Fjärilarna har börjat flyga....



 

Nu har vi börjat kalkylera på sträckor och tider på ÖtillÖ. Arrangörerna har satt upp tänkta hålltider för snabba, respektive långsamma lag. Jag räknade ut kilometertider på de olika sträckorna enligt de tider som de presenterade och håller vi ovan tider så bör vi ha en dryg halvtimme till första CutOff (dvs det fruktansvärda helvetiska REPET!!). Om jag har räknat rätt så har vissa sträckor väldigt tilltagna tider (åtminstone med tanke på att det är första delsträckan till första repet...) men det är säkert många faktorer som påverkar...terräng, strömmar, klippor osv. Däremot i slutet när man har varit ute i 10-11 timmar då kommer tiderna ovan vara för jäkla snabba....

Sammanlagt finns det 5 CutOff tider och den sista är efter 12 timmar och 10 minuter och maxtiden är 15 timmar.
Hujeda mig.....fjärilarna i magen har börjat vakna

Jag och Lotta har i alla fall lovat varandra att göra ett uppriktigt försök att komma i mål. Vi ska planera ordentligt för energiintag, kilometertider och sträckor. Vi ska få in ett par riktigt långa swimRunpass till och sedan ska vi lova att inte hänga läpp om vi får ett rep i vägen för målet på ÖtillÖ den 1:e september.
Det här kommer att bli KUL!!!

Geocache, skatter i vår naturskatt

Jag har under flera år bara hört talas om geocaching men aldrig brytt mig om att förstå mig på det. Men häromdagen så var jag och "småfolket" ute för att leta skatter...Vi for iväg på cyklarna med en mobiltelefon som vägvisare. Å jisses vad det var kul! Karta och kompass....Nej nej, det var på stenåldern....idag har vi en smartphone, en app och GPS:en påkopplad så hittar vi vägen! För er som inte vet vad geocache är, så är nog inte jag den rätte att förklara. Men i stora drag är det personer, över hela världen, som har placerat ut så kallade "skatter" i naturen (typ en plastlåda med ett meddelande i) och gett det koordinater i en geocache app. Sedan kan vem som helst leta upp skatten med hälp av en mobiltelefon och berätta på en app eller webben att man funnit den.

 

Kul! Så länge batterierna på telefonen varar....vilket betydde två "cacher" för oss och sedan tack och adjö....

De skatter, eller geocacher, som vi hittade var en liten plastlåda som låg gömd under lite pinnar vid ett träd och en ficklampa som hängde i ett träd. Meddelandet i ficklampan hittade vi när vi skruvade isär lampan och tittade inuti. Finurligt! Om man ville kunde man skriva sitt namn på en lapp som låg i skatten och det var ganska kul att läsa på den. Dels att det enligt datumen hade varit någon där för inte alls länge sedan och även om någon hade haft svårt att hitta skatten.



 

Detta är ju ett helt otroligt fenomen i sig. "Geocache" finns i hela världen och det är många som ägnar sig åt det. Eller åtminstone tar en geocache då och då när man är ute och rör sig i områden där det finns skatter. Det är också ett bra sätt att locka med sig de "lite mindre människorna" som inte gärna gör något IRL som det heter (In Real Life= i verkligheten) utan helst vill att det ska vara etablerat i WWW (World Wide Webb) innan man ens tänker tanken...



Men nog kände man sig lite knasig när man gick omkring i ett av skånes vackraste naturreservat, Forsakar och glodde rakt ner i en mobiltelefon för att se hur långt ifrån skatten man var......

Men oavsett om man tittar på naturen eller på skärmen på en mobiltelefon så kan Geocache säkerligen locka människor ut på ställen som dom inte skulle kommit till om det inte hade varit för en smartphone, en geocacheapp och ett sjuhelsikes bra telefonbatteri.......

HÄR kan man hitta info om geocahing samt skapa ett konto och användarnamn. Sedan är det bara att ge sig ut. Det behövs ingen regnbåge för att hitta en skatt i naturen! Lycka till!

Kalla fötter....

Jag börjar få kalla fötter....Det är 5 veckor kvar till IronMan i Kalmar och imorgon är det exakt 7 veckor till starten i ÖtillÖ!! Förra året "levde" jag med en IronMan i huvudet varje dag. Men i år är det nästan så att jag tänker "ja visst ja, snart är det dags för en jäääätte låååång triathlontävling". Skämt å sido, visst tänker jag mycket på IronMan men inte jämförelsevis så mycket som förra året. Däremot tränar jag mer. Och det är ju bra ;-). Det finns helt klart fördelar med att det är andra gången man ska starta i IM men det kan också vara en fara....För det är lite som en förlossning...de starkaste minnena är de glada, lyckliga stunderna, när allt är över. Den h-lvetes smärta man upplevde timmarna innan målgång finns undangömd långt ner i minnesbanken...Det kan förstås leda till att man är lite överkaxig och det är lätt att tänka att "detta kommer inte att vara några problem" också går man ut för hårt och plötsligt har man slagit huvudet i den berömda "väggen". Och då blir jäääätte låååång triathlontävling ännu längre och mycket mer smärtsam.....
Det är helt enkelt dags för lite mental träning också....

I torsdags hände något roligt och inte minst sagt smickrande...Jag blev kontaktad via Facebook av en superduktig triathlettjej som var på semester i mina hemtrakter. Hon undrade om jag ville köra något cykel-eller simpass tillsammans med henne. Vilken komplimang! Klart jag ville! Med risk för att bli avhängd så ville jag ändå ta chansen, så vi planerade in ett långpass på cykeln i lördags! Men är man stark på cykeln så får man dra sitt strå till stacken....Det vill säga man får ligga först och låta den mindre starka ligga på rulle. Och finns det en rulle att ligga på så gör jag gärna det ;-). Ja, för jag fick ta några pauser därbak i vinddraget. Men oftast kunde vi ligga sida vid sida och snacka om allt möjligt och det är bara att konstatera att världen är liten och förutom träning och triathlon hade vi båda sjukvård som levebröd och var uppväxta i närheten av varandra.
Det visade sig även att hon delade min tränings- och tävlingsfilosofi. Att träna lustfyllt och låta resultaten bli vad det blir. För mig är "resan" till målet den absolut viktigaste. För är inte den rolig så är inte målet det heller!
När vi hade cyklat några timmar stannade vi för att få i oss lite energi. Jag tyckte att jag hade framstått som en någorlunda "van" cyklist och även skrutit om att jag aldrig hade ramlat och berättat om min fina vita triathloncykel hemma. Vi börjar rulla igen och jag klickar i höger pedal och svänger sakta åt samma håll....Just DÅ HÄNDER DET! Styret viker sig och foten sitter fortfarande fast i pedalen och farten är alldeles för låg för att ha balans och jag faller pladask till höger utan att hinna klicka ur pedalen. Så var det med det cykelsjälvförtroendet :-) . Men vi skrattade åt det och konstaterade att på lokalförening i Norra Björstorp fick hon sitt första ReBer choklad när hon var liten, och jag gjorde min första cykelvurpa när jag var stor....
När jag skulle borsta håret idag så hade jag ont i min högra axel och min första tanke var "jaha nu börjar jag få någon förslitning/inflammation av simningen" . Men efter någon timme blev jag väldigt lättad av att konstatera att jag hade en cykelvurpa att skylla på. Ingen inflammation, ingen skada, ingen förslitning ...bara ett simpelt stillastående cykelfall .......