Årets bra...vader och dåliga vader

Jag måste ju också på nåt vis sammanfatta 2017, trots att det på träning- och tävlingsfronten är ett år som jag helst vill glömma. Året har kantats av skador och en sjuhelvetes dålig självinsikt. Redan i början av året så var hälsenan och vaden ett ständigt återkommande problem. Smärtorna kom och gick och jag kunde inte för mitt liv förstå vad jag gjorde för fel. Men jag körde ner huvudet i mellan axlarna och körde på som jag alltid gjort. Ont ska med ont fördrivas....eller....??

I maj var det så dags för en av årets stora höjdpunkter. Ironman 70.3 Mallorca. En tävling som jag velat genomföra sedan länge och i år var det äntligen dags. Vi stannade kvar i Puerto Pollenca en vecka efter Imorns träningsläger och en dag efter att lägret var slut kom en förkylning som hette duga...Var helt kass och starten på lördagen var ju förstås väldigt tveksam. Jag var sur och gnällig och tyckte att det var mest synd om mig på hela Mallis...Jag som hade längtat så, släpat alla tusentals triathlonprylar till Mallorca, cyklat Coll de Femenia massor med gånger och hade koll på varenda höjdmeter på cykelbanan. Skit också...
Men med min dåliga insikt på vad som är bra och vad som är obra så startade jag i Alcudia på lördagsmorgonen. Trots en riktigt dålig hosta och massor med snor. Men jag tänkte "- jag simmar och cyklar för pengarna och sen kan jag strunta i löpningen och bryta tävlingen...."
Men har jag nånsin brutit en tävling? Tyvärr inte och så blev det inte denna gången heller. Löpningen var en katastrof men medaljen blev min.

Sviterna av erövrandet av den medaljerna gjorde troligtvis att hela sommarens träning blev lidande. Nästa virus attack kom när jag skulle starta i Ironman 70,3 i Jönköping i juni. Där fick jag lämna DNS och lyckligtvis betalade Folksams försäkring startklar ut startavgiften till mig.

Sommaren var den blåsigaste och regnigaste sommaren på länge. Cyklingen var inte särskilt rolig och smärtorna i vaden/hälsenan kom och gick. Jag tror att mitt längsta löppass var ca 25 kilometer.....
Men EN löptävling i somras gick riktigt bra. Nämligen Hörby marknadslopp där jag slog mitt personbästa med nära en minut. Vad hände...? Jag var helt chockad och i extas...Men morgonen därefter kunde jag knappt gå...

Så det är klart att jag hade lite blandade känslor inför att starta i Ironman Kalmar i augusti. 3800 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning kan göra ont och ta väldigt, väldigt lång tid om man inte har lyckats göra hemläxan ordentligt.
Hela tävlingen blev en blåsig historia (ungefär som hela året) och jag minns att jag tänkte att jag ville bara ha det överstökat. Jag ville nästan lägga det bakom mig redan innan jag hade startat. Jag hade dock den bästa supporten man kunde tänka sig men det kändes bara som att inget funkade. Det fanns ingen motor och inga tändstift i mig. Och om jag ska berätta en hemlis så gick jag faktiskt in på apoteket i Kalmar en dag innan starten och köpte munlösliga Alvedon. Det är egentligen mot mina principer.... AJAJABAJA ingen tävling med smärtstillande piller i kroppen. Till min stora förvåning sa apotekaren att det var många triathleter som hade varit inne och köpt just munlösliga Alvedon eftersom dom var så lätta att ta under tävlingen......Hmmmm mina fördomar besannades... Ironman gör ont på dom allra flesta! Inte undra på att det står "NO PAIN, NO GAIN" i rondellen i Kalmar efter 12 mils cykling..

Nåja, Ironman blev, som befarat, en smärtsam resa. Och nu kan ju dom allra flesta (inklusive mig själv..) skaka på huvudet och tänka varför i helsike starta? Varför utsätta sig för detta? Varför riskera kroppen? Och jag har inga kloka svar på det ....

Jag kom i alla fall i mål och på den sämsta tiden jag nånsin haft på en Ironman. Det spelade dock ingen roll . Jag var bara glad att det var över. Nu skulle jag äntligen få vila länge länge...

