...och inte ända ut i tänderna så får man vara nöjd! Det var mitt "mantra" under förmiddagens backintervallpass med Petra. För jäklar vad det kan bränna i låren när man försöker trycka på i en backe. Eftersom Petra hade tagit sig ända hit till mig så ville jag ju givetvis hitta en SNÖFRI bra backe, vilket faktiskt inte är helt lätt (otroligt nog) i mina hemtrakter idag den 31:e mars! Men jag kan försäkra er om att här finns många att välja på! Men det fick bli mitt tredje alternativ idag och det funkade fint. Helt snöfritt, vindstilla och gassande vårsol!
Så där sprang vi upp och ner, upp och ner 10 gånger. I en och en halv minut varje gång. Vi svettades, flåsade, peppade varandra och slet som djur. Under dom tio sista stegen i varje intervall kändes det som att jag skulle rasa ihop som ett korthus. Men det gjorde ingen av oss.....sakta jogg nerför och vips fanns det nya krafter för att ge oss iväg uppför igen! Det var ett riktigt bra pass idag och förstås roligt att träna med Petra igen. Så trots att jag är en simpel "Wannabe" och Petra tillhör Sveriges landslag i ultralöpning (och säkert snart också i långdistans) så kunde vi genomföra passet tillsammans med hjälp av lite tanke bakom upplägget. Till exempel sprang vi tidsintervaller istället för sträcka, vilket kan kännas bättre för den som är långsammast. Ett annat sätt är att jag startade lite längre upp i backen vilket resulterade i att Petra fick jaga och pressa sig lite extra och jag fick känna mig starkast i ungefär 20 sekunder..... ;-)
I fredags var det löparsäsongens tävlingspremiär! Ryssbergsloppet i Sölvesborg och hela familjen sprang. Såklart hade det snöat på natten och ca 10 av 13 kilometer gick på sliriga hala skogsvägar. Dum som jag var tog jag mig inte ut på banan innan start för att bilda mig en egen uppfattning om vilka skor jag skulle välja (dubbar eller inte), så jag valde vanliga odubbade skor som dom flesta andra också gjorde. OTROLIGT DUMT! Men jag höll mig på benen och är ändå nöjd!
Nöjda var också mina barn som sprang till sig vars en seger i ungdomsklassen. Och stolt löparmamma är jag!
Min (numera) tonåring här hemma tror inte på mig när jag säger att jag är ytterst tveksam till om jag kan springa 2,2 kom på 7,51, vilket var hans tid i loppet i fredags. Så snart kanske det kommer att bli ett race på tu man hand! Upp till bevis vem är snabbast på 2,2 km. Eller så låter jag honom helt enkelt leva i tron att han har en snabbare mamma än vad jag egentligen är...,,,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar