Teneriffa, lite mer än bara grisfester

Om man vågar vägra Swift och ändå vill hålla sig i någorlunda cykelform under vintern får man köpa värmekuddar att lägga i cykelskorna eller resa till något ställe som åtminstone håller temperaturer som en dålig sommardag i sverige.

Och var är det närmaste varma stället för oss svenskar under vintern....?Jo Kanarieholmarna....Detta ikoniska och ofta lite ironiska charterresemål...

Så valet av att boosta cykelformen i år blev kanarieholmen Teneriffa. Den grönaste ön av dom alla och där Spaniens högsta berg Teide (3718 m) ligger. Vi valde att utgå ifrån Los Cristianos. Dels för att det är mest sol på södra delen och för att få lite semesterkänsla med allt vad det innebär. Och på Kanariaöarna innebär det verkligen Sällskapsresan In Real Life skulle man kunna säga. Tiden har liksom stått stilla i 30 år och svensk Charterresa gör verkligen skäl för sina fördomar på Kanarieöarna....

Nu åkte vi inte riktigt charter, men flög däremot med ett chartrat plan från Malmö. Det är såååå smidigt att bara sladda in med bilen på Sturups flygplats, slänga av resväskor och cykelväskor 20 meter utanför ingången och 10 minuter senare är man incheckad och klar. 

Ytterligare 5 ½ timme senare landar man på Teneriffas södra flygplats. Kan det bli smidigare....?

På flygplatsen blev vi vänligen men bestämt avvisade att stiga på lokalbussen med de stora cykelväskorna, men 2 minuter senare blev vi uppraggade av en taxichaufför som körde oss ända fram till hotellet för en väldigt billig peng. 30 EURO för ca 2 mils resa. Hade vi förbokat samma taxiresa på nätet hemifrån skulle det kosta minst 80 euro (eftersom vi utöver resväskor har stora cykelväskor också....). Så tänk på det! Alltid billigare att köpa taxiresa på plats!

Att cykelträna på Teneriffa var helt okey. Men man måste gilla att cykla uppför. För det fanns inte många platta rutter. Dom få vägar som gick på "platten" var ett huller om buller med rondeller, motorvägar och stoppljus varannan kilometer. Så man får räkna med att dom fina vägarna att cykla på gå antingen bara uppför eller bara nerför. Från Los Cristianos cyklade vi bland annat en väldigt fin, lite lagom cykelrutt "Los Cristianos- Granadilla-Vilaflor-Los Cristianos" (ca 6 mil och 1400 höjdmeter).  Alla höjmetrarna var upp till Vilaflor som verkar vara en "bikepoint" uppe i bergen. Där fnns ett populärt cykelfik och därifrån hade man tre olika vägval, ungefär som Col de sa Bataia på Mallorca. Så i Vilaflor fortsätter man antingen uppför till Teide eller ner till Los Cristianos eller tillbaka mot Granadilla.

Vägarna uppe i bergen var verkligen fina och man cyklade bokstavligen igenom molnen uppe i bergen. Vi hade otrolig tur med vädret för jag kan tänka mig att det kan vara väldigt nyckfullt både med temperaturer och nederbörd.

Utsikten på 2100 meter över havet med Gran Canarias högsta topp
Pico de La Nieves i bakgrunden

Att cykla upp till Teide får man absolut inte missa. Med cykel kommer man dock inte högre än 2200 meter. Dom sista metrarna får man vandra (jag tog dock inte den utmaningen i cykelskorna). Förvänta dig dock inte någon hisnande utsikt. uppifrån Teide. Åtminstone inte på toppen, alltså där bilvägen är som högst. Där är det som att cykla i en blandning av vulkanlandskap och Vilda västern. Dock var det vacker utsikt på flera platser längs med vägen upp eller ner.

Nästa rutt som man inte bör missa är Los Gigantes upp mot Santiago del Teide. Det var en väldigt fin klättring. Har man bra ben och inte minst bra bromsar kan man välja att cykla till Mascadalen från Santiago de Teide. Dessutom behövs ett sjuhelvetes tålamod... För denna vackra smala slingrande väg är full med bilar och turistbussar. Jag hade inte något av det så vi cyklade en bit ner i denna vackra dal innan jag insåg att det skulle inte gå att komma upp på ett vettigt sätt. Det skulle bli stopp i varje serpentinsväng pga bussar som fick stanna, backa och knixa sig runt i svängarna. Sedan var det dessutom så brant så att jag slirade med bakhjulet och hade svårt för att få stopp på cykeln trots full broms... Nej det var inte värt det. 

Vägarna på Teneriffa var helt klart värda att asa med cykeln för. När det gäller simning så ligger Los Cristianos skyddat av vågbrytare så det var väldigt bra vatten att simma i. 

Löparskorna hade dock kunnat få stanna hemma. Där vi bodde var det egentligen bara strandpromenaden som dög till att springa på. Och då var man tvungen att välja rätt tidpunkt typ tidigt på morgonen. För på eftermiddagen var det så trångt så att det vara bara ett kryssande mellan, alla människor som flanerade där.

/Hasta la Vista Teneriffa

Slutet på en 6 månader lång Racereport

Det här var nog den löjligaste och mest utdragna racereport i historien. Men jag lovar detta är sista delen och sedan lägger jag detta bakom mig och blickar framåt istället.

CYKEL OCH LÖPNING

Cykelmomentet på Kona var en jobbig historia. Cyklingen har ca 1700 hm och det går knappt att beskriva hur dom heta vindarna snurrade runt en hela tiden ute på Queen K Highway. Landskapet var böljande och det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans. Av alla backar var den mest krävande upp till Hawi efter ca halva sträckan. Där rundar man en kon för att cykla samma väg tillbaka. 

CYKELBANAN

Och dom omtalade kastvindarna som kan vara obehagliga i samma backe utför, var denna dag väldigt snälla.  Visst kände man att vinden tog tag i framhjulet men det var aldrig något problem. Och vindarna ja....dom mytomspunna, skräckinjagande hawaiivindarana som beter sig alltid mer eller mindre likadant på Hawaii. Det innebär att om man cyklar så långsamt som jag så hinner man inte med den lilla medvinden man ändå har möjlighet att få på "hemvägen" utan efter lunch har vinden stabiliserat sig till nästan bara motvind söderut. Och eftersom jag läst säkert 100 racereports innan så visste jag detta. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att värme, vind och vätskebrist skulle kosta så enormt mycket. 

Även om vindarna inte var fullt så hårda som dom kan vara, så var dom fruktansvärt varma. Det var inte särskilt fuktig värme utan "bara" galet hett. Efter 9-10 mil var jag så varm så att jag fick hälla vatten på fötterna. Det kändes som att pedalerna var glödande kolbitar.

Såklart uppenbarade sig negativa tankar när jag såg hastigheten gå ner och jag hade sjukt svårt för att hålla de 165 watt som var tänkt. Självförtroendet bokstavligen smälte bort i värmen och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag. 

Cykelbanan var tuff. Bland det tuffaste jag har cyklat. Vätskedepåerna var få och man behövde mer vatten än man fick plats med på cykeln. Mina ben var ångkokta när jag var framme i T2. Jag hade till och med svårt för att gå på fötterna och hur i hela fridens namn ska man då kunna springa en mara med samma fötter...

Men ge upp....? Nej det var aldrig något jag ens funderade på. Hur skulle det se ut? Jag har aldrig brutit innan och varför i herrans namn skulle jag då göra det på den viktigaste av dom alla...Nej, på med löpardojjorna och ut från den lilla skuggan som T2 tältet gav.

Sedan ut på löparbanan i publikhavet till stående ovationer...(överdriver såklart. De flesta var i skuggan och satt dessutom ner)

Fotsulorna brann fortfarande men det var bara att bita ihop. Förutom dom sista 500 metrarna på maran var den första milen roligast trots smärtan i fötterna . Banan gjorde en loop på den kända Alii's Drive inne i Kailua-Kona och det var mycket publik. Jag försökte få någon typ "pace" med de som jag kom ifatt men av någon outgrundlig anledning så gick det inte. Det var som om jag försökte springa ifrån värmen istället för att sänka tempot... Det slutade varenda gång med att de tjejer som sprang saktare än jag sprang om mig när jag sedan fick gå några steg för att inte svimma av värmeslag...

När jag sprungit den första milen så började den ännu varmare sträckningen ut på Queen K Highway.

Svart asfalt och en stekhet sol... Och 32 kilometer kvar. Det var glest med vätskedepåer. Färre än vad det varit tidigare enligt uppgift från de som varit där tidigare. Ja är det varmt i helvetet så kan Hawaii omöjligt vara ett paradis. För satan i gatan vad hett det var. Det hade tom lanserats en keps med någon form av stenar som skulle kyla ner huvudet. Den kostade typ 2500 kronor och många av elittriathleterna hade denna. Säkert såklart sponsrade... Och kan ni tänka er.. Jag gick INTE på det. Nix det var billigare att hälla en liter iskallt vatten över sig var 3:e kilometer

Efter ca halva sträckan så kom en skön utförslöpning ner till EnergyLab. Men eftersom sträckningen ute på Queens K är en vändbana så var det lite svårt att glädjas eftersom varje meter nerför skulle sedan springas uppför.

