COVID- 19 Pandemin, Sett från mitt perspektiv

Tänkte att jag skulle försöka skriva ner lite historia. För den här speciella tiden som vi kallar Pandemi just nu kommer bli just historia. Förhoppningsvis kommer man inte behöva uppleva mer än en pandemi under en mansålder. Om 50 år kommer människorna prata om denna tiden. Vi som finns nu är ju de enda som kan berätta hur det faktiskt är att leva mitt uppe i detta galna inferno av okontrollerad virusjukdom.

Därför ska jag försöka skriva ner hur jag upplever hur det är att leva i en COVID-19 Pandemi ur mitt perspektiv.

Februari 2020

Jag och barnen hade en resa inplanerad till Thailand i slutet av februari 2020. Den resan hade varit planerad sedan länge och var otroligt efterlängtad. Coronaviruset hade redan hittats i Wuhan i Kina i december 2019 (möjligen ännu tidigare men nu berättar jag det utifrån mina upplevelser), och det var en hel del skriverier och rapporteringar på nyheterna. Det sägs att Coronaviruset kom från djurkadaver från marknader. Det spreds gräsliga bilder på blodiga, döda djur mitt ibland människor som handlade med köttet. Det man befarade skulle hända var ett faktum ganska snabbt. Nämligen att viruset muterade och spreds från djur till människa och sedan muterade ytterligare för att spridas ohejdat från människa till människa.

Men det här hände i Wuhan, på andra sidan jordklotet. Långt ifrån oss i Sverige. Men vi skulle resa till sydostasien och det var ju liksom på det hållet. Jag funderade starkt på om vi verkligen skulle åka. I januari stängde man boktavligen ner hela provinser i Kina. Provinsen Hubei stängdes först men också närliggande områden. Man frågade sig vad det var som hände. Hur skulle man förhålla sig? Jag började söka information och statistik inför vår resa. Vi skulle flyga ner den 22 februari och stanna i två veckor. Jag läste UD: s rapporteringar och pratade även med en kompis som befann sig i Thailand. Det blev dock ingen avrådan och därmed ingen återbetalning av resan så vi bestämde oss för att åka till slut.

När vi landade i Bangkok blev vi feberscannade och alla på flygplatsen bar munskydd. Förutom det så verkade det thailändska livet vara precis som vanligt. Varje morgon vid frukostbordet läste vi på Folkhälsomyndighetens hemsida och tittade på statistik över bekräftade fall av Covid 19 i världen. Just då hade Thailand 11 konstaterade fall och Sverige , en kines i Jönköping som rest från Kina till Sverige. Men bara efter några dagars vistelse i Thailand spreds det information om att viruset hade fått fäste i Norra Italienoch härjade fritt där. Det ryktades om att det var någon/några skidorter som var drabbade. Det fullkomligen exploderade där. Från den ena dagen till den andra. Det skrevs på aftonbladet om att sjukhusen svämmades över av virussmittade och man kunde knappt ta hand om alla. IVA-avdelningarna var överfulla och det kablades ut bilder och filmer på personal som var klädda i värsta "Ebola skyddsmunderingen". Där och då, vid ett frukostbord på den vackra ön Koh Lanta började jag förstå att detta är bara början....

Lyckligt ovetande om hur världen skulle komma att stängas ner kom vi friska och välbehållna hem den 8 mars. Och det var i grevens tid! Den 14 mars gick Utrikesdepartementet ut med en avrådan om icke nödvändiga resor. Flygplan fick inte landa på flygplatser i Sverige och Danmark och resenärer "satt fast" på sina resemål utan att kunna ta sig hem. Vi kunde kallt konstatera att vi var nog några av de som varit ute och rest in i det sista....

Nu skulle det följa en helt galen tid som ingen någonsin skulle kunna föreställa sig....

Del III Swimrun Corona edition

Swimrun är helt klart här för att stanna. Snart kommer det att bli en erkänd sport och säkert inkluderas i sommar-OS. Konceptet är klart och det jag själv fick hitta på och göra för 7-8 år sedan finns nu att köpa färdigt. Swimrundäkter, dolmar, linor you name it.... 

Trots att alla distanser och klasser på Karlshamns sk:S båda tävlingsdagar var fulla så lyckades jag ändå få en startplats till både Triathlon olympisk distans och söndagens Blackwater Swimrun SuperRace. När jag kommit i mål på lördagens triathlontävling fick  jag klartecken att starta 16 timmar senare i swimruntävlingen. Då stod  min nyvunne Swimrunpartner sedan förra årets 2xU challenge, redo att starta med mig. 

Starten gick vid Långanässjön där också triathlontävlingen hade hållits dagen innan. Loppet startade med ca 1,5 km lättsprungen asfalt/grus och sedan följde 12 simningar och 14 löpningar på en två varvsbana. Det var grus, asfalt, stigar och gräsängar om vartannat. Det är första gången jag har gjort en swimrun på en varvbana och inte mig emot. Jag springer gärna varvbanor. Med tanke på att detta var den i särklass billigaste swimruntävling jag nånsin har startat i (600 kr/lag) så var upplägget med 2-varvsbana säkert ett lättare sätt att göra en så smidig tävling som möjligt. Hellre tvåvarvsbanor än långa svårarrangerade event som man får betala hutlösa startavgifter för. 

Hur gick det för oss då? Jodå riktigt bra. Vi hade inga större incidenter och alla dolmar brillor och annat som kan skapa problem funkade bra. Men trots att det var ganska varmt i sjön så blev min lagkamrat rejält nerkyld i simningarna under sista varvet (milen). Men hon kämpade och hade både kraft och energi för att hålla fart samtidigt som hon frös så hon skakade efter varje simning. Så här i efterhand så borde vi haft en ulltröja under dräkten. Man kan kanske tycka att det borde inte göra någon nytta när tröjan blir våt men det gör det. Det är ett lättare material än neopren att värma upp under korta löpningar mellan kalla simningar och det ger ett isolerande tunt lager.

Resultatet blev tvåa och sist i damklassen 😝och vi hade grymt roligt .

Tack Karlshamn triathlon och och Karlshamn SK Swimrun för att ni gjorde det omöjliga möjligt detta konstiga pandemiår. Det är nog den enda klubb som lyckats följa alla restriktioner och fått tillstånd att arrangera två så proffsiga tävlingar på en och samma helg.

Blackwater Swimrun kommer att bli en stor populär tävling, det är jag helt säker på. 

/Peace Love and Swimrun

Triss i Swimrun

Först kommer inget, sedan kommer inget och sedan kommer allt på en gång. 

Jag syftar förstås på se tre senaste veckorna då plötsligt tävlingar inte längre ställts in. Och av någon anledning verkar Swimrunarrangörerna vara de som lyckats få ihop Coronalogistiken och de som orkar lägga ner mycket jobb för bara 50 deltagare. 

Undertecknad är helt svältfödd på startskott och mållinjer denna säsongen så jag fick hålla till godo med vad som erbjöds trots att tävlingarna kom med bara en veckas mellanrum. Så först ut var Immeln Swimrun. Den var förstås full men jag lyckades få en överbliven startplats i sprinten. Immeln SR är en fin tävling som blivit större och större för varje år. Den går runt och i Immeln, sjön med sitt svarta vatten och steniga botten. Löpningen runt sjön går i typiska John Bauer skogar där man mycket väl skulle kunna föreställa sig ett och annat troll som sitter och metar fisk i sjön

Min lagkamrat gjorde sin första swimrun någonsin (förutom några träningar) så vi tog den korta banan. Och kort betyder fort så när det efterlängtade startskottet gick så var jag taggad (läs övertaggad) och min stackars lagkamrat trodde nog att tävlingen skulle avgöras på de 400 metrarna fram till första simningen. Typiskt mig.....Jag gjorde alla kardinalfel man bara kan göra. En pulsrusning utan att kroppen blivit riktigt varm och sedan ner i vattnet med en trång våtdräkt. Min lagkamrat fick lite känningar av SIPE ( Swimming induced pneumonia edema) redan efter några meters simning och vi fick sakta ner rejält. Därefter gjorde vi om och gjorde rätt. Det vill säga kom igång lite lugnare så att hjärta och andning kom i balans. Sagt och gjort. Vätskan som min lagkamrat hostade upp torkade och vi kunde öka farten igen efter ett par kilometers löpning in i tävlingen. Vi kom i mål nöjda och glada och kunde konstatera att sk "flytcalves" på vaderna INTE kunde ersätta en pull boy (dolme). Jag körde nämligen med dolme så som jag alltid har gjort och min laglamrat hade enbart calves med flyt. Skillnaden var väldigt tydlig. Vi konstaterade helt enkelt att dolmen är oumbärlig i swimrun.

En vecka efter Immeln var det dags för den andra tävlingen och den enda som var planerad sedan länge, nämligen Torekov Swimrun. Den går till största delen på Skåneleden och i havet utanför från Båstad till Torekov. En total sträcka på ca 25 km varav 4500 m var simning. Och jisses vilka vackra simningar i magiska salta, klara och fiskrika vatten. 

På denna tävlingen hade vi linan på hela tävlingen och båda hade pull boy. Och vilken skillnad! Nu var vi mer jämna och hade linan mest för att slippa hålla reda på varandra. När vi hade simmat nedanför Hovs hallar och tittade upp på de höga klipporna så var det som om man vill nypa sig i armen . Galet att befinna sig i det hav som man annars står uppe på klipporna och tittar ner i.

Efter Hovs hallar var det tyvärr jättesvårt att hitta de orangea skåneledsmarkeringarna. Tävlingsledningen sa att de inte fått lov att snitsla banan på natureservatet vilket gjorde det jättesvårt för oss att hitta. Det var väl okey så länge man inte kom från leden men missade man en markering så var det omöjligt att veta var man skulle börja leta efter en markering. Förutom den dåliga märkningen av andra delen av banan så var det en riktigt rolig och vacker swimrun. Första delen var lättsprungen och de flesta löpningarna var runt 2 km långa. Andra halvan var det mycket sten och stigar men ändå inte särskilt teknisk. När man till slut nådde Torekov sprang man igenom hamnen och ut för att simma den sista sträckan in till målet på morgonbryggan.

Om någon mot förmodan har orkat läsa ända hit tänkte jag skona er från ett ännu längre och traggigt inlägg. Så del tre i denna Triologi av Coronatävlingar ska jag vänta med att skriva. Det kommer att handla om en splitterny Swimruntävling som heter Blackwater Swimrun

Peace Love and Pullboys