Millopp vs HalvIronman

Förra fredagen sprang jag ett millopp i min hemmastad. Ett millopp.....Den värsta av alla distanser om du frågar mig. Jag var betydligt mer nervös för det än för den HalvIronman tävling i Jönköping som väntar på söndag. Ett millopp är nåt av det värsta man kan springa tycker jag. Det gör så ont och det är så svårt att pressa sig själv att hålla ut och hålla ihop mentalt. Och det är så himla svårt att inte kliva över till andra sidan. Mjölksyrasidan alltså.... Man springer och springer och ligger precis på gränsen till att få för mycket mjölksyra. Och springer man för fort för sin egen förmåga så står man där med fötterna i klistret på andra sidan...Med mjölksyra långt ut i tänderna. Okey, vad gör det om man slårav på farten? Egentligen inte ett dugg. Men om man är som jag och inte har gett upp hoppet att förbättra mina tider så är det nervöst.
Många, oftast icke löpare, blir förvånade när dom ser skräcken av att springa 10 km i mina ögon. "-Du kan ju göra en Ironman, då är väl inte 10 km något problem". Nej det är det inte, men att springa 10 sketna kilometer på sitt yttersta är ett problem!
Fast det var för en vecka sedan.... Nu har jag andra problem...
För nu är så jag sådär infernaliskt dörädd för att jag inte har gjort hemläxan ordentligt. Klarar jag verkligen av att göra en bra HalvIronman på söndag utan att ha gjort ett enda Brickpass (löpning direkt efter cykling) eller utan att riktigt fokusera på hård cykling utan att ta ett mysiga depåstopp på nåt fik efter 6 - 7 mil. Klarar cykeln av det utan att jag har låtit någon cykelmeckare tittat på den och ta bra betalt för att säga att du måste byta kedja och kassett, eller säga, bevare mig väl; "-dom här hjulen är inte bra, du behöver ett par för minst 6000 kronor styck..."
Igår frågade mitt äldsta livsverk mig, som numera har hunnit bli 16 ( konstigt... jag som bara har hunnit bli 37 ;-), hur mycket pengar jag har lagt på min triathlonutövning...? Jag gjorde ett snabbt (MYCKET SNABBT) överslag i huvudet och konstaterade att den frågan var inte riktigt lämplig att svara på till en 16-åring som inte gillar att jag ibland ifrågasätter vissa prislappar (och då menar jag inte prislapparna på triprylarna..) Det har blivit ganska mycket pengar. Men jag intalar mig att det är väl investerade pengar, åtminstone när det gäller hälsa. Och hade jag inte lagt pengar på detta hade jag ju spenderat dom på någon annan fritidssysselsättning. Frimärksamling kanske..... ;-)

Det är ingen överraskning att triathlon är dyrt och att man kan spendera hur mycket pengar som helst på det. Men om man inte är bättre än vad jag är så vore det ju förfärligt om utgifterna skulle överskrida prestationen. För om jag hade haft en supersnabb cykel och hjulen rullat som sören så måste jag ju trots allt själv trampa runt dom och hade jag inte lyckats hålla samma kvalité som materialet hade det varit lite patetiskt...

Nej minsann, nu ska jag gå och packa alla tusentals prylar i taikonbilen och sätta på mig Linns lyckoarmband och intala mig att det är bara hälften av Ironmansträckan....men troligtvis dubbelt så jobbigt.
För om jag lyssnar på mina fjärilar i magen så har dom ett mantra just nu......

"Ju kortare desto fortare, Ju kortare desto fortare"

Det börjar närma sig nu

Nu är det bara 5 veckor kvar till jag och Lotta Järnviljan startar i den norska swimruntävlingen Rockman 2016. Det känns som att vi är galna och som vanligt på tok för dåligt förberedda. Men allvarligt talat, hur svårt kan det vara...?10 simningar och 10 löpningar....Jag försöker intala mig gång på gång att vi kommer att klara det! I nästa sekund tänker jag; herregud vi kommer att frysa ihjäl...Hur sjutton klarar man att simma i fjordar som aldrig kommer upp i högre temperaturer än 11 grader?? Jag har medvetet försökt undvika att läsa för många racerapporter men
Lantos racereport har jag läst ett par gånger. Den är väldigt bra skriven men varenda gång jag läser ända fram till slutet så blir jag livrädd. Och jag vet hur duktig simmare den där Lanto är. Frågan är då; är vi tillräckligt bra (läs snabba) simmare? Det kommer att finnas två cut offer (=rep som dras där man inte får fortsätta om man inte har hunnit passera). Den första kommer att vara innan FLÖRLI, som är den trappa på 4444 steg som går upp längs med bergsväggen. Hade det varit den sista etappen hade jag troligen döpt den till Stairway to heaven men nu finns det ytterligare en cutoff och även den kallaste simningen ovanför denna trappa och därför vet jag att trappan kommer att vara Stairway to HELL! I trappan tar man 750 höjdmeter på 1000 m.
Men okey...det är åtminstone en trappa som går rakt upp mot stjärnorna. Och Team 2xL8 ska minsann vara två av dom stjärnorna som passerar mållinjen nere på Flörli brygga när vi varit i helvetet och vänt, SÅ DET SÅ!

