Nu ska jag erkänna något som säkert många i min närmsta omgivning redan har upptäckt....
Min träning gör mig förbannat egoistisk och jag hatar det. Jag vill inte vara så självcentrerad, men jag kan inte hjälpa det..I hela min planering med jobb, barn etc så finns alltid min egen träning med. Tankar som tex "Kan jag verkligen göra det den kvällen??Jag ska ju springa en halvmara dagen efter??" Eller "Det hinner vi inte för jag ska köra halva Skåne runt för att springa 4 km terräng DM".
Så är det och jag erkänner....
Barnens aktiviteter och behov hoppas jag verkligen inte att jag "tummar" på, men det finns såååå mycket annat som får stå till sidan. Som tex umgås med vänner och släkt. Men har jag nu gett mig in i IronMan cirkusen så vill jag göra ett uppriktigt försök att fixa det på ett bra sätt. Och det kommer att ta tid! Tid från någon/något annat.....För så är det! Att vara 41 (ja faktiskt! 41 år i 2 månader till !!) innebär att man lever och andas för fler än sig själv.Och det är ju faktiskt det som gör livet värt att leva!
Jag citerar en psykolog som jag var och lyssnade på veckan: "De som är deprimerade ser världen så som den egentligen ÄR, det är vi andra som har små saker som på nåt vis lyckas få oss att se livet från den ljusa sidan"
Jag vet inte... Kanske är det så. Eller kanske är det mycket mer komplicerat.
Jag vet iallafall vad jag har för extra krydda för att ge mitt liv lite extra sting...Sen får jag väl, och (förhoppningsvis) min omgivning, acceptera att mycket av min tid kommer att tillbringas i svettiga träningskläder det kommande halvåret....
Trevlig Helg på alla!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar