The rain in Spain....

....stays mainly in the plain...

Eller....?

För ett par veckor sedan åkte jag till Mallorca och lämnade cykeln hemma för en gång skull.

Och som av en händelse gick Palma Marathon precis när jag hade bokat att åka dit.... Mycket märkligt sammanträffande. Eller kanske inte förresten...

Nåväl slumpen eller inte... Jag tog dotter med pojkvän med mig och vi hade några dagar med fantastisk vackert väder och för första gången körde jag ner och upp för Sa Calobra MED BIL!!! Och visst... det var inte utan att jag glodde mögigt av avund på de cyklister som kämpade sig upp till Coll de Reis. 

Det var ovanligt höga oktobertemperaturer och jag började nästan ångra mig att jag inte hade valt Växjö Marathon istället för Palma. För 27 grader och springa marathon är sådär.....

Det kändes dock skönt att det "bara" var ett marathon och det enda jag behövde ha koll på var typ platsen starten skulle gå på och när... Jag behövde inte ha koll på däcktryck, transitionspåsar eller annat triathlontrams . Ett par löpardojjor och saken var biff.

Jag trodde mig ha ganska bra koll på läget. Men planen failade redan på hotellet kl 06. För den frukost jag hade blivit lovad bestod av en kopp kaffe och ett kakfat. Hur fasen ska man kunna springa ett marathon på två små chokladmuffins och två koppar kaffe?

Men det var inte mycket att göra åt. Jag hade åtminstone en banan och några gel som jag stoppade ner innan jag gav mig iväg. Jag tog bussen in till Palma och hade följe med en engelsk tjej som jag träffade vid busshållsplatsen. När vi steg av bussen öppnade sig himlen och det var ett galet skyfall och åska. Det fullkomligen forsade vatten på gatorna. Vi skylade under viadukten vid katedralen och där anslöt även en  tysk tjej. Vi var totalt dyngsura och vi stod i en fors av regnvatten blandat med en massa smuts. Vi skrattade åt hela spektaklet och konstaterade att det hade ändå inte gått att ligga på stranden idag och det var åtminstone inte 30 grader varmt och stekhett.

Det började ljusna och jag gjorde mig klar för start och lämnade in min överdragspåse. Men varför var det inte alls särskilt många vid starten. Klockan var  ju 07:45 och starten skulle gå kl 08:00. Jag frågade någon var alla var och fick då reda på att starten var framflyttad en hel timme. "-It has been written on Facebook. You must look there" sa en spanjor som såg hur förvirrad jag var.  F-siken också, det var då jag började känna att mina två muffins började gå ner för räkning och det var tveksamt om energin ens skulle räcka fram till start...

En timme och en gel senare gick äntligen starten. Vädret hade gått från skyfall till precis lagom löparväder. Ca 18 -19 grader och lite molnigt. Det var trångt i starten men jag hade inte bråttom. Jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha en hyfsat bra känsla hela vägen. Och som bekant så brukar tempo i dom flesta fall höra ihop med graden av bekvämlighet. Så sagt och gjort. Ingen stress. Jag skulle springa en mara kontrollerat, någorlunda smärtfritt och utan kramp!

Det är alltid lite extra kul och kravlöst att springa ett lopp utomlands. Även om banan var knixig, kuperad och lite svårsprungen så var den rolig. Mil 2 och 4 gick mestadels uppe i Palmas gränder. Banan började längs med kusten västerut förbi hamnarna och sedan tillbaka för att sedan vända upp i Palma centrum. På andra varvet öppnade sig himlen igen och det var en väldigt fuktig 3:e mil. 

Som vanligt när man springer ett marathon har alla löpare energidippar och energikickar på olika ställen. Så den pigge löparen som så käckt springer om en och säger; "-come on , vamos vamos, You can do it" kan vara den man springer förbi ett par kilometer senare... Den enes bröd den andres död...

Nåja, jag kom iallafall i mål utan att känna mig döende, och som jag konstaterade tidigare så kan det ha någonting med tempot att göra ....

Och som med dom allra flesta lopp, så gör man nya lärdomar. Denna gången lärde jag mig att det går alldeles utmärkt att springa en mara på två små torra chokladmuffins och två koppar kaffe ;-)

/Peace Love and Löparskor

Testar man inte, vet man inte....

Vad händer om man tar nattkräm i ansiktet på dagen? Eller handtvål när man duschar? Eller... bevare mig väl.... fotkräm på händerna?

Ibland måste man våga prova för att veta vad som händer...

Så i helgen testade jag att springa ett marathon utan att vare sig vara riktigt återhämtad (ifrån förra helgens Vadstena triathlon Olympisk distans) eller för den delen tränad för att springa marathon....

Och nu vet jag att det inte går riktigt bra. Det är inte "bara" att springa ett marathon. Det är en konst från första steget. Fel i början blir BIG MISTAKE i slutet. Min marathonrutin har försvunnit lika fort som denna sommaren och jag gjorde typ alla misstag man kan göra...

Det var friskt vågat och närapå allt förlorat. Men jag ville så gärna springa Helsingborg Marathon och SM/RM Vadstena triathlon som bara låg en vecka innan. Helsingborg marathon har blivit ett riktigt stort marathon och är så ovanligt som en envarvsbanan. Men fyyyy satiken vilken bana. Det var ca 370 höjdmeter och de var i princip fördelade på de första 25 km. Det var allt från asfalt till grus och lite större stig. Jag gick ut alldeles för hårt (fort) och höll väl ungefär i lite mer än halva banan sen stod det en vägg... En ca 17 km tjock j-ä betongvägg. Det var inget annat än att stånga sig i den gång på gång eller bryta hela möget. Men jag är inte så lättknäckt av mig och hade jag brutit hade jag ju inte heller fått se omgivningarna... Även om det var en ganska smärtsam och inte minst krampartad sightseeing. 

Men medaljen inhämtades och jag lägger detta passet till handlingarna, bryter ihop och går vidare.

By the way... idag går ÖtillÖ. Idag är det 7 år sedan jag gjorde denna bedrift. Jag kan knappt fatta att jag har varit där. 

En salig blandning av triathleter, pilsner och röa pölsor

Midsommar blev en torr tillställning kan man säga. För på midsommardagen drog jag till Ironman 70.3 (=halva Ironmandistansen 1900m/9 mil/21 km) i Helsingör och hämtade nummerlapp och den femtielfte ryggsäcken som det står IRONMAN på (som i särklass är dom dyraste väskorna jag äger...) 

Jag har sagt det förut och säger det igen ... Ironmancirkusen har vett att ta betalt och vi triathleter har inte vett nog att låta bli att betala...Och så även jag...

Så ännu en gång betalade jag den dyra startavgiften och fick en hejdundrande fest (om man gillar att festa på energigel, mjölksyra och svett förstås). Festen började tidigt på morgonen närmare bestämt kl 08 så det fick spenderas lite pengar på boende, trots att jag bor ganska nära danskarna. Men eftersom jag anmälde mig så sent som 1½ vecka innan start så var alla rimliga boende i Helsingör slut. Så det fick bli en natt i Helsingborg vilket funkade okey, men krävdes lite planering med tidig utcheckning, packning av väskor, bilparkering och färjor fram och tillbaka några gånger extra. För när det gäller Ironmantävlingar känns det ofta som att själva tävlingen är den som behövs minst planering. Det är logistiken runt omkring som kräver mest.

Nåväl... Starten dvs simningen gick i den gamla hamnbassängen i Helsingör och banan var väldigt knixig med många bojar att runda. Man kunde se hela banan från kajkanten så det var bara att memorera den någotsånär kvällen innan Jag såg ett par brännmaneter från kajkanten och kände inte för att få ögonkontakt med en sådan heting.... Jag seedade mig som vanligt lite djärvt och startade sist i 33-36 minutersgruppen och jag såg verkligen framemot simningen.  Det var en fantastiskt fin sommarmorgon och säkert 22 grader i luften redan kl 07 (17 i vattnet...).

Simbanan

Simningen gick bra. Inga konstigheter förutom en box på läppen vilket kändes bättre än en brännmanet i ansiktet.

Jag höll inte riktigt vad jag lovade (33-36 min) men kom upp på 37,30 vilket får vara okey för att vara mig...

Cyklingen var faktiskt en av de roligare halv IM cyklingar jag har gjort. Vacker lättcyklad bana och sååå varmt och skönt. Jag hade cyklat klart efter 2 timmar och 36 minuter.

När löpardojjorna hade åkt på var det ännu varmare men dock inte längre så skönt.....Värmen tog ut sin rätt och det var otroligt tungt att springa. 

Men... lika för alla så det var bara att bita ihop. Jag har utvecklat mitt energiintag de senaste åren och faktiskt blivit väldigt bra på det... det är stor skillnad från hur jag la upp tävlingarna innan. Numera tar jag minst en gel var 20:e minut och till denna tävlingen hade jag Vitargos gel som enligt osäker källa är den gel som ska ha högst saltinnehåll. Förutom gel och sportdryck har jag också alltid ett rör med flingsalt med mig. Och det har räddat mig många gånger kan jag säga. För efter att jag var sjuk i Guillaine Barre så har jag väldigt låg kramptröskel. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på rätt sida om tröskeln.

Löpningen var jobbig i Helsingör men banan var rolig. Nästan lika festligt som i Kalmar. Mycket publik på uteserveringar och parker och såklart en och annan svensk öldrickare som aldrig satt sin fot i en träningssko... Jag sprang in i mål på tiden 5,07 vilket resulterade i en 4:e plats. Jag missade pallen med tillräckligt många minuter för att inte behöva gräma mig att jag "skulle kunnat, om jag bara hade" osv... Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes att springa snabbare denna dag (för löpningen är alltid den gren jag mobbar mig mest över...)

Men vad är en pallplats...jag fick ju en bal vid slottet (Kronoborg...)... och dessutom en rygga som kostade drygt 5000 spänn..Det får man väl vara nöjd med ;-)

Skämt å sido ...Kosta vad det kosta vill...Kul var det iallafall..

/Peace Love and Löparskor

Teneriffa, lite mer än bara grisfester

Om man vågar vägra Swift och ändå vill hålla sig i någorlunda cykelform under vintern får man köpa värmekuddar att lägga i cykelskorna eller resa till något ställe som åtminstone håller temperaturer som en dålig sommardag i sverige.

Och var är det närmaste varma stället för oss svenskar under vintern....?Jo Kanarieholmarna....Detta ikoniska och ofta lite ironiska charterresemål...

Så valet av att boosta cykelformen i år blev kanarieholmen Teneriffa. Den grönaste ön av dom alla och där Spaniens högsta berg Teide (3718 m) ligger. Vi valde att utgå ifrån Los Cristianos. Dels för att det är mest sol på södra delen och för att få lite semesterkänsla med allt vad det innebär. Och på Kanariaöarna innebär det verkligen Sällskapsresan In Real Life skulle man kunna säga. Tiden har liksom stått stilla i 30 år och svensk Charterresa gör verkligen skäl för sina fördomar på Kanarieöarna....

Nu åkte vi inte riktigt charter, men flög däremot med ett chartrat plan från Malmö. Det är såååå smidigt att bara sladda in med bilen på Sturups flygplats, slänga av resväskor och cykelväskor 20 meter utanför ingången och 10 minuter senare är man incheckad och klar. 

Ytterligare 5 ½ timme senare landar man på Teneriffas södra flygplats. Kan det bli smidigare....?

På flygplatsen blev vi vänligen men bestämt avvisade att stiga på lokalbussen med de stora cykelväskorna, men 2 minuter senare blev vi uppraggade av en taxichaufför som körde oss ända fram till hotellet för en väldigt billig peng. 30 EURO för ca 2 mils resa. Hade vi förbokat samma taxiresa på nätet hemifrån skulle det kosta minst 80 euro (eftersom vi utöver resväskor har stora cykelväskor också....). Så tänk på det! Alltid billigare att köpa taxiresa på plats!

Att cykelträna på Teneriffa var helt okey. Men man måste gilla att cykla uppför. För det fanns inte många platta rutter. Dom få vägar som gick på "platten" var ett huller om buller med rondeller, motorvägar och stoppljus varannan kilometer. Så man får räkna med att dom fina vägarna att cykla på gå antingen bara uppför eller bara nerför. Från Los Cristianos cyklade vi bland annat en väldigt fin, lite lagom cykelrutt "Los Cristianos- Granadilla-Vilaflor-Los Cristianos" (ca 6 mil och 1400 höjdmeter).  Alla höjmetrarna var upp till Vilaflor som verkar vara en "bikepoint" uppe i bergen. Där fnns ett populärt cykelfik och därifrån hade man tre olika vägval, ungefär som Col de sa Bataia på Mallorca. Så i Vilaflor fortsätter man antingen uppför till Teide eller ner till Los Cristianos eller tillbaka mot Granadilla.

Vägarna uppe i bergen var verkligen fina och man cyklade bokstavligen igenom molnen uppe i bergen. Vi hade otrolig tur med vädret för jag kan tänka mig att det kan vara väldigt nyckfullt både med temperaturer och nederbörd.

Utsikten på 2100 meter över havet med Gran Canarias högsta topp
Pico de La Nieves i bakgrunden

Att cykla upp till Teide får man absolut inte missa. Med cykel kommer man dock inte högre än 2200 meter. Dom sista metrarna får man vandra (jag tog dock inte den utmaningen i cykelskorna). Förvänta dig dock inte någon hisnande utsikt. uppifrån Teide. Åtminstone inte på toppen, alltså där bilvägen är som högst. Där är det som att cykla i en blandning av vulkanlandskap och Vilda västern. Dock var det vacker utsikt på flera platser längs med vägen upp eller ner.

Nästa rutt som man inte bör missa är Los Gigantes upp mot Santiago del Teide. Det var en väldigt fin klättring. Har man bra ben och inte minst bra bromsar kan man välja att cykla till Mascadalen från Santiago de Teide. Dessutom behövs ett sjuhelvetes tålamod... För denna vackra smala slingrande väg är full med bilar och turistbussar. Jag hade inte något av det så vi cyklade en bit ner i denna vackra dal innan jag insåg att det skulle inte gå att komma upp på ett vettigt sätt. Det skulle bli stopp i varje serpentinsväng pga bussar som fick stanna, backa och knixa sig runt i svängarna. Sedan var det dessutom så brant så att jag slirade med bakhjulet och hade svårt för att få stopp på cykeln trots full broms... Nej det var inte värt det. 

Vägarna på Teneriffa var helt klart värda att asa med cykeln för. När det gäller simning så ligger Los Cristianos skyddat av vågbrytare så det var väldigt bra vatten att simma i. 

Löparskorna hade dock kunnat få stanna hemma. Där vi bodde var det egentligen bara strandpromenaden som dög till att springa på. Och då var man tvungen att välja rätt tidpunkt typ tidigt på morgonen. För på eftermiddagen var det så trångt så att det vara bara ett kryssande mellan, alla människor som flanerade där.

/Hasta la Vista Teneriffa

Slutet på en 6 månader lång Racereport

Det här var nog den löjligaste och mest utdragna racereport i historien. Men jag lovar detta är sista delen och sedan lägger jag detta bakom mig och blickar framåt istället.

CYKEL OCH LÖPNING

Cykelmomentet på Kona var en jobbig historia. Cyklingen har ca 1700 hm och det går knappt att beskriva hur dom heta vindarna snurrade runt en hela tiden ute på Queen K Highway. Landskapet var böljande och det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans. Av alla backar var den mest krävande upp till Hawi efter ca halva sträckan. Där rundar man en kon för att cykla samma väg tillbaka. 

CYKELBANAN

Och dom omtalade kastvindarna som kan vara obehagliga i samma backe utför, var denna dag väldigt snälla.  Visst kände man att vinden tog tag i framhjulet men det var aldrig något problem. Och vindarna ja....dom mytomspunna, skräckinjagande hawaiivindarana som beter sig alltid mer eller mindre likadant på Hawaii. Det innebär att om man cyklar så långsamt som jag så hinner man inte med den lilla medvinden man ändå har möjlighet att få på "hemvägen" utan efter lunch har vinden stabiliserat sig till nästan bara motvind söderut. Och eftersom jag läst säkert 100 racereports innan så visste jag detta. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att värme, vind och vätskebrist skulle kosta så enormt mycket. 

Även om vindarna inte var fullt så hårda som dom kan vara, så var dom fruktansvärt varma. Det var inte särskilt fuktig värme utan "bara" galet hett. Efter 9-10 mil var jag så varm så att jag fick hälla vatten på fötterna. Det kändes som att pedalerna var glödande kolbitar.

Såklart uppenbarade sig negativa tankar när jag såg hastigheten gå ner och jag hade sjukt svårt för att hålla de 165 watt som var tänkt. Självförtroendet bokstavligen smälte bort i värmen och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag. 

Cykelbanan var tuff. Bland det tuffaste jag har cyklat. Vätskedepåerna var få och man behövde mer vatten än man fick plats med på cykeln. Mina ben var ångkokta när jag var framme i T2. Jag hade till och med svårt för att gå på fötterna och hur i hela fridens namn ska man då kunna springa en mara med samma fötter...

Men ge upp....? Nej det var aldrig något jag ens funderade på. Hur skulle det se ut? Jag har aldrig brutit innan och varför i herrans namn skulle jag då göra det på den viktigaste av dom alla...Nej, på med löpardojjorna och ut från den lilla skuggan som T2 tältet gav.

Sedan ut på löparbanan i publikhavet till stående ovationer...(överdriver såklart. De flesta var i skuggan och satt dessutom ner)

Fotsulorna brann fortfarande men det var bara att bita ihop. Förutom dom sista 500 metrarna på maran var den första milen roligast trots smärtan i fötterna . Banan gjorde en loop på den kända Alii's Drive inne i Kailua-Kona och det var mycket publik. Jag försökte få någon typ "pace" med de som jag kom ifatt men av någon outgrundlig anledning så gick det inte. Det var som om jag försökte springa ifrån värmen istället för att sänka tempot... Det slutade varenda gång med att de tjejer som sprang saktare än jag sprang om mig när jag sedan fick gå några steg för att inte svimma av värmeslag...

När jag sprungit den första milen så började den ännu varmare sträckningen ut på Queen K Highway.

Svart asfalt och en stekhet sol... Och 32 kilometer kvar. Det var glest med vätskedepåer. Färre än vad det varit tidigare enligt uppgift från de som varit där tidigare. Ja är det varmt i helvetet så kan Hawaii omöjligt vara ett paradis. För satan i gatan vad hett det var. Det hade tom lanserats en keps med någon form av stenar som skulle kyla ner huvudet. Den kostade typ 2500 kronor och många av elittriathleterna hade denna. Säkert såklart sponsrade... Och kan ni tänka er.. Jag gick INTE på det. Nix det var billigare att hälla en liter iskallt vatten över sig var 3:e kilometer

Efter ca halva sträckan så kom en skön utförslöpning ner till EnergyLab. Men eftersom sträckningen ute på Queens K är en vändbana så var det lite svårt att glädjas eftersom varje meter nerför skulle sedan springas uppför.

Backen till EnergyLab

Sträckningen till och från "EnergyLab" beskrivs som den tuffaste delen av löparbanan. Och själva EnergyLabområdet är ganska tråkigt och ser lite ut som ett industriområde. När jag rundade konen  hade jag ca 12-13 km kvar och en låååång uppförsbacke tillbaka till Queens K Highway. Solen började gå ner och även graderna. Det blev faktiskt pyttelite behagligare. Jag insåg snabbt att det skulle bli en målgång i kvällsmörker. Och mörkret kom snabbt. Någon släckte lampan när jag fortfarande var ute på Queens K Highway. Sista 6-7 kilometrarna innan man kom in i stan var bitvis obehagligt mörka. Det var inte utan att man fick en viss styrka av att möta de hjältar med pannlampor som hade 3 mil kvar att springa.

När jag äntligen sprang in till Kailua (eller sprang och sprang.... vet inte om man kan kalla det för löpning...) så var jag helt slut... Fötterna värkte och benen var kokta. Men nu skulle belöningen komma. Nämligen att få springa på den berömda målrakan på Alii´s drive. Blåsorna under foten sprack i backen nerför Palanis Road och sedan var det dom längsta 2 kilometrarna jag nånsin sprungit (eller vad det nu var jag gjorde...)  Men till slut... vände banan till höger på Alii`s Drive och den magiska tunneln av flaggor, människor, jubel musik och fest uppenbarade sig.

Och lilla JAG fick springa där! Jag hörde mitt namn och såg mina nära och kära som tjoade och viftade. Jag gjorde några High five och sprang sedan dom sista metrarna in i mål på den dyngsura röda matten.

Jag gjorde det till slut. Min 7:e Ironmantävling kvalade jag äntligen till Hawaii och nu var jag framme vid målet på World Championship Kona. Det var helt sjuuukt. Det var lite svårt att ta in faktiskt. Efter målgång stod jag en stund i strålkastarljuset och glänste i svett med mina två amerikanska personliga assistenter. Alla fick det... Två stycken som visade vägen, serverade dryck och hjälpte till att få tröja, energi och överdragspåsen. 

En flera års "resa" tog slut här. Efter målgången på Kona var det var nog den tuffaste "Ironmanblues" jag har gått igenom (jmf babyblues = nedstämdhet efter man fått barn). Jag vet faktiskt inte om jag har tagit mig ur känslan av tomhet, mållöshet ännu...

Kanske därav denna enormt utdragna racereport... Men nu är det här histora som jag ska bära med mig så länge jag lever. För det var inte bara första gången på Kona utan även sista. Jag skulle inte åka dit igen även om jag får möjligheten. Worldchampionship på Kona har nog gjort "sitt" nu. Organisationen förändrar upplägget och Herrar och damer kommer from nu att tävla var för sig. Ena året på Hawaii och nästa i Nice Frankrike.

Så nu får jag se vad som händer.

Jag säger som Pippi; "antigen så kör jag en Ironman till eller så gör jag det inte"

/Peace Love and Löparskor 💛

Ironman World Championship Simningen

Efter en flådig välkomstbankett och incheckning av cykel och påsar så kom äntligen tävlingsdagen med stort D! Som jag säkert nämnt tidigare så var årets tävling uppdelad på två dagar. Alla damer plus de yngsta och äldsta herrarna på torsdagen och Herrar elit och medelålders killarna på lördagen. 

På torsdagsmorgonen blev jag inskjutsad till starten tidigt. Det är alltid lite extra nervöst när man ska ta bilen. Bilköer och annat strul kan bli förödande och man lägger onödig energi på sånt som man inte kan påverka. Men eftersom jag hade lyxen att bli eskorterad av min hejarklack så slapp jag sånt och blev släppt precis vid tävlingsområdet. Sedan kunde dom köra vidare och leta parkering. När vi skildes åt där var det inte utan att jag tyckte lite synd om dom. Det skulle ju bli en lååååång dag för dom och dessutom varm som attans.

Nåja dom skulle nog överleva... Dom hade ju både havet och Mia och Fredriks pool att svalka sig i. 

I tävlingsområdet var det beckmörkt och klockan var inte mycket mer än 05:30. Jag följde strömmen av athleter genom den gången som alla skulle passera igenom för att komma ut till piren och växlingsområdet. Där fick man solskydd, hjälp med nummer tatuering och mycket beundran av alla hundratals funktionärer. Man kunde inget annat än att känna sig som en stjärna.

En stor skillnad från alla andra IM tävlingar jag har varit på var att man inte hade tillgång till sina påsar på tävlingsmorgonen. Dem hade man lämnat in dagen och hade alltså ingen möjlighet att lägga i något som man hade glömt. Så på morgonen var det bara att kolla cykeln och att preppa den med energi.

Allt på min cykel såg bra ut och mörkret började förvandlas till gryning

När jag hade fyllt på mina flaskor med min coctail av gel och sportdryck tog jag mig ut från växlingsområdet och tittade mig omkring för att eventuellt få en skymt av min hejarklack. Men det var omöjligt att hitta någon i dunklet och vimlet av athleter och publik. Jag snickesnackade med några amerikanska tjejer i toakön och försökte se lugn ut. De hade varit på Kona flera gånger och sa; "This is soooo fuuun! And HOT!!"

Alla tjejer såg galet tränade ut. Och jag försökte se lugn ut. Och faktum var, att jag var lugn.... kanske för lugn... Jag borde taggat till istället för att bara tänka att det här skulle bli kul. Jag skulle ju bara  ta mig i mål. Men det skulle visa sig flera gånger att det var inte så "bara"

Jag hade valt att inte köpa någon swimskin utan tänkte bara simma i min tridräkt. Det kändes inte som att det var värt dom få sekunderna det skulle göra för min totala tid. Mitt mål med att starta på Hawaii var just att komma i mål och njuta a att ha tagit mig ända dit. Det kändes väldigt konstigt att inte ta på sig våtdräkten och jag kom på mig själv flera gånger att tänka att det måste vara något jag glömt.....

Vi skulle starta i våra åldersgrupper och jag tror att vi var ett 50-tal i min åldersgrupp. Det skulle förstås innebära betydligt större risk att jag inte skulle ha chans på så många fötter.

Det var så kallat vattenstart där vi 5 minuter innan start fick simma fram till en tänkt linje bakom ett antal SUP:ar. Det innebar förstås att trampa vatten en stund men vattnet var så salt så man flöt som en kork så det var inga problem. Vattnet var otroligt varmt och kändes fantastiskt mjukt och skönt utan våtdräkten. Jag tittade upp mot himlen och soluppgången hann bara tänka "-Nu är det äntligen min tur..." Sen small kanonskottet och hela gruppen började simma. Simbanan gick 1900m rakt ut i havet där man skulle runda en båt och sedan tillbaka igen. Havet var lite hoppigt men ändå helt okey. Det var en fantastisk simning och ju längre ut man kom desto mer magiskt blev det. Jag hade bra fötter att följa men fick verkligen koncentrera mig på att inte tappa fokus på att följa dom. För det hade varit lätt hänt. Det fanns ju så mycket annat häftigt att titta på. Längst ut vid båten var det väldigt klart och djupt vatten. Jag hade lätt kunnat stanna där ett tag bara för att njuta. Men nej... både cykeln och hejarklacken stod ju och väntade på mig.

På väg tillbaka till piren kom det "köldhål" som jag hade läst om i några andra racereports. Jag tror att man hade ca 500 m kvar när man kände den kalla strömmen. Jag vet inte sanningshalten i det, men jag hade uppfattat att fenomenet var återkommande och känt.

Simningen var över och för en gång skull så behövde jag inte skänka en tanke på att det skulle bli kallt på cykeln.... Jag lovar...inte en millisekund tänkte jag på det...

Jag tog mig upp för rampen längst in i hörnan vid piren. Det var definitivt inte mycket folk eller trångt. Jag sprang och tog min påse och fick på mig strumpor och cykelskor. Min hjälm hängde på cykeln vilket man inte heller ofta får på IM tävlingar. Småsprang med cykeln ut genom T1 och hann se en som var så exalterad över att se sin hejjarklack så både hon och cykel slog en kullerbytta innan hon ens var uppe på cykeln. Jaja man kan små le åt andras misstag ....men inte så länge för inom kort kom mitt misstag... eller rättare sagt mina misstag. När man hade "boardat" cykeln så följde några backar och knixiga kvarter inne i Kailua. Efter bara någon kilometer tappade jag min "ubåtsflaska" på styret. Där hade jag jag ju min superduper viktiga cocktail av sportdryck och gel. Så jag knep på bromsen och fick stopp på lokomotivet i nerfaörsbacken. Som väl var, fanns det en vänlig funktionär som kom med flaska till mig. Nästa misstag kom efter ytterligare någon kilometer. Då var det locket på speedboxen som hoppade upp. Där i hade jag mitt first aid kit vad gäller punka. Så då var jag tvungen att stanna igen.... Sååå trött jag var på mig själv... Varför i herrans namn hade jag inte tejpat locket? Detta hände ett par gånger till utmed banan och sista gånga stuvade jag om grejorna lite så att de inte slå upp mot locket. 

Ganska snart var jag ute på den berömda motorvägen Queen K som till stor del IM banan går på.

Det skulle komma bli en lång och  så här långt hade amerikanskorna rätt. Än så länge var det både kul och hett...

Fortsättning följer (på denna otroligt utdragna rejsreport.... ;-)

Hawaii Big Island, magiskt, varmt och sjukt dyrt

Fredrik och Mias försenade bagage kom redan dagen efter. Och det blev dessutom levererat ända till fram till boendet vilket ju faktiskt blev väldigt tacknämligt. För när man reser med cykelbagage stöter man på patrull var man än reser... Prova själv att få in cykelväska, resväskor och handbagage i en Renault Megane så förstår ni vad jag menar. Så när man har landat på resmålet gäller det att ha koll på hur man ska ta sig från flygplatsen till boendet med detta berg av bagage.... Som jag skrev i förra inlägget så fick vi otroligt nog in allt i vår hyrbil. Annars hade vi fått köra skytteltrafik eller tagit en sjukt dyr taxi

Jag hade valt att boka resan så att vi hade 6 dagar på ön innan min tävling. Och det var nog tur det, för jag var ganska jetlaggad faktiskt. Det tog några dagar att återhämta sig efter den långa resan. 

Vädret på Hawaii var otroligt konstigt och omväxlande. Temperaturen var minst 30 grader oavsett sol, regn eller moln. Men det var mycket sällan blå himmel i 360 grader på himlen. Där vi bodde, i Waikoloa, var det dock solsäkert. Men det berodde på vilket väderstreck man tittade i. Så ofta var det molnigt på vår balkong men när man gick ut från hotellkomplexet på andra sidan var det soligt. Låter konstigt men så var det flera gånger. 

Big Island är en väldigt glesbebyggd ö och ska jag vara helt ärlig....ganska ocharmig faktisk... En stor motorväg, Queen K Highway, sträckte sig över lavalandskapet så det fanns inte alls några mysiga vägar vid kusten mellan vårt resortområde och Kailua-Kona. Och skulle man till någon strand så fick man köra av Queen K på någon avstickare genom lavalandskapet och ner till havet. 

Hawaii är, som alla säkert vet, en delstat i USA. Men för att reda ut begreppen så består delstaten Hawaii av många öar. Av dessa, faktiskt flera 100 öar, så finns det 8 huvudöar. Och för att krångla till begreppen ännu mer, så går den anrika Ironmantävlingen på den största av öarna som dessutom heter Hawaii. För att skilja den ön från hela delstaten så säger man ofta Big Island Hawaii. Men när triathleter pratar om Ironmanön på Hawaii så säger de flesta "Ironman på Kona". För så heter nämligen distriktet där största delen av tävlingen går. Byn där tävlingens centra ligger i heter Kailua. Och för att förtydliga det ytterligare så heter byn Kailua-Kona om man tittar på kartan. Troligen finns det fler orter eller distrikt med samma namn (verkar som att Hawaiianerna inte är så påhittiga med sina orts- och önamn). Men trots att Hawaii det vill säga "Big Island Hawaii" eller Kona för den delen är den största ön ( ungefär lika stor som Skåne till ytan) så är det inte huvudön. Honolulu är huvudstaden och ligger på den betydligt mindre ön Oahu.

Hawaii Big Island har flera vulkaner som dessutom är aktiva. Och även världens största vulkan , Kilauea som har varit aktiv sedan 1983. Om man är intresserad kan man komma riktigt nära och se ner i kratern. Detta ska man helst göra på kvällen när den glödande lavan syns allra bäst. Vi gjorde aldrig det. Det var faktiskt väldigt långa avstånd och man hade lätt kunnat sitta i en bil en hel dag för att transportera sig. Vi kände inte för det...

Nästa ocharmiga sak med Hawaii var att det var sjukt dyrt. Ett bröd kostade mellan 70-100 kronor och en kopp kaffe på något café kostade lätt 75 kronor. Man fick hålla hårt i dollarna

Men såklart var det alldeles magiskt att komma till Hawaii. Havet var fantastiskt varmt och härligt och naturen var minst sagt spektakulär! Men det bästa med Hawaii var förstå Ironman. Och alla triathleter. 

och dessutom att vi var ett gäng som kände varandra sedan innan. Såååå kul att träffa likasinnade på andra sidan jordklotet.

Utsikten från vår lägenhet med vulkan i bakgrunden

Fortsättning följer...

Ironman World Championship Kona Hawaii. Resan dit

Det tar en stund att flyga till Hawaii....

Vår resrutt var Köpenhamn-Amsterdam-Los Angeles- Big Island Hawaii och den tog ca 24 timmar från det att vi lyfte i Köpenhamn.

Tidig morse i väntan på tåget över Öresundsbron

Den långa flygningen mellan Amsterdam och Los Angeles tog ca 11 timmar och var inte så jobbig som jag hade föreställt mig. Däremot den sista flygningen ut till Hawaii var sjukt jobbig. Mitt huvud var inställt på att "Nu är vi strax framme" men de sista 5 ½ timmarna ut till ön var såååå dryga. Och dessutom var det ett litet och svinkallt plan med sjukt dålig service. 

Under resan mellan Köpenhamn och Hawaii stod tiden stilla i 12 timmar. Så när vi landade på paradisön var det bara torsdagkväll. Vi hade startat vår resa på torsdagsmorgonen så för oss var det fredag morgon (svensk tid) när vi landade.  Flygplatsen var pytteliten och såg ut ungefär som en större kiosk. Allt var i princip utomhus med lite tak här och där. Värmen var enorm. Trots att jag har rest runt mycket i sydostasien och i Europa har jag aldrig upplevt samma intensiva värme. Det var ganska mörkt och det mesta verkade öde. Det fanns bara en liten souvenirbutik öppen.  

En av mina största farhågor var att min cykel inte skulle komma fram. Jag vet att det är många som får sina cykelväskor på villovägar på resan till Hawaii och eftersom jag gärna målar "fan på väggen" så skulle det inte vara konstigt om just min väska skulle hamna på en annan kontinent. Dock hade jag en "Back Up" i form av Mias cykel. Hon och Fredrik skulle också vara på plats. Fredrik skulle också starta och sedan skulle dom resa vidare till Utah för att också tävla i VM Ironman 70.3 (halva distansen) Så Mia hade sin cykel med men skulle alltså inte köra tävlingen.

Men alla våra väskor kom... Tack för det! Dock kom inte Mia och Fredriks väskor. Dom reste med ett annat plan...Men Fredrik hade min cykel som sin "Back Up" plan. Tävlingen i år var nämligen uppdelad på två dagar. så vi skulle inte tävla samtidigt... Damer och en del herrklasser på torsdagen och herrar på lördagen och Fredrik skulle starta på lördagen.

Vi hämtade bilen bredvid flygplatsen och hade egentligen trott att vi skulle behöva köra väskor och cykelväska i omgångar till hotellet. Men hur galet det än låter så lyckades vi få in en cykelväska, tre resväskor, tre handbagage och faktiskt 3 människor i en Toyota (sedanmodell) . Lagligt....? Njaeee kanske inte riktigt...

Fortsättning följer...

Ironman World Championship Kona Hawaii. Förberedelser

2022 har varit ett fantastiskt roligt och händelserikt år för mig så det är med visst vemod jag lämnar det bakom mig. 

Det har varit allt ifrån badrumsrenovering till en kvalplats på Ironman Hawaii och förstås sjukt mycket träningstimmar för att nå ända dit

Men hur gick det då att ta sig till andra sidan jordklotet för att delta i denna åtråvärda och mytomspunna Ironmantävling. Jag kan säga att det var allt annat än lätt. Efter att jag kommit hem från Kalmar följde några veckor av förtvivlan över att planera ihop en resa med boende utan att behöva betala helt hutlösa priser. Jag kan ärligt säga att jag höll på att ge upp.... Jag låg vaken på nätterna och letade boende via Airbnb. Eftersom Kalmar är en av de sista kvaltävlingarna och att det dessutom var dubbelt så många startplatser i tävlingen så var alla vettiga boende redan uthyrda. Så det som fanns kvar var antingen på andra sidan ön eller så kostade det minst 120 000 kronor. 

Efter många timmar av sömnlöshet hittade jag till slut en lägenhet i Waikoloa ca 4 mil norr om Kahliua-Kona där själva tävlingen hålls. En superfin stor lägenhet med både kök, tvättmaskin och ett fint poolområde. 

Det innebar såklart också att vi var tvungna att ha en hyrbil.... Kollektivtrafik på Hawaii finns i princip inte. Så ännu en rejäl kostnad.

Utöver detta var det en massa papper och ESTA visum för 400 kronor för att överhuvudtaget komma in i landet. Dessutom skulle den amerikanska motsvarigheten till Svenska triathlonförbundet ha en avgift för att få delta i tävlingen.

Ärligt talat var jag ganska negativ under tiden mellan tävlingen i Kalmar och tills attvi äntligen kom iväg. Jag var irriterad på Ironmanorganisationen som hade dragit dit 5000 athleter utan att se de problem som uppstod med boende för oss som kvalade sent.

Men när allt till slut var klart såg jag förstås framemot att resa till The Big Island och såklart delta i THE BIG COMPETITION.

Fortsättning följer...