I belive I can (Vapor) Fly

Har börjat inse hur mycket jag har saknat att springa tävlingar. Det har nämligen inte varit särskilt mycket "rena" löpartävlingar dom senaste åren. Det har varit fokus triathlon och löpartävlingar har bara känts väldigt jobbiga. Och det är klart att löptävlingar är apjobbiga. I alla lägen! Det är nämligen inte så att de är mindre jobbiga för att man tränar mer utan förhoppningsvis "bara" jobbiga under lite kortare tid. Men det är så häftigt att ha lärt känna sin kropp så väl så att man känner var gränser till andra sidan går... Det vill säga den röda sidan... på andra sidan tröskeln vill säga.

Jag har också alltid skrutit om att löpning är en rättvis idrott. Öga för öga ….tand för tand...svett för svett... Det är inga kolfiberramar eller tjocka plånböcker som gör att man kan köpa sig tid. Eller...…?

I lördags sprang jag Jämjöhalvan. En halvmara på asfalt och grusväg. Jag tog mina lätta Asics DS Racer för att få ett lätt steg. På bekostnad av viss dämpning och en del mer smärta i vaderna efteråt förstås. Men vad gör man inte för att tjäna några sekunder på den lilla vikt man slapp lyfta med fötterna. Efter målgången satt vi några stycken och diskuterade den nya omtalade NIKE Vaporfly skon som är svindyr och som sägs vara något utöver det vanliga. Det sätts banrekord runt om i världen och segrar tas hem och vad har de på fötterna? Jo NIKE:s High Tech SuperDuper dojja. I min löparvärld av rättvisa och dravvel om samma spelregler kanske är historia. För tekniken i denna sko består både av kolfiber och någon form av frånskjut i hälen som gör att man springer snabbare. Såklart kommer denna tekniken att utvecklas. För alla vill ju sälja skor som är snabba och vi vill ju inte minst köpa dom! Men var går gränsen? Kommer man att tillåta vilka skor som helst eller blir det kontrollerat i framtiden? Det är ju trots allt uppenbart att det finns sekundrar att tjäna.... och pengar att förlora... Skorna kostar ca 3000 riksdaler och sägs bara fungera i ca 25 mil...

Challenge... En riktig utmaning

Ironman i all ära men jag måste säga att varumärket Challenge har imponerat på mig. Jag var nämligen på Mallorca för några veckor sedan och tävlade i en Challengetävling. Det var en medeldistans och gick på sydvästra Mallorca. Challenge har funnits i många år och verkar vara precis lika bra som IRONMAN och med "extra allt" men för mindre pengar. Det var ryggsäckar, finishertröjor, pastaparty, röda mattor och bra service. Konceptet med mastersklasser och kval till VM är ungefär det samma som Ironman.
Tävlingen gick i Peguera. En ganska stor turistby lite utanför Palmaområdet. Och det innebar att logistiken var ganska enkel. 3 timmars flygresa och sedan transferbuss. Det fanns faktiskt flygbussar som accepterade cykelväskor så det tog vi på hemresan.

Tävlingen 

Simningen gick från stranden och var ett varv eller rättare sagt rakt ut och tillbaka igen. Vi hade fått "inside information" redan på torsdagen av en mallorcan som sa att det skulle gå en meter höga vågor på lördagsmorgonen. Viiiiisst......sa vi och fnyste åt den informationen.... Havet var ju lugnt och väderprognosen sa vackert väder och snälla vindar på tävlingsdagen.

När vi gick till starten på lördagsmorgonen möttes vi av precis det vädersiaren hade sagt.... Ett galet hav med vågor som bröts kors och tvärs. Vårt lilla gäng stod på stranden och jag tror att vi alla kände lite oro över simningen. Skulle det ens vara möjligt att ta oss ut till bojen i dessa vågor. Och hur skulle räddningsbåtarna ha koll på oss i alla vågdalar? Men tävlingsarrangören hade ju bedömt det som säkert så det är väl klart att vi fick lita på det. Jag brukar inte känna mig otrygg i öppet vatten. De gånger jag har haft en liten känsla av obehag kan jag räkna på två fingrar så jag kände mig faktiskt inte så orolig. Men när starten hade gått och vi damer stod på stranden och väntade på att få gå i såg vi hur vågorna blev större och större. Jag tänkte att kommer jag bara ut till bojen så kan jag surfa på vågorna tillbaka till stranden. 

09:22 var det damernas tur. Vi sprang ut i havet och vågorna slog emot oss så att det var omöjligt att simma under flera minuter. Vi var tvungna att ta oss ut utanför där vågorna bröts. När jag äntligen kunde simma kändes det som att jag stod stilla i vattnet. Bojarna man skulle ha riktning på såg man i bästa fall var tredje gång man försökte navigera och andas.... Och andas det fick man göra när man kunde och inte när man behövde. För när man skulle andas kunde man lika bra sköljas över av en våg. Trots allt kom jag upp ur vattnet ganska nöjd. Jag hade ju faktiskt simmat hela varvet förutom några sekunder för att rätta till glasögonen. 

Cyklingen på 9 mil var en tvåvarvsbana och hade 1000 höjdmeter. Det var en kul bana som vi hade provcyklat på torsdagen. På grund av banprofilen tvekade jag in i det sista om jag skulle packa ner tempocykeln eller köra tävlingen med linjecykeln. Alla andra i vårt gäng skulle köra med tempocyklar så jag tog min jag också. Och det var nog rätt val tror jag. För även om det var 1000 höjdmeter så var det inga långa klättringar.

Tyvärr så såg man att det var flera cyklister som hade kraschat