Backen till EnergyLab

Sträckningen till och från "EnergyLab" beskrivs som den tuffaste delen av löparbanan. Och själva EnergyLabområdet är ganska tråkigt och ser lite ut som ett industriområde. När jag rundade konen  hade jag ca 12-13 km kvar och en låååång uppförsbacke tillbaka till Queens K Highway. Solen började gå ner och även graderna. Det blev faktiskt pyttelite behagligare. Jag insåg snabbt att det skulle bli en målgång i kvällsmörker. Och mörkret kom snabbt. Någon släckte lampan när jag fortfarande var ute på Queens K Highway. Sista 6-7 kilometrarna innan man kom in i stan var bitvis obehagligt mörka. Det var inte utan att man fick en viss styrka av att möta de hjältar med pannlampor som hade 3 mil kvar att springa.

När jag äntligen sprang in till Kailua (eller sprang och sprang.... vet inte om man kan kalla det för löpning...) så var jag helt slut... Fötterna värkte och benen var kokta. Men nu skulle belöningen komma. Nämligen att få springa på den berömda målrakan på Alii´s drive. Blåsorna under foten sprack i backen nerför Palanis Road och sedan var det dom längsta 2 kilometrarna jag nånsin sprungit (eller vad det nu var jag gjorde...)  Men till slut... vände banan till höger på Alii`s Drive och den magiska tunneln av flaggor, människor, jubel musik och fest uppenbarade sig.

Och lilla JAG fick springa där! Jag hörde mitt namn och såg mina nära och kära som tjoade och viftade. Jag gjorde några High five och sprang sedan dom sista metrarna in i mål på den dyngsura röda matten.

Jag gjorde det till slut. Min 7:e Ironmantävling kvalade jag äntligen till Hawaii och nu var jag framme vid målet på World Championship Kona. Det var helt sjuuukt. Det var lite svårt att ta in faktiskt. Efter målgång stod jag en stund i strålkastarljuset och glänste i svett med mina två amerikanska personliga assistenter. Alla fick det... Två stycken som visade vägen, serverade dryck och hjälpte till att få tröja, energi och överdragspåsen. 

En flera års "resa" tog slut här. Efter målgången på Kona var det var nog den tuffaste "Ironmanblues" jag har gått igenom (jmf babyblues = nedstämdhet efter man fått barn). Jag vet faktiskt inte om jag har tagit mig ur känslan av tomhet, mållöshet ännu...

Kanske därav denna enormt utdragna racereport... Men nu är det här histora som jag ska bära med mig så länge jag lever. För det var inte bara första gången på Kona utan även sista. Jag skulle inte åka dit igen även om jag får möjligheten. Worldchampionship på Kona har nog gjort "sitt" nu. Organisationen förändrar upplägget och Herrar och damer kommer from nu att tävla var för sig. Ena året på Hawaii och nästa i Nice Frankrike.

Så nu får jag se vad som händer.

Jag säger som Pippi; "antigen så kör jag en Ironman till eller så gör jag det inte"

/Peace Love and Löparskor 💛

Ironman World Championship Simningen

Efter en flådig välkomstbankett och incheckning av cykel och påsar så kom äntligen tävlingsdagen med stort D! Som jag säkert nämnt tidigare så var årets tävling uppdelad på två dagar. Alla damer plus de yngsta och äldsta herrarna på torsdagen och Herrar elit och medelålders killarna på lördagen. 

På torsdagsmorgonen blev jag inskjutsad till starten tidigt. Det är alltid lite extra nervöst när man ska ta bilen. Bilköer och annat strul kan bli förödande och man lägger onödig energi på sånt som man inte kan påverka. Men eftersom jag hade lyxen att bli eskorterad av min hejarklack så slapp jag sånt och blev släppt precis vid tävlingsområdet. Sedan kunde dom köra vidare och leta parkering. När vi skildes åt där var det inte utan att jag tyckte lite synd om dom. Det skulle ju bli en lååååång dag för dom och dessutom varm som attans.

Nåja dom skulle nog överleva... Dom hade ju både havet och Mia och Fredriks pool att svalka sig i. 

I tävlingsområdet var det beckmörkt och klockan var inte mycket mer än 05:30. Jag följde strömmen av athleter genom den gången som alla skulle passera igenom för att komma ut till piren och växlingsområdet. Där fick man solskydd, hjälp med nummer tatuering och mycket beundran av alla hundratals funktionärer. Man kunde inget annat än att känna sig som en stjärna.

En stor skillnad från alla andra IM tävlingar jag har varit på var att man inte hade tillgång till sina påsar på tävlingsmorgonen. Dem hade man lämnat in dagen och hade alltså ingen möjlighet att lägga i något som man hade glömt. Så på morgonen var det bara att kolla cykeln och att preppa den med energi.

