Spekulationer och mutationer

SARS CoV 2 har muterat....igen....

Denna gång kallas mutationen Omicron. Förra mutationen fick namnet Delta. Och detta är bara början...Det kommer fler tyvärr...

Men varför muterar ett virus egentligen? 

Virus är ett av de lägst stående varelser i näringskedjan. Virus lever, men ändå inte kan man säga. Virus har nämligen ingen egen cellkärna och inte heller någon ämnesomsättning men ändå en arvmassa. Virus är helt enkelt beroende av en värd för att överleva och föröka sig. Virus finns runt oss och på oss hela tiden utan att vi märker det. De allra flesta gör oss nämligen inte sjuka. För det är det mest naturliga för något som vill överleva.... nämligen att vara rädd om den hand som föder dig....

Därför kan man enkelt säga att ett virus ändrar sig (muterar) för att inte vara alldeles för aggressiv mot sin "värd". För viruset vill inte ta död på sin värd egentligen... För då överlever ju inte viruset heller. 

En mutation gör ofta att ett virus blir lite mer smittsamt. Viruset har ändrat på något, som gör att det fäster lite bättre. Men i denna hopplösa pandemivärld måste vi ändå tänka att den nya mutationen troligen är lite mindre viral (dvs gör oss mindre sjuka) så den är kanske tom lite snällare mot oss. Däremot är den mer överlevnadsbenägen.

De virus som inte muterar, eller de som är alldeles för farliga för oss, sprider sig sällan. Kommer ni ihåg SARS viruset, 2003 (Severe acute respiratory Syndrome)? Det var så infernaliskt aggressivt så att i stort sett alla som drabbades, hamnade på sjukhus. Därför spred sig inte det viruset alls på samma sätt som SARS CoV 2 gör. Eller ta Ebola, blödarfeber, som härjade i byar i Afrika. Det viruset är så sjukdomsframkallande att det tar död på sig själv genom att värden oftast dör innan viruset hunnit sprida sig. Men innan man hade kunskap om vad blödarfebern var, så kunde det dock sprida sig där befolkningen varken hade resurser eller kunskap om hur farligt det var att hantera kroppsvätskor ifrån Ebolasjuka människor. Idag sprids inte Ebola lika lätt då man med kunskap och enkla medel kan skydda sig.

Men vårt helvetesvirus SARS CoV 2 hade de bästa förutsättningarna att gå World Wide.... Och det gjorde det verkligen och det gick snabbt. SARS CoV2 sprids bokstavligen med snor som vi hostar eller nyser ut och som stannar i luften några sekunder innan det faller på marken och dör. Det är ett idealiskt sätt för ett virus att smitta. För innan det faller på marken och dör så står det kanske en ny värd där och andas in virusdropparna. Man kan också tänka sig att virus som sprids med droppsmitta, smittar lättare på vintern på grund av att luften är torrare, kallare och lättare. Därför stannar snordropparna någon millisekund längre i luften innan de faller till marken. Dessutom går vi inomhus och fler personer vistas samtidigt i trängre utrymmen. Därför är det helt naturligt att influensan kommer just på vintern och att topparna av Covid 19 kommer vid denna årstiden.

Kort sagt kan man säga att virus vill egentligen inte jävlas med oss. Det är oftast inte viruset i sig, som gör oss sjuka utan vårt eget immunförsvar som går till attack och då får kroppen lida...

Men VI måste fortsätta jävlas med viruset. Och det kan vi göra genom att fortsätta vaccinera oss. Och genom att göra det, kommer vi att skydda varandra och givetvis oss själva från svår Covid. Sen tror jag att vi i världen kommer för alltid att ha Covid som en typ en säsongsinfluensa. De som har haft Covid 19 kommer att ha superbra antikroppar och inte få sjukdomen igen på kanske 10 år. Men just nu är vaccination vårt enda sätt att hålla jordklotets människor på fötterna . 

Så med dessa spekulationer vill jag bara säga:

 "Take Care, take a shut"

Plötsligt i Alcudia....

I lördagsmorse stod jag i våtdräkt, munskydd och barplatt i denna kalla sanden på Platja Alcudia. Jag var nervös, förväntansfull och hade faktiskt lite dåligt samvete. Det är ju för sjutton en pandemi. Och jag hade rest ända till Mallorca, i denna virusvärld, med allt vad det innebar med risktagande tester intyg osv...

Men hur blev det så här? Jag skulle ju startat i den redan uppskjutna Ironman 70,3 i Jönköping för en månad sedan. Nähä då..... jag fick en snilleblixt och gjorde ett försök att byta min start i Jönköping till fulldistansen på Mallorca. Trodde nog egentligen att det inte skulle vara möjligt, men döm av min förvåning.... Det gick! Och då fanns det ingen återvändo. 

Men jag kände mig nog egentligen ganska redo. Och jag ville så gärna ha ett kvitto på att kroppen klarar av distansen trots allt som hände mig i vintras.

Och det var smärtsamt....galet.....apjobbigt ....och alldeles alldeles underbart.

Starten för Ironman Mallorca gick i Port Alcudia. Simningen var en 2 varvsbana med en så kallad Australian exit. Det betyder att varvningen sker uppe på stranden. Vi startade i egenseedade startgrupper och jag ställde mig i 1,20. Några minuter innan start åkte munskyddet av och plötsligt var jag framme i fållan och jag hörde de 5 pipen och tre triathleter släpptes i vattnet var femte sekund..... Sedan var det bara att kasta sig ut i havet i soluppgången. Och det var minst sagt magiskt och man hinner liksom tänka på så mycket när man simmar. Efter en stund i havet jag såg jag solen gå upp och trots att det var riktigt varmt i våtdräkten fick jag rysningar. Simningen gick utan problem men som vanligt alldeles för sakta. Men jag höll iallafall vad jag hade seedat mig till... 1,20. 

Cyklingen var från början envarvsbana men ändrades några dagar innan start, och det lades till en 2 varvsloop på 4 mil på slutet istället. Cykelbanan började upp till Col De Femenia och vidare upp till Sa Bataia, den så kallade mackabacken ;-) . Sedan var det nerför till Caimari och mot Selva, Campanet osv.

Det var en galet jobbig bana. Drygt 1700 höjdmeter. Och det visste jag förstås redan innan. Klättringen upp till macken i Sa Batia har jag gjort hur många gånger som helst och jag tyckte inte den kändes särskilt jobbig. Men det var förstås tidigt in i racet. Det var betydligt jobbigare senare ute på slätten i de långdragna uppförsbackarna. Och som alla vet är drafting inte tillåten i triathlon vilket innebär  "ensamcykling" i 18 mil. Om man följer reglerna förstås.... Man möttes flera gånger utmed cykelbanan och tyvärr var det ganska tydligt att många inte följde de reglerna. Jag såg motorcyklisterna blåsa i visselpipan flera gånger men jag såg ingen som fick straff. Straffet för drafting är 5 minuter stillastående i straffboxen. Och det är många ligger och klungkör och riskerar hellre att få ett straff för att kunna gå av cykeln på relativt pigga ben. Synd tycker jag.

När jag gav mig ut på loopen den andra gången hade jag sjukt ont mellan skulderbladen. Efter 14-15 mil började tempoställning på cykeln ta ut sin rätt. När jag dessutom kört fel i en rondell började jag mest tycka synd om mig själv. Jag var trött och allt började kännas meningslös. Mitt smågodis hade tagit slut för flera mil sedan och Maurtengelen var så tråkig så jag skulle kunna kastat den i backen... Jag hade helt enkelt ingenting att trösta mig med. Jag förstod också att sluttiden på cyklingen skulle bli en bra bit över 6 timmar vilket jag tjurade lite över. Och som vanligt så dök tankarna upp i huvudet "-varför gör jag det här egentligen...Vad håller jag på med, det är ju inte ens roligt....Jag ska aldrig mer göra en Ironman..."

Men de negativa tankarna försvann när jag kom till Can Picafort och så småningom Platja de Muro. Nu, äntligen, var denna djävulska cykling snart över. När jag kom in i T2:an var det trångt med cyklar. För till saken hör att Ironman 70,3 gick i samma tävling och transitionområdet i Alcudia var världens längsta. Och långt var det... Jag hann bli trött i löparbenen redan innan jag var ute ur T2:an ...

Men nu skulle det springas. Jag hade tänkt springa i 5,42 fart vilket skulle betyda 4 timmar i sluttid på maran. Men med facit i hand, efter den tuffa cyklingen, så skulle de förstås bli svårt att klara (läs omöjligt...) Men ut ur transition kom jag och när jag sprang ut på den långa strandpromenaden i Alcudia var det en magisk känsla. Det var fullt med folk, grymt publikstöd och solen sken. Bättre än så här blir det inte på en Ironman. Jag njöt av att få vara stjärna för en dag och jag var lite rörd och tagen av att jag klarat ta mig så här långt 8 månader efter att jag skrevs ut från sjukhuset.

I början sprang jag som vanligt för snabbt. Varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,20, 5,25....(Åtminstone de 7 första kilometrarna ;-) Sedan var det på andra hållet... varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,55 , 6,00 :-o .... 

Skämt å sido , jag hade kommit över de negativa tankarna. Jag fick rapport utmed banan att jag låg 5:a och kort därefter fick jag kramp. Ja, ni förstår .... Ironmandistansen är verkligen speciell... Det gäller att bara streta på... Ena sekunden känns det bra och nästa sekund så händer något oförutsett. Jag behövde salt! Mitt urinodlingsrör (!) med Himalyasalt hade hoppat ur fickan under det stökiga cykelavsnittet så det hade jag inte kvar. Vätskedepåerna var både alltför sällan och dåliga. Där fanns inget alls som var salt. Funderade till och med om att be om ett saltkar av de som satt på uteserveringarna längs med strandpromenaden. Men det var ju lika otillåtet som att drafta. Men plötsligt ser jag någon...var det inte T P som sprang en bit framför mig....? Jodå... Han borde ha ett urinodligsrör med salt.  Och mycket riktigt. Han hade sitt saltrör kvar och jag hällde i mig så mycket jag vågade utan att kräka. 

Och vips krampen återkom inte.... Vi pratade och hade följe en bit. Han hann berätta att han haft dubbelpunktering på cyklingen och jag försökte peppa med hur starkt det var av honom att inte ge upp! Efter en stund kom vi ifrån varandra.

När jag passerade målet för 4:e gången så hade jag ett varv kvar... Och det började kännas kul igen! Benen återkom någorlunda och jag stoppade i mig gel minst var 20:e minut och sportdryck, cocacola och Red bull. Det började bli mörkt och det kändes nästan skönt. Jag visste ju att det skulle bli en målgång i lampornas sken och det betydde att det började närma sig. När jag hade ca 2 kilometer kvar började benen pinna på av sig själva. Dock lyftes dom inte högre än att jag höll på att stå på öronen när foten slog i en pytteliten vägbula i asfalten. Jag lyckades nätt och jämt parera och få benen under mig utan att behöva syna asfalten på riktigt nära håll. Puuuuhhhh ....kunde nästan känna hur ont asfalten skulle kännas mot ansiktet i den halva sekund jag var säker på att jag skulle falla.

FYYYY FASEN vad skönt det var att komma ut på strandpromenaden och få svänga vänster in på röda mattan! Med armarna i luften och tårar i ögonen var jag äntligen i mål!

Det var en av de jobbigaste cyklingarna jag har gjort på en Ironman. Men den här var också den Ironman som jag känner mig mest glad över att ha klarat! 

Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av mitt resultat så ser det ut så här:

Att göra en tävling utomlands har många fördelar. Förutom att det är såklart alltid är kombinerat med lite lyx som hotell osv, så får man också nya bekantskaper bara på grund av att man är svensk. Man lär känna folk och finner en gemenskap eftersom man är där av samma anledning. Så förutom vårt lilla gäng på 4 personer så träffade vi en del andra svenskar som bodde på samma hotell.

