Så länge man "bara" har mjölksyra i benen.....

...och inte ända ut i tänderna så får man vara nöjd! Det var mitt "mantra" under förmiddagens backintervallpass med Petra. För jäklar vad det kan bränna i låren när man försöker trycka på i en backe. Eftersom Petra hade tagit sig ända hit till mig så ville jag ju givetvis hitta en SNÖFRI bra backe, vilket faktiskt inte är helt lätt (otroligt nog) i mina hemtrakter idag den 31:e mars! Men jag kan försäkra er om att här finns många att välja på! Men det fick bli mitt tredje alternativ idag och det funkade fint. Helt snöfritt, vindstilla och gassande vårsol!

Så där sprang vi upp och ner, upp och ner 10 gånger. I en och en halv minut varje gång. Vi svettades, flåsade, peppade varandra och slet som djur. Under dom tio sista stegen i varje intervall kändes det som att jag skulle rasa ihop som ett korthus. Men det gjorde ingen av oss.....sakta jogg nerför och vips fanns det nya krafter för att ge oss iväg uppför igen! Det var ett riktigt bra pass idag och förstås roligt att träna med Petra igen. Så trots att jag är en simpel "Wannabe" och Petra tillhör Sveriges landslag i ultralöpning (och säkert snart också i långdistans) så kunde vi genomföra passet tillsammans med hjälp av lite tanke bakom upplägget. Till exempel sprang vi tidsintervaller istället för sträcka, vilket kan kännas bättre för den som är långsammast. Ett annat sätt är att jag startade lite längre upp i backen vilket resulterade i att Petra fick jaga och pressa sig lite extra och jag fick känna mig starkast i ungefär 20 sekunder..... ;-)

I fredags var det löparsäsongens tävlingspremiär! Ryssbergsloppet i Sölvesborg och hela familjen sprang. Såklart hade det snöat på natten och ca 10 av 13 kilometer gick på sliriga hala skogsvägar. Dum som jag var tog jag mig inte ut på banan innan start för att bilda mig en egen uppfattning om vilka skor jag skulle välja (dubbar eller inte), så jag valde vanliga odubbade skor som dom flesta andra också gjorde. OTROLIGT DUMT! Men jag höll mig på benen och är ändå nöjd! 

Nöjda var också mina barn som sprang till sig vars en seger i ungdomsklassen. Och stolt löparmamma är jag! Min (numera) tonåring här hemma tror inte på mig när jag säger att jag är ytterst tveksam till om jag kan springa 2,2 kom på 7,51, vilket var hans tid i loppet i fredags. Så snart kanske det kommer att bli ett race på tu man hand! Upp till bevis vem är snabbast på 2,2 km. Eller så låter jag honom helt enkelt leva i tron att han har en snabbare mamma än vad jag egentligen är...,,,

Träningsstatus

Hur är då formen så här knappt 5 månader innan Ironman starten? Ärligt talat så har jag ingen aning. Åtminstone inte när det gäller cyklingen. Har den gjort någon nytta överhuvudtaget? Eller är det bara bakdelen som har härdats av nöt ande på sadeln? Passen på cykeln har jag försökt lägga upp för att träna cykelstyrka. Dvs relativt korta pass ( ca 1 timme) men som kompensation istället hårda korta intervaller med ganska högt motstånd. Jag vill ju så gärna kunna trycka på lite hårdare på pedalerna utan att framsida lår dör. Löpningen tror jag eventuellt att jag kan ha förbättrat lite. Iallafall om jag tittar tillbaka på andra vintrars träningstider. Och det är ju hur kul som helst! Kanske blir 1+1 tre? Kan Cykelstyrkan ge mig lite mer klipp i löparbenen. Det konstigaste i allt detta är simningen! För det är det momentet som jag har utvecklat mest under vintern. Och det har jag absolut tränat minst! Högst en gång varannan vecka!Den stora förbättringen beror såklart på att jag i höstas i princip bara kunde crawla så länge som jag kunde hålla andan, så 'bara' genom att lära mig andas var ju en revolution. Just nu klarar jag att crawla 2 km och jag börja längta till jag får kränga på mig våtdräkten och träna i öppet vatten. Nu väntar jag på lite varma vårvindar och snöfria vägar så jag kan ut och trecka med Treken! Och det finns hopp om vår även i mina hemtrakter...

Jag missade starten

Inatt missade jag starten på IronMan. Jag kom för sent... När jag kom till min fålla med alla mina grejer var det helt folktomt och plötsligt hördes ett PANG!! Jag tittade bort mot piren och PLASK....Alla hoppade i plurret och vattnet boktavligen kokade av plaskande triatleter. . Kvar stod jag och hängde läpp med alla kläder, skor, simglasögon, cykeln, energiBars och en nummerlapp. Jag hade tittat fel på klockan och var flera timmar för sen. Men där fanns en funktionär som såg mig och han sa: "-det är okey, du kan starta lite efter". Schysst, då kan jag kanske hinna iallafall. Men då hade jag helt fel byxor på mig och jag var osäker på om mina cykelskor överhuvudtaget fanns med i någon av mina 5 väskor. Jag rafsade runt i väskorna och försökte förtvivlat få ordning på mina prylar till de olika växlingarna men allt var i en enda röra. Där någonstans insåg jag att IRONMAN tävlingen rann igenom mina fingrar. Startfältet såg mindre och mindre ut ju längre ut i Kalmarsund de simmade. Bedrövad gav jag upp utan att ens ha startat......

PIP PIP PIP PIP.......

Sällan har jag varit så glad över att höra ALARM klockans väckningssignal! 

PUUUHHH.......det var en mardröm!