Ironman World Championship Simningen

Efter en flådig välkomstbankett och incheckning av cykel och påsar så kom äntligen tävlingsdagen med stort D! Som jag säkert nämnt tidigare så var årets tävling uppdelad på två dagar. Alla damer plus de yngsta och äldsta herrarna på torsdagen och Herrar elit och medelålders killarna på lördagen. 

På torsdagsmorgonen blev jag inskjutsad till starten tidigt. Det är alltid lite extra nervöst när man ska ta bilen. Bilköer och annat strul kan bli förödande och man lägger onödig energi på sånt som man inte kan påverka. Men eftersom jag hade lyxen att bli eskorterad av min hejarklack så slapp jag sånt och blev släppt precis vid tävlingsområdet. Sedan kunde dom köra vidare och leta parkering. När vi skildes åt där var det inte utan att jag tyckte lite synd om dom. Det skulle ju bli en lååååång dag för dom och dessutom varm som attans.

Nåja dom skulle nog överleva... Dom hade ju både havet och Mia och Fredriks pool att svalka sig i. 

I tävlingsområdet var det beckmörkt och klockan var inte mycket mer än 05:30. Jag följde strömmen av athleter genom den gången som alla skulle passera igenom för att komma ut till piren och växlingsområdet. Där fick man solskydd, hjälp med nummer tatuering och mycket beundran av alla hundratals funktionärer. Man kunde inget annat än att känna sig som en stjärna.

En stor skillnad från alla andra IM tävlingar jag har varit på var att man inte hade tillgång till sina påsar på tävlingsmorgonen. Dem hade man lämnat in dagen och hade alltså ingen möjlighet att lägga i något som man hade glömt. Så på morgonen var det bara att kolla cykeln och att preppa den med energi.

Allt på min cykel såg bra ut och mörkret började förvandlas till gryning

När jag hade fyllt på mina flaskor med min coctail av gel och sportdryck tog jag mig ut från växlingsområdet och tittade mig omkring för att eventuellt få en skymt av min hejarklack. Men det var omöjligt att hitta någon i dunklet och vimlet av athleter och publik. Jag snickesnackade med några amerikanska tjejer i toakön och försökte se lugn ut. De hade varit på Kona flera gånger och sa; "This is soooo fuuun! And HOT!!"

Alla tjejer såg galet tränade ut. Och jag försökte se lugn ut. Och faktum var, att jag var lugn.... kanske för lugn... Jag borde taggat till istället för att bara tänka att det här skulle bli kul. Jag skulle ju bara  ta mig i mål. Men det skulle visa sig flera gånger att det var inte så "bara"

Jag hade valt att inte köpa någon swimskin utan tänkte bara simma i min tridräkt. Det kändes inte som att det var värt dom få sekunderna det skulle göra för min totala tid. Mitt mål med att starta på Hawaii var just att komma i mål och njuta a att ha tagit mig ända dit. Det kändes väldigt konstigt att inte ta på sig våtdräkten och jag kom på mig själv flera gånger att tänka att det måste vara något jag glömt.....

Vi skulle starta i våra åldersgrupper och jag tror att vi var ett 50-tal i min åldersgrupp. Det skulle förstås innebära betydligt större risk att jag inte skulle ha chans på så många fötter.

Det var så kallat vattenstart där vi 5 minuter innan start fick simma fram till en tänkt linje bakom ett antal SUP:ar. Det innebar förstås att trampa vatten en stund men vattnet var så salt så man flöt som en kork så det var inga problem. Vattnet var otroligt varmt och kändes fantastiskt mjukt och skönt utan våtdräkten. Jag tittade upp mot himlen och soluppgången hann bara tänka "-Nu är det äntligen min tur..." Sen small kanonskottet och hela gruppen började simma. Simbanan gick 1900m rakt ut i havet där man skulle runda en båt och sedan tillbaka igen. Havet var lite hoppigt men ändå helt okey. Det var en fantastisk simning och ju längre ut man kom desto mer magiskt blev det. Jag hade bra fötter att följa men fick verkligen koncentrera mig på att inte tappa fokus på att följa dom. För det hade varit lätt hänt. Det fanns ju så mycket annat häftigt att titta på. Längst ut vid båten var det väldigt klart och djupt vatten. Jag hade lätt kunnat stanna där ett tag bara för att njuta. Men nej... både cykeln och hejarklacken stod ju och väntade på mig.

På väg tillbaka till piren kom det "köldhål" som jag hade läst om i några andra racereports. Jag tror att man hade ca 500 m kvar när man kände den kalla strömmen. Jag vet inte sanningshalten i det, men jag hade uppfattat att fenomenet var återkommande och känt.

Simningen var över och för en gång skull så behövde jag inte skänka en tanke på att det skulle bli kallt på cykeln.... Jag lovar...inte en millisekund tänkte jag på det...

Jag tog mig upp för rampen längst in i hörnan vid piren. Det var definitivt inte mycket folk eller trångt. Jag sprang och tog min påse och fick på mig strumpor och cykelskor. Min hjälm hängde på cykeln vilket man inte heller ofta får på IM tävlingar. Småsprang med cykeln ut genom T1 och hann se en som var så exalterad över att se sin hejjarklack så både hon och cykel slog en kullerbytta innan hon ens var uppe på cykeln. Jaja man kan små le åt andras misstag ....men inte så länge för inom kort kom mitt misstag... eller rättare sagt mina misstag. När man hade "boardat" cykeln så följde några backar och knixiga kvarter inne i Kailua. Efter bara någon kilometer tappade jag min "ubåtsflaska" på styret. Där hade jag jag ju min superduper viktiga cocktail av sportdryck och gel. Så jag knep på bromsen och fick stopp på lokomotivet i nerfaörsbacken. Som väl var, fanns det en vänlig funktionär som kom med flaska till mig. Nästa misstag kom efter ytterligare någon kilometer. Då var det locket på speedboxen som hoppade upp. Där i hade jag mitt first aid kit vad gäller punka. Så då var jag tvungen att stanna igen.... Sååå trött jag var på mig själv... Varför i herrans namn hade jag inte tejpat locket? Detta hände ett par gånger till utmed banan och sista gånga stuvade jag om grejorna lite så att de inte slå upp mot locket. 

Ganska snart var jag ute på den berömda motorvägen Queen K som till stor del IM banan går på.

Det skulle komma bli en lång och  så här långt hade amerikanskorna rätt. Än så länge var det både kul och hett...

Fortsättning följer (på denna otroligt utdragna rejsreport.... ;-)

Hawaii Big Island, magiskt, varmt och sjukt dyrt

Fredrik och Mias försenade bagage kom redan dagen efter. Och det blev dessutom levererat ända till fram till boendet vilket ju faktiskt blev väldigt tacknämligt. För när man reser med cykelbagage stöter man på patrull var man än reser... Prova själv att få in cykelväska, resväskor och handbagage i en Renault Megane så förstår ni vad jag menar. Så när man har landat på resmålet gäller det att ha koll på hur man ska ta sig från flygplatsen till boendet med detta berg av bagage.... Som jag skrev i förra inlägget så fick vi otroligt nog in allt i vår hyrbil. Annars hade vi fått köra skytteltrafik eller tagit en sjukt dyr taxi

Jag hade valt att boka resan så att vi hade 6 dagar på ön innan min tävling. Och det var nog tur det, för jag var ganska jetlaggad faktiskt. Det tog några dagar att återhämta sig efter den långa resan. 

Vädret på Hawaii var otroligt konstigt och omväxlande. Temperaturen var minst 30 grader oavsett sol, regn eller moln. Men det var mycket sällan blå himmel i 360 grader på himlen. Där vi bodde, i Waikoloa, var det dock solsäkert. Men det berodde på vilket väderstreck man tittade i. Så ofta var det molnigt på vår balkong men när man gick ut från hotellkomplexet på andra sidan var det soligt. Låter konstigt men så var det flera gånger. 

Big Island är en väldigt glesbebyggd ö och ska jag vara helt ärlig....ganska ocharmig faktisk... En stor motorväg, Queen K Highway, sträckte sig över lavalandskapet så det fanns inte alls några mysiga vägar vid kusten mellan vårt resortområde och Kailua-Kona. Och skulle man till någon strand så fick man köra av Queen K på någon avstickare genom lavalandskapet och ner till havet. 

Hawaii är, som alla säkert vet, en delstat i USA. Men för att reda ut begreppen så består delstaten Hawaii av många öar. Av dessa, faktiskt flera 100 öar, så finns det 8 huvudöar. Och för att krångla till begreppen ännu mer, så går den anrika Ironmantävlingen på den största av öarna som dessutom heter Hawaii. För att skilja den ön från hela delstaten så säger man ofta Big Island Hawaii. Men när triathleter pratar om Ironmanön på Hawaii så säger de flesta "Ironman på Kona". För så heter nämligen distriktet där största delen av tävlingen går. Byn där tävlingens centra ligger i heter Kailua. Och för att förtydliga det ytterligare så heter byn Kailua-Kona om man tittar på kartan. Troligen finns det fler orter eller distrikt med samma namn (verkar som att Hawaiianerna inte är så påhittiga med sina orts- och önamn). Men trots att Hawaii det vill säga "Big Island Hawaii" eller Kona för den delen är den största ön ( ungefär lika stor som Skåne till ytan) så är det inte huvudön. Honolulu är huvudstaden och ligger på den betydligt mindre ön Oahu.

Hawaii Big Island har flera vulkaner som dessutom är aktiva. Och även världens största vulkan , Kilauea som har varit aktiv sedan 1983. Om man är intresserad kan man komma riktigt nära och se ner i kratern. Detta ska man helst göra på kvällen när den glödande lavan syns allra bäst. Vi gjorde aldrig det. Det var faktiskt väldigt långa avstånd och man hade lätt kunnat sitta i en bil en hel dag för att transportera sig. Vi kände inte för det...

Nästa ocharmiga sak med Hawaii var att det var sjukt dyrt. Ett bröd kostade mellan 70-100 kronor och en kopp kaffe på något café kostade lätt 75 kronor. Man fick hålla hårt i dollarna

Men såklart var det alldeles magiskt att komma till Hawaii. Havet var fantastiskt varmt och härligt och naturen var minst sagt spektakulär! Men det bästa med Hawaii var förstå Ironman. Och alla triathleter. 

och dessutom att vi var ett gäng som kände varandra sedan innan. Såååå kul att träffa likasinnade på andra sidan jordklotet.

Utsikten från vår lägenhet med vulkan i bakgrunden

Fortsättning följer...