Lånar ut löparbenen till TCG expressen

Det fina sommarvädret i maj plus 12 dagars cykelträning på Mallorca har kanske haft dåligt inflytande på mig (eller bra... det beror på hur man ser det). Jag började nämligen tänka Vättern i ett svagt ögonblick .... Och då menar jag inte bada i Vättern utan cykla runt den såklart. Och som det brukar vara, så om jag har tänkt tanken så har den en tendens att bli verklighet. Bra oftast och sämre ibland.

 Jag slängde iallafall ut frågan till "TCG expressen", den närmaste vätterngruppen häromkring, att om det fanns ett avhopp och om dom trodde jag skulle platsa så skulle jag kunna tänka mig att hoppa in som reserv. 10 minuter senare var det ett faktum. Vätternrundan... Here I Come..... Oopps....Och jag som har satsat ganska hårt på löpningen i vinter. Dom löparbenen är numera utlånade till Vätternrundan... Naturligtvis är det mitt eget val men vill bara spela martyr såklart.

Så nu är det fokus cykling. Jag träffade gruppen första gången i lördags då vi cyklade 20 mil upp i Smålands djupa skogar. Det kändes bra även om jag stundtals funderade på hur ont kroppen kommer att göra efter nonstopp på cykelsadeln i så många timmar. Hur lång tid ska det ta runt sjön då? Målet är satt till Sub 9,5 h (vilket betyder minst 33,1 km/h i snitt) Jag biter fast så länge jag kan tänker jag.... Vi kommer att vara ca 20 stycken och köra i så kallad Belgisk kedja åtminstone så länge vi är tillräckligt många och så länge lagkaptenen bestämmer att vi ska göra det. Belgisk klunga/rotation innebär att gruppen kör på 2 led där det ena ledet kör lite fortare än det andra vilket gör att det hela tiden sker en rotation i en oval cirkel skulle man enkelt kunna säga. Det kräver stor  koncentration och det gör att klungan kan köra snabbt. 

TCG expressen verkar vara ett bra gäng. Har cyklat med flera av dem i andra sammanhang. I lördags var det mycket skratt och en hel del allvar. Precis som jag gillar så det här ska bli kul! Bara vädret den 14/6 blir lika bra som det har varit i hela maj. För cykla 31,5 mil i regn, blåst och 12 grader kallt då lär det bli väldigt mycket allvar och inga skratt alls

Efter Vättern får det bli Operation "Rescue löparben"

/Peace Love and Löparskor

The rain in Spain....

....stays mainly in the plain...

Eller....?

För ett par veckor sedan åkte jag till Mallorca och lämnade cykeln hemma för en gång skull.

Och som av en händelse gick Palma Marathon precis när jag hade bokat att åka dit.... Mycket märkligt sammanträffande. Eller kanske inte förresten...

Nåväl slumpen eller inte... Jag tog dotter med pojkvän med mig och vi hade några dagar med fantastisk vackert väder och för första gången körde jag ner och upp för Sa Calobra MED BIL!!! Och visst... det var inte utan att jag glodde mögigt av avund på de cyklister som kämpade sig upp till Coll de Reis. 

Det var ovanligt höga oktobertemperaturer och jag började nästan ångra mig att jag inte hade valt Växjö Marathon istället för Palma. För 27 grader och springa marathon är sådär.....

Det kändes dock skönt att det "bara" var ett marathon och det enda jag behövde ha koll på var typ platsen starten skulle gå på och när... Jag behövde inte ha koll på däcktryck, transitionspåsar eller annat triathlontrams . Ett par löpardojjor och saken var biff.

Jag trodde mig ha ganska bra koll på läget. Men planen failade redan på hotellet kl 06. För den frukost jag hade blivit lovad bestod av en kopp kaffe och ett kakfat. Hur fasen ska man kunna springa ett marathon på två små chokladmuffins och två koppar kaffe?

Men det var inte mycket att göra åt. Jag hade åtminstone en banan och några gel som jag stoppade ner innan jag gav mig iväg. Jag tog bussen in till Palma och hade följe med en engelsk tjej som jag träffade vid busshållsplatsen. När vi steg av bussen öppnade sig himlen och det var ett galet skyfall och åska. Det fullkomligen forsade vatten på gatorna. Vi skylade under viadukten vid katedralen och där anslöt även en  tysk tjej. Vi var totalt dyngsura och vi stod i en fors av regnvatten blandat med en massa smuts. Vi skrattade åt hela spektaklet och konstaterade att det hade ändå inte gått att ligga på stranden idag och det var åtminstone inte 30 grader varmt och stekhett.

Det började ljusna och jag gjorde mig klar för start och lämnade in min överdragspåse. Men varför var det inte alls särskilt många vid starten. Klockan var  ju 07:45 och starten skulle gå kl 08:00. Jag frågade någon var alla var och fick då reda på att starten var framflyttad en hel timme. "-It has been written on Facebook. You must look there" sa en spanjor som såg hur förvirrad jag var.  F-siken också, det var då jag började känna att mina två muffins började gå ner för räkning och det var tveksamt om energin ens skulle räcka fram till start...

En timme och en gel senare gick äntligen starten. Vädret hade gått från skyfall till precis lagom löparväder. Ca 18 -19 grader och lite molnigt. Det var trångt i starten men jag hade inte bråttom. Jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha en hyfsat bra känsla hela vägen. Och som bekant så brukar tempo i dom flesta fall höra ihop med graden av bekvämlighet. Så sagt och gjort. Ingen stress. Jag skulle springa en mara kontrollerat, någorlunda smärtfritt och utan kramp!

Det är alltid lite extra kul och kravlöst att springa ett lopp utomlands. Även om banan var knixig, kuperad och lite svårsprungen så var den rolig. Mil 2 och 4 gick mestadels uppe i Palmas gränder. Banan började längs med kusten västerut förbi hamnarna och sedan tillbaka för att sedan vända upp i Palma centrum. På andra varvet öppnade sig himlen igen och det var en väldigt fuktig 3:e mil. 

Som vanligt när man springer ett marathon har alla löpare energidippar och energikickar på olika ställen. Så den pigge löparen som så käckt springer om en och säger; "-come on , vamos vamos, You can do it" kan vara den man springer förbi ett par kilometer senare... Den enes bröd den andres död...

Nåja, jag kom iallafall i mål utan att känna mig döende, och som jag konstaterade tidigare så kan det ha någonting med tempot att göra ....

Och som med dom allra flesta lopp, så gör man nya lärdomar. Denna gången lärde jag mig att det går alldeles utmärkt att springa en mara på två små torra chokladmuffins och två koppar kaffe ;-)

/Peace Love and Löparskor

Testar man inte, vet man inte....

Vad händer om man tar nattkräm i ansiktet på dagen? Eller handtvål när man duschar? Eller... bevare mig väl.... fotkräm på händerna?

Ibland måste man våga prova för att veta vad som händer...

Så i helgen testade jag att springa ett marathon utan att vare sig vara riktigt återhämtad (ifrån förra helgens Vadstena triathlon Olympisk distans) eller för den delen tränad för att springa marathon....

Och nu vet jag att det inte går riktigt bra. Det är inte "bara" att springa ett marathon. Det är en konst från första steget. Fel i början blir BIG MISTAKE i slutet. Min marathonrutin har försvunnit lika fort som denna sommaren och jag gjorde typ alla misstag man kan göra...

Det var friskt vågat och närapå allt förlorat. Men jag ville så gärna springa Helsingborg Marathon och SM/RM Vadstena triathlon som bara låg en vecka innan. Helsingborg marathon har blivit ett riktigt stort marathon och är så ovanligt som en envarvsbanan. Men fyyyy satiken vilken bana. Det var ca 370 höjdmeter och de var i princip fördelade på de första 25 km. Det var allt från asfalt till grus och lite större stig. Jag gick ut alldeles för hårt (fort) och höll väl ungefär i lite mer än halva banan sen stod det en vägg... En ca 17 km tjock j-ä betongvägg. Det var inget annat än att stånga sig i den gång på gång eller bryta hela möget. Men jag är inte så lättknäckt av mig och hade jag brutit hade jag ju inte heller fått se omgivningarna... Även om det var en ganska smärtsam och inte minst krampartad sightseeing. 

Men medaljen inhämtades och jag lägger detta passet till handlingarna, bryter ihop och går vidare.

By the way... idag går ÖtillÖ. Idag är det 7 år sedan jag gjorde denna bedrift. Jag kan knappt fatta att jag har varit där.