Och lång tid blev det....Närmare bestämt hela hösten
För den 9:e september, i samband med ett kylskåpsbyte kraschade en disk i ryggen. Det var inget som däckade mig på momangen utan smärtan utvecklade sig under löpturen senare på kvällen. Och smärtan satt inte i ryggen utan i benet. Hela benet gjorde så ont så att jag till och med tänkte att om det skulle bli bara lite värre så skulle en rullstol komma att bli den enda utvägen. Som tur var så hittade jag ganska snabbt strategier hur jag skulle kunna fungera. Och såklart fulldos av Diklofenak och Alvedon.
I mitten på oktober fick jag diskbråcket konstaterat på magnetröntgen. Och det låter kanske konstigt men det var en otrolig lättnad. Det var bara ett diskbråck!! I mina tankar fanns ju både rullstol, tumörer och ett fortsatt liv i smärta (om jag överhuvudtaget skulle överleva...)

Nu har 4 månader förflutit och min disk har börjat läka. Jag har ett trist år bakom mig men jag har också ett år framför mig! Och hela hösten har jag fått insikter i hur viktigt det är att ta vara på tiden. Och hur viktigt det är att uppskatta det man kan, och inte bara sörja över det man inte kan eller får. Man får helt enkelt hitta nya vägar och nya glädjeämnen under en tid. För man ska vara tacksam att man åtminstone får tid...
Någon månad innan jul kom det till min kännedom att en gammal kollega har drabbats av ALS. Den värsta tänkbara sjukdomen... Den går inte att överleva... Hur sjutton klarar man att ta ett sådant besked.
Jag startar detta året med att vara otroligt tacksam. Tacksam över att jag och min familj har tid framför oss och att jag får lov att finnas till ett tag till.

 "Ta vara på tiden, ingenting varar för evigt"

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Du kan om du vill...

Det där är en klyscha.... Alla kan inte...
Även om jag så otroligt gärna vill, så kan jag inte träna. Jag glor mögigt på alla som lägger ut sköna löparbilder i mitt Instagramflöde eller på Facebook. Jag är svart av avund på de som kan springa sig snoriga, skitiga och svettiga i vinterkylan och jag önskar att det var frimärken och inte löpning som var min stora passion.
Jag hoppas, hoppas varje morgon.... och vill att smärtan i mitt ben ska vara försvunnen. Men utan smärtstillande i kroppen känns det fortfarande som att mitt ben ska sprängas i luften.
Förra veckan tog jag dock dom första stapplande löparstegen och lyckan var total. Det gick inte fort men DET GICK! Innan jag började springa var jag mer nervös för det än inför en Ironman. Jag var så otroligt rädd för att jag skulle behöva vända om, eller bevare mig väl, att smärtan skulle bli värre. Men det gick bra. De gick rent av så bra att jag har kunnat jogga lite lugnt flera gånger den senaste veckan. Dock tar jag fortfarande smärtstillande piller. Men slutade iallafall med Voltaren den 29/11 och klarar mig med 2-3 Alvedon om dagen. Om jag tänker efter lite så är det ju faktiskt stora framsteg!

Varje dag hoppas jag också på att det ska dyka upp en kallelse till ryggkirurgin. Jag vill helt enkelt få en bedömning av mitt diskbråck, jag vill veta vad man kan göra och vad oddsen är för att bli bra av operation.
Jag har bestämt mig för att inte ge upp, jag ska komma tillbaka till löpningen när smärtan är borta. För den måste bort....Antingen med hjälp av tid eller skalpell!
Och tills dess ligger jag på soffan med en skål Alvedon på magen och scrollar förbi alla träningsbilder och googlar julgodisrecept !

Trevlig helg!

Lugnet före julen

En vecka kvar sen drar den igång. Årets knäppaste, knasigaste och samtidigt mysigaste månad på hela året. 1:a advent är startskottet för tomtebloss, bjällerklang och juleljus. Och om man tänker efter, så är det galet mycket som ska hinnas med. Det är stakar och stjärnor i, förhoppningsvis, nyputsade fönster (dock inte i detta hemmet...det är nog det ända positiva med att ha ett diskbråck...) Det är lussekatter, pepparkakor, julgodis, julklappar, glögg, julhälsningar, hyacinter, julgran, julbord, granris, glitter och paljetter.... Puuhh.... Jag blir trött bara av tänka på det...Men måste man verkligen göra allt det här? Ja, det är klart att man måste! Annars är det ju inte jul. För mig är det ju allt det här som julen handlar om, seder och traditioner. Och ja visst ja...höll på att glömma att det var visst nån som hette Jesus Christer som har födelsedag också ;-)
Och jag är så barnsligt förtjust i bjällerklang och julstämning så här ska det bli jul! Med eller utan diskbråck, så ska det bli massor med jul!