Träna SwimRun

Nu är SwimRun-träningen i full gång och efter några år av utövandet av denna lite spektakulära gren känns det inte så konstigt att kubba runt i våtdräkt och badmössa och plötsligt kasta sig handlöst i vattnet för att simma...MED SKORNA PÅ... Dock finns det fortfarande en hel del som höjer på ögonbrynen och stannar upp och tittar. 

Att träna inför en SwimRuntävling är egentligen inte alls så svårt. Det är bara att träna på att simma och springa och sedan sätta ihop det. Men vad är rätt eller bäst träning kan vara svårt att veta. Ska man träna på springa långt i våta skor och våtdräkt? Eller är simningen viktigast? Springa kan man ju. Hur lägger man upp ett SwimRunpass? Långa simningar och korta löp eller tvärtom? Kanske är det växlingarna som är viktigast att träna på?

Jag brukar tänka att växlingarna är viktiga att träna. Det är bra för att få en snabb teknik i att få alla prylar på plats. Det är väldigt onödig tid att spilla på att behöva stå still och göra detta. ÖtillÖ har 38 växlingar och onödiga minutrar vid varje växling ger mycket tid i slutändan. Nej, är det någonstans lätt att tjäna tid så är det att lära sig ta på badmössan, simglasögonen, snurra in dolmen mellan benen och till sist få paddlarna på händerna under tiden man springer dom sistra metrarna fram till vattnet. Därför är det viktigt att man har praktiska lösningar på utrustningen. Till exempel att paddlarna är lätta att trä på eller eventuellt snurra runt handleden, och att man kan ta på sig badmössan och simglasögonen när man håller sina paddlar, att linan (om man nu väljer att använda det) lätt kan snurras upp från midjan och hakas i sin lagkamrat. Det låter kanske simpelt men bara av att träna sig i vilken ordning det ska göras i underlättar. Prova till exempel hur lätt det är att sätta på sig simglasögonen som man glömt i pannan med simpaddlarna på händerna....

Växlingarna från vatten till land är också viktiga att träna på för att springa så snabbt som möjligt på köldstumma ben och bortdomnade fötter. Klarar man det går det fortare att få tillbaka värmen i benen. Det är inget problem om vattnet håller 20 grader, men när man behöver simma i 12-13 gradigt vatten i 20 minuter med en flytdolme klämd mellan benen så bli dom nerkylda, jag lovar.

Jag tycker att ett relativt enkelt upplägg av ett swimrunpass är hålla sig till klockan och bestämma sig för att simma tex 10 min, springa 10 min, simma 6 minuter, springa 15 min osv osv och hålla på så i 1 timme och 30 minuter. För min del med tanke på kommande Rockman och ÖtillÖ tror jag att vi även bör känna på hur det är att springa ett långpass på 15-20 km efter att ha simmat åtminstone 1500-2000 m. På ÖtillÖ kommer det en halvmara på slutet och då har man sammanlagt simmat drygt 8000 m och sprungit 4,5 mil. Hujedamig.....som krösamaja skulle ha sagt...

Hittills har SwimRun-utrustningen för mig varit lite av "gör om gör rätt" . Man har funnit egna lösningar, fått våtdräkten omsydd med dragkedja fram, testat olika skor, byggt ihop linor med karbinhakar osv osv. Men nu måste jag erkänna att jag har fallit dit.... Jag har gått och handlat en SwimRun-dräkt. Dock inte en 5000 kronors dräkt som jag förmodligen hade tagit sönder i något björnbärsris utan en lite billigare ORCA dräkt. Jag väntar nu med spänning att testa om det är lättare att springa i en dräkt som är framtagen för just SwimRun. Trots att jag fallit för komersen så följer alltid mitt fina lilla SwimRun-etui med till träningarna för att komplettera trasiga gummisnoddar och ersätta karbinhakar. Min lagkamrat på ÖtillÖ skrattade och pekade på mitt egenhändigt ihopplockade etui och jag kände mig som en SwimRun-nörd (som jag förmodligen är...). Dock dröjde det inte länge förrän jag hade lånat ut både karbinhakar och gummisnoddar eftersom behovet uppstod långt innan vi ens hade börjat passet....

Så mitt SwimRun etui kommer att fortsätta åka med för det som inte finns där i är inte värt att ha ;-)

Team 2xL8