Efter Ironmantävlingen blev det lite chill. Men är man på Mallorca då cyklar man.... oavsett om man har en Ironman i benen eller inte. Och ett stopp på torget i Petra hör till. Det är sedan gammalt......

Nu ska jag bara ta det lugnt... Läka ihop och titta lite i tävlingskalendern....

/Peace Love and Löparskor

Restriktioner och spekulationer

När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig.... Jag minns speciellt en gång, jag stod vid min mamma när hon lagade mat och jag var ledsen och rädd för att det skulle komma soldater och börja kriga mot oss. Jag minns så tydligt mammas svar och ord till mig då. Hon sa ;"Du behöver inte vara rädd, lilla Liselott. Det kommer inte bli krig hos oss. Men världen är sån, att krig och farsot kommer då och då. Det är för att vi inte ska bli för många på jordklotet....." Aldrig trodde jag väl då att jag skulle få uppleva ett Farsot.

Idag släpper Sverige på restriktionerna.... Vi har nåt en så pass stor andel vaccinerade plus att smittoantalet per dag sjunker. Är det rätt, är det fel? Är det för tidig? Kommer det att bli ett bakslag? Jag kan inget annat än att tycka och tro att det är rätt tid nu. För det finns betydligt fler sidor av detta mynt än att få folk att överleva Covid 19. Folk ska kunna få överleva andra sjukdomar också, som man antingen inte sökt för eller som har prioriterats långt ner på listan pga den höga belastningen på sjukvården. Att leva i en pandemi under 1½ år är helt enkelt en påfrestning för hela mänskligheten. Människor har inte "bara" dött, eller fått livslånga komplikationer utan andra har även förlorat sina företag, inkomst eller livsglädje. 

Men hur ska vi gå vidare egentligen?  Många beteende som vi har fått under pandemin har satt sig djupt. Och det är i och för sig bra. För min egen del känns det väldigt motigt att tex börja hälsa med handslag igen. Inte för att jag är orolig för själva handslaget i sig, utan mer av lathet för att jag måste sprita händerna efteråt. Sedan kommer jag personligen fortsätta att hålla avstånd och se barn och ungdomar som ovaccinerade potentiella virusbomber....💣. Vilket dom i och för sig är.... Jag har ju faktiskt inte fått lov att ta den andra sprutan av Covidvaccinet på grund av att jag var sjuk i Guillaine Barré i vintras. Man säger nämligen att man ska vänta i ca 1 år innan man tar någon vaccination överhuvudtaget om man har varit sjuk i GBS. Så det är bara att lyda.... Dock är min tid lika värdefull som alla andras och jag tänker inte tillåta mig vara föremål för någon samhällsmobb där man tycker att som ovaccinerad ska stanna hemma och skylla sig själv. Nej jag vill också börja leva....  jag har inte valt detta själv...Och det jag har saknat mest av allt i denna pandemin är att resa och att uppleva saker.

Jag hoppas innerligt och tror faktiskt att vi inte kommer att ha en ny våg av Covid19 i Sverige. Åtminstone inte nu, så länge vaccinet är motståndskraftigt. Men däremot kommer säkert patientflödet av Covidsjuka finnas för alltid (om än på en låg nivå). Åtminstone tills någon knäcker nöten med ett antiviralt läkemedel som kan bota. Men vi får inte glömma att vi nu har vi haft en tid av distans som faktiskt inneburit att vi har blivit mindre smittade av de vanliga förkylningsvirusen och bakterierna. Immunförsvaret har helt enkelt legat på latsidan. Så risken finns att det kommer en höst och vinter där vi kommer att bli sjukare än vanligt i detta. De där förkylningsantikropparna som jobbar i vanliga fall sover nämligen en djup törnrosasömn....💤👑 Men nu är det dags...Wakie Wakie...... Upp och hoppa ...... För nu är det fest och alla virus är bjudna 😜🥂💃🎉

/Peace Love and Löparskor