Även om jag så otroligt gärna vill, så kan jag inte träna. Jag glor mögigt på alla som lägger ut sköna löparbilder i mitt Instagramflöde eller på Facebook. Jag är svart av avund på de som kan springa sig snoriga, skitiga och svettiga i vinterkylan och jag önskar att det var frimärken och inte löpning som var min stora passion.
Jag hoppas, hoppas varje morgon.... och vill att smärtan i mitt ben ska vara försvunnen. Men utan smärtstillande i kroppen känns det fortfarande som att mitt ben ska sprängas i luften.
Förra veckan tog jag dock dom första stapplande löparstegen och lyckan var total. Det gick inte fort men DET GICK! Innan jag började springa var jag mer nervös för det än inför en Ironman. Jag var så otroligt rädd för att jag skulle behöva vända om, eller bevare mig väl, att smärtan skulle bli värre. Men det gick bra. De gick rent av så bra att jag har kunnat jogga lite lugnt flera gånger den senaste veckan. Dock tar jag fortfarande smärtstillande piller. Men slutade iallafall med Voltaren den 29/11 och klarar mig med 2-3 Alvedon om dagen. Om jag tänker efter lite så är det ju faktiskt stora framsteg!
Varje dag hoppas jag också på att det ska dyka upp en kallelse till ryggkirurgin. Jag vill helt enkelt få en bedömning av mitt diskbråck, jag vill veta vad man kan göra och vad oddsen är för att bli bra av operation.
Jag har bestämt mig för att inte ge upp, jag ska komma tillbaka till löpningen när smärtan är borta. För den måste bort....Antingen med hjälp av tid eller skalpell!
Och tills dess ligger jag på soffan med en skål Alvedon på magen och scrollar förbi alla träningsbilder och googlar julgodisrecept !
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar