Salomons Terräng (!) Tour

 

Jag borde såklart anat oråd när en funktionär redan på parkering till Salomons Trail Tour i lördags tittade storögt på mig och sa: "Är DU orienterare???!" Då skulle jag givetvis förstått, att den halvmara trail, som stod på programmet för dagen, skulle innebära att skorna skulle fyllas med iskall dynga, att varje steg skulle vara en risk för att vristerna skulle vika sig sig åt ett eller annat håll, att grenar skulle komma farande och piska mig rakt över ansiktet, att blicken skulle inte kunna riktas på något annat håll än rakt ner i myllan och att allt detta helvete skulle vara fantastiskt KUL!!
För allvarligt talat...hur många gånger ger man sig ut, RAKT UT, i skogen utan att ha en stig att följa! Möjligen om man har svampkorg med sig eller är just det jag inte är; ORIENTERARE...

Jo, men visst springer jag en hel del trail men för mig betyder trail stig och inte rakt ut i buschen. Jag skulle vilja kalla lördagen Salomon Trail Tour 21 km för Salomon Terräng Tour istället. För det var precis vad det var! Korta, korta partier här och var gick på små stigar (som i och för sig var fulla av rötter och stenar) sedan var resten ut i helt obanad terräng. Över kärr, i lera, uppför, nerför. "Av jord är du kommen av jord skall du åter vara" kändes konstigt nog som en passande strof för dagen.... ;-)
 Det fanns nog tusen snitslar som hade hängts upp och det kan inte ha varit enkelt att göra en bana mitt ut i myllan! Tyvärr så visade det sig också på 12 kilometers loppet där hela klungan sprang fel och fick starts om. Inte kul men det är sånt som händer.

Ryktet att det var en svårsprungen bana och att jag även hade förstått vissa "hintar" redan innan start....ledde till att min taktik var att springa riktigt fort i början och där banan gick på stigar och helt enkelt försöka tjäna in den tid som jag förlorade ute i terrängen. För jisses vad det gick sakta men ändå var det väldigt jobbigt...Kanske inte så jobbigt för "motorn" (dvs hjärta och lungor) men däremot för karossen ;.) Det vill säga benen, utsida vader och vrister som var på helspänn hela tiden för att kunna stå emot alla"felsteg". Och alla hopp över bäckar, kärr, stenar och stockar gjorde att benen var stumma. Efter ca 15-16 kilometer började jag att känna att krampen låg och lurade...men det klarade sig. Ingen kramp! Ingen närkontakt med marken! Och inga stukningar eller vrickningar!


Det här var en kul kontrast till nästa helgs utmaning....
42,2 km som asfaltsprinsessa på Köpenhamns gator på söndag!

 

Glöm inte att le..... :-)

Puig Major

Om man är och cyklar på Mallorca så finns det vissa byar, berg och platser som man tydligen bör cykla till. Puig Major är en av dem. Det är Mallorcas högsta topp på 1445 m och till toppen är det ca 24 km och en snittlutning på 6 %. Innan vi påbörjade passet ryktades det om upp till 16% lutning där det var som brantast.

Toppen till höger är Puig Major

 



Det var nästan så att det kändes som man cyklade i klippiga bergen eller nåt. Helt otroliga vyer. Det är svårt att återberätta det men jag låter bilderna tala för sig själva..

 Nästan längst uppe (åtminstone så långt vi kunde ta oss) fanns det alldeles blågröna sjöar. Det var vackert som ett vykort.

Gänget som cyklade upp till Puig Major

 

När vi hade cyklat uppför i ca 7-8 km och när det brann som mest i mina lår säger Fredrik; "Var är backen??" Varpå jag gapskrattar och utbrister "-Vad fanken kallar du det här då??" Han syftade förstås på den omtalade lutningen på 14-16 % men det visade sig (som tur var) att det var ett militärt område på berget som hindrade oss från att cykla dom sista utmanande kilometrarna upp. Puuuhhh.....ibland har man tur ;-).

 

Så denna tunneln blev vår högsta punkt i vår cykelklättring upp till Puig Major. Jag var inte så bitter över det måste jag erkänna. Det var skönt att ett stängsel hindrade mig och inte orken i detta fallet....
Sedan vände vi neråt och hade en härlig cykeltur nedför berget igen.

 

Fortsättning följer.....

"After bike"

Efter att ha tillbringat 8 dagar i cykelmeckat Mallorca har jag konstaterat att cykelkulturen där kan liknas vid skidkulturen i alperna. Det är faktiskt så likt att jag skulle inte bli förvånad om Lasse Åberg skulle göra en film som hette Cykelsällskapsresan....
Jag skulle vilja hävda att minst hälften av alla som reser till Mallis vid denna tiden gör det med ett par cykelbrallor i resväskan. Var man än tittade fanns det cyklister och nästan alla lunchhak hade en cykelstång utanför där racern kunde hängas upp på. I cykelshoparna "hängde" de ballaste cyklisterna och sippade på en öl och lite sportdryck...(?). Och när solen hade vänt nedåt på den balearnska ön så satt de svettiga cyklisterna (forfarande iklädda blöjbrallorna och cykelskorna!) på uteserveringarna och skröt för varandra vilka höjdmetrar som tagits under dagen och vad hastighetsmätaren toppat på  samtidigt som vätskebalansen rättades till med en och annan väl utvald kaloririk dryck. Ja, ungefär som en regelrätt Afterski i alperna.

Kulturen på Imorns träningsläger var dock inte riktigt som ovan beskrivna cyklisters. Men vi hade definitivt lika roligt och trevligt! Vi tränade hårt och samtidigt såg arrangörerna till att vi fick uppleva de sanslösa vägar, berg och vyer som alla cyklister talar om på Mallorca.

SA CALOBRA
På tisdagen var det dags för en av de omtalade cykelrutterna på Mallorca. Nämligen sa Calobra. Det är en liten vik som ligger vid foten av ett berg och som man når antingen med båt eller på den spektakulära vägen som ringlar sig på beget. Det är en 10 kilometer lång serpentinväg som bokstavligen lutar HELA TIDEN! Det var en upplevelse som kallas duga!! Missa inte detta om ni ska cykla på Mallorca för även om det var jobbigt så är det ett minne för livet. Nedför var också ett minne för livet.....Jag har nämligen aldrig varit så nära en allvarlig krasch som jag var när jag skulle svänga i den allra sista serpentinsvängen. Där fick jag möte av en bil som höll på att göra en omkörning av en cykkelklunga och som körde helt på min sida av vägen. Jag var helt säker på att "nu smäller det". Av någon ofattbar anledning lyckades jag väja med en halvmeters marginal trots att jag fick sladd på cykeln och blev så fruktansvärt rädd. Hela kroppen skakade när jag kom ner till Sa calobra och jag kände en stor klump i halsen. Efter det tänkte jag hela tiden att man kan inte lita på någon annan!! Vad som helst kan möta en efter nästa vägkrök.....

Den vackra viken i Sa Calobra

Vägen till Sa Calobra

 



 Fortsättning följer......