Efter en flådig välkomstbankett och incheckning av cykel och påsar så kom äntligen tävlingsdagen med stort D! Som jag säkert nämnt tidigare så var årets tävling uppdelad på två dagar. Alla damer plus de yngsta och äldsta herrarna på torsdagen och Herrar elit och medelålders killarna på lördagen.
På torsdagsmorgonen blev jag inskjutsad till starten tidigt. Det är alltid lite extra nervöst när man ska ta bilen. Bilköer och annat strul kan bli förödande och man lägger onödig energi på sånt som man inte kan påverka. Men eftersom jag hade lyxen att bli eskorterad av min hejarklack så slapp jag sånt och blev släppt precis vid tävlingsområdet. Sedan kunde dom köra vidare och leta parkering. När vi skildes åt där var det inte utan att jag tyckte lite synd om dom. Det skulle ju bli en lååååång dag för dom och dessutom varm som attans.
Nåja dom skulle nog överleva... Dom hade ju både havet och Mia och Fredriks pool att svalka sig i.
I tävlingsområdet var det beckmörkt och klockan var inte mycket mer än 05:30. Jag följde strömmen av athleter genom den gången som alla skulle passera igenom för att komma ut till piren och växlingsområdet. Där fick man solskydd, hjälp med nummer tatuering och mycket beundran av alla hundratals funktionärer. Man kunde inget annat än att känna sig som en stjärna.
En stor skillnad från alla andra IM tävlingar jag har varit på var att man inte hade tillgång till sina påsar på tävlingsmorgonen. Dem hade man lämnat in dagen och hade alltså ingen möjlighet att lägga i något som man hade glömt. Så på morgonen var det bara att kolla cykeln och att preppa den med energi.
Allt på min cykel såg bra ut och mörkret började förvandlas till gryning
När jag hade fyllt på mina flaskor med min coctail av gel och sportdryck tog jag mig ut från växlingsområdet och tittade mig omkring för att eventuellt få en skymt av min hejarklack. Men det var omöjligt att hitta någon i dunklet och vimlet av athleter och publik. Jag snickesnackade med några amerikanska tjejer i toakön och försökte se lugn ut. De hade varit på Kona flera gånger och sa; "This is soooo fuuun! And HOT!!"
Alla tjejer såg galet tränade ut. Och jag försökte se lugn ut. Och faktum var, att jag var lugn.... kanske för lugn... Jag borde taggat till istället för att bara tänka att det här skulle bli kul. Jag skulle ju bara ta mig i mål. Men det skulle visa sig flera gånger att det var inte så "bara"
Jag hade valt att inte köpa någon swimskin utan tänkte bara simma i min tridräkt. Det kändes inte som att det var värt dom få sekunderna det skulle göra för min totala tid. Mitt mål med att starta på Hawaii var just att komma i mål och njuta a att ha tagit mig ända dit. Det kändes väldigt konstigt att inte ta på sig våtdräkten och jag kom på mig själv flera gånger att tänka att det måste vara något jag glömt.....
Vi skulle starta i våra åldersgrupper och jag tror att vi var ett 50-tal i min åldersgrupp. Det skulle förstås innebära betydligt större risk att jag inte skulle ha chans på så många fötter.
Det var så kallat vattenstart där vi 5 minuter innan start fick simma fram till en tänkt linje bakom ett antal SUP:ar. Det innebar förstås att trampa vatten en stund men vattnet var så salt så man flöt som en kork så det var inga problem. Vattnet var otroligt varmt och kändes fantastiskt mjukt och skönt utan våtdräkten. Jag tittade upp mot himlen och soluppgången hann bara tänka "-Nu är det äntligen min tur..." Sen small kanonskottet och hela gruppen började simma. Simbanan gick 1900m rakt ut i havet där man skulle runda en båt och sedan tillbaka igen. Havet var lite hoppigt men ändå helt okey. Det var en fantastisk simning och ju längre ut man kom desto mer magiskt blev det. Jag hade bra fötter att följa men fick verkligen koncentrera mig på att inte tappa fokus på att följa dom. För det hade varit lätt hänt. Det fanns ju så mycket annat häftigt att titta på. Längst ut vid båten var det väldigt klart och djupt vatten. Jag hade lätt kunnat stanna där ett tag bara för att njuta. Men nej... både cykeln och hejarklacken stod ju och väntade på mig.
På väg tillbaka till piren kom det "köldhål" som jag hade läst om i några andra racereports. Jag tror att man hade ca 500 m kvar när man kände den kalla strömmen. Jag vet inte sanningshalten i det, men jag hade uppfattat att fenomenet var återkommande och känt.
Simningen var över och för en gång skull så behövde jag inte skänka en tanke på att det skulle bli kallt på cykeln.... Jag lovar...inte en millisekund tänkte jag på det...
Jag tog mig upp för rampen längst in i hörnan vid piren. Det var definitivt inte mycket folk eller trångt. Jag sprang och tog min påse och fick på mig strumpor och cykelskor. Min hjälm hängde på cykeln vilket man inte heller ofta får på IM tävlingar. Småsprang med cykeln ut genom T1 och hann se en som var så exalterad över att se sin hejjarklack så både hon och cykel slog en kullerbytta innan hon ens var uppe på cykeln. Jaja man kan små le åt andras misstag ....men inte så länge för inom kort kom mitt misstag... eller rättare sagt mina misstag. När man hade "boardat" cykeln så följde några backar och knixiga kvarter inne i Kailua. Efter bara någon kilometer tappade jag min "ubåtsflaska" på styret. Där hade jag jag ju min superduper viktiga cocktail av sportdryck och gel. Så jag knep på bromsen och fick stopp på lokomotivet i nerfaörsbacken. Som väl var, fanns det en vänlig funktionär som kom med flaska till mig. Nästa misstag kom efter ytterligare någon kilometer. Då var det locket på speedboxen som hoppade upp. Där i hade jag mitt first aid kit vad gäller punka. Så då var jag tvungen att stanna igen.... Sååå trött jag var på mig själv... Varför i herrans namn hade jag inte tejpat locket? Detta hände ett par gånger till utmed banan och sista gånga stuvade jag om grejorna lite så att de inte slå upp mot locket.
Ganska snart var jag ute på den berömda motorvägen Queen K som till stor del IM banan går på.
Det skulle komma bli en lång och så här långt hade amerikanskorna rätt. Än så länge var det både kul och hett...
Fortsättning följer (på denna otroligt utdragna rejsreport.... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar