Söta cyklister

Jag har precis kommit hem från Imorns cykelläger på Mallorca och inser att en sockerdetox är ett måste. För det finns nog inga andra idrottare som vräker i sig så mycket socker som just cyklister. Kanske var det därför jag till slut fastnade för cyklingen (även om det satt långt inne....)
För socker är gott och det ger ett konstigt men skönt välbefinnande.
På varenda café på Mallorca finns dom största och mest inbjudande bakverk man kan tänka sig. Och vad väljer man när man stannar för depå i cykelbrallorna?? Ja inte är det en banan inte.... Nix den största chokladbakelsen, en god Cappucino och naturligtvis minst en Coca-Cola till det. Och det är inga problem. Kalorierna rinner av en som ett vattenfall. Men problemet kommer när man kommer hem från en veckas träningsläger. Då byter man plötsligt ut 6-7 timmars daglig cykling mot 8 timmars arbetsdag. Huvudet har vant sig att få sin sockerboost och man funderar starkt på att stoppa ett par wienerbröd i matlådan istället för lunchsalladen eller kanske ett par Snickers i bakfickorna på "Florence Nightinagale kostymen" när arbetspasset börjar kl 06:45.
Fast det går ju inte....Back to verkligheten. No more sugar honey.....

På diskbråcksfronten intet nytt

Den 20 mars var jag inplanerad för en diskbråcksoperation och hade tagit prover och varit på narkosbedömning en vecka tidigare. 3 dagar innan jag skulle opereras fick jag influensan från helvetet och låg pall i 6 dagar. Såklart blev det ingen operation. Jag tappade all glöd och när jag dessutom fick reda på att Aleris skulle avsluta sitt ryggkirurgiuppdrag i Skåne samma vecka, var det som sista spiken i kistan var satt. Efter det har jag inte hört ett ljud om någon operation. Nu har det gått 8 månader sedan diskbråcket kom och jag har bestämt mig för att inte operera mig i sommar. Jag kan ju trots allt träna skapligt och jag behöver inte ta några smärtstillande. Jag har testat köra ganska hårt på cykeln och se om det förvärrar det men det gör det inte. Löpningen är faktiskt mer smärtfri än vad den har varit de senaste två åren.

Så dskbråck till trots åker jag ändå till Mallorca för att vara ledare på Imorns cykelläger. I värsta fall får jag väl "kvasta" som vi så lustigt brukar säga. Det vill säga ligga sist i cykelklungan och se till att ingen kommer på efterkälken.

Haj och godbaj!

Jag är helt mållös....

Jag har börjat springa....Lyssna bara; JAG... HAR... BÖRJAT.... SPRINGA! Och nu ska jag säga något som kanske låter som en klyscha..."-Det är fanimaj magiskt" på ren skånska!

Men diskbråcket då? Jodå det finns där och gör sig till känna varenda dag. Speciellt när jag har suttit mycket eller varit stilla. Löpningen, däremot, gör mig bättre. Och jag är sjukt sugen på att sätta en nummerlapp på magen och känna den blodsmak i munnen som bara en tävling kan ge. 

Men jag är absolut inte där än. Och det känns så himla skönt att slippa känna känslan av att "jag måste" och istället bara ge mig ut och springa kravlöst. För första gången på länge känner jag att bara "kunna" springa är en seger i sig. Från att under många år nästan alltid tycka att jag sprang för kort, eller för sakta, inte cyklade tillräckligt länge eller att jag borde träna nåt annat än just det jag tränade så kan jag nu bara njuta av att kunna springa. Jag bryr mig inte ett dugg om tider, sträckor eller intervaller. 

Okey ....just nu är det så....Men förmodligen (och förhoppningsvis) så kommer jag att jaga igen. Jaga ryggar, tider och prestationer. För trots allt så gillar jag att utvecklas och ligga på gränsen.

Med hopp om en säsong som ändå ska ge lite svett, mjölksyra och blodsmak får jag ändå skynda långsamt. Så fram tills dess tränar jag utan mål och i mellanmjölkens land och trivs alldeles förträffligt med det.

/Peace, Love and Löparskor