Allt på min cykel såg bra ut och mörkret började förvandlas till gryning

När jag hade fyllt på mina flaskor med min coctail av gel och sportdryck tog jag mig ut från växlingsområdet och tittade mig omkring för att eventuellt få en skymt av min hejarklack. Men det var omöjligt att hitta någon i dunklet och vimlet av athleter och publik. Jag snickesnackade med några amerikanska tjejer i toakön och försökte se lugn ut. De hade varit på Kona flera gånger och sa; "This is soooo fuuun! And HOT!!"

Alla tjejer såg galet tränade ut. Och jag försökte se lugn ut. Och faktum var, att jag var lugn.... kanske för lugn... Jag borde taggat till istället för att bara tänka att det här skulle bli kul. Jag skulle ju bara  ta mig i mål. Men det skulle visa sig flera gånger att det var inte så "bara"

Jag hade valt att inte köpa någon swimskin utan tänkte bara simma i min tridräkt. Det kändes inte som att det var värt dom få sekunderna det skulle göra för min totala tid. Mitt mål med att starta på Hawaii var just att komma i mål och njuta a att ha tagit mig ända dit. Det kändes väldigt konstigt att inte ta på sig våtdräkten och jag kom på mig själv flera gånger att tänka att det måste vara något jag glömt.....

Vi skulle starta i våra åldersgrupper och jag tror att vi var ett 50-tal i min åldersgrupp. Det skulle förstås innebära betydligt större risk att jag inte skulle ha chans på så många fötter.

Det var så kallat vattenstart där vi 5 minuter innan start fick simma fram till en tänkt linje bakom ett antal SUP:ar. Det innebar förstås att trampa vatten en stund men vattnet var så salt så man flöt som en kork så det var inga problem. Vattnet var otroligt varmt och kändes fantastiskt mjukt och skönt utan våtdräkten. Jag tittade upp mot himlen och soluppgången hann bara tänka "-Nu är det äntligen min tur..." Sen small kanonskottet och hela gruppen började simma. Simbanan gick 1900m rakt ut i havet där man skulle runda en båt och sedan tillbaka igen. Havet var lite hoppigt men ändå helt okey. Det var en fantastisk simning och ju längre ut man kom desto mer magiskt blev det. Jag hade bra fötter att följa men fick verkligen koncentrera mig på att inte tappa fokus på att följa dom. För det hade varit lätt hänt. Det fanns ju så mycket annat häftigt att titta på. Längst ut vid båten var det väldigt klart och djupt vatten. Jag hade lätt kunnat stanna där ett tag bara för att njuta. Men nej... både cykeln och hejarklacken stod ju och väntade på mig.

På väg tillbaka till piren kom det "köldhål" som jag hade läst om i några andra racereports. Jag tror att man hade ca 500 m kvar när man kände den kalla strömmen. Jag vet inte sanningshalten i det, men jag hade uppfattat att fenomenet var återkommande och känt.

Simningen var över och för en gång skull så behövde jag inte skänka en tanke på att det skulle bli kallt på cykeln.... Jag lovar...inte en millisekund tänkte jag på det...

Jag tog mig upp för rampen längst in i hörnan vid piren. Det var definitivt inte mycket folk eller trångt. Jag sprang och tog min påse och fick på mig strumpor och cykelskor. Min hjälm hängde på cykeln vilket man inte heller ofta får på IM tävlingar. Småsprang med cykeln ut genom T1 och hann se en som var så exalterad över att se sin hejjarklack så både hon och cykel slog en kullerbytta innan hon ens var uppe på cykeln. Jaja man kan små le åt andras misstag ....men inte så länge för inom kort kom mitt misstag... eller rättare sagt mina misstag. När man hade "boardat" cykeln så följde några backar och knixiga kvarter inne i Kailua. Efter bara någon kilometer tappade jag min "ubåtsflaska" på styret. Där hade jag jag ju min superduper viktiga cocktail av sportdryck och gel. Så jag knep på bromsen och fick stopp på lokomotivet i nerfaörsbacken. Som väl var, fanns det en vänlig funktionär som kom med flaska till mig. Nästa misstag kom efter ytterligare någon kilometer. Då var det locket på speedboxen som hoppade upp. Där i hade jag mitt first aid kit vad gäller punka. Så då var jag tvungen att stanna igen.... Sååå trött jag var på mig själv... Varför i herrans namn hade jag inte tejpat locket? Detta hände ett par gånger till utmed banan och sista gånga stuvade jag om grejorna lite så att de inte slå upp mot locket. 

Ganska snart var jag ute på den berömda motorvägen Queen K som till stor del IM banan går på.

Det skulle komma bli en lång och  så här långt hade amerikanskorna rätt. Än så länge var det både kul och hett...

Fortsättning följer (på denna otroligt utdragna rejsreport.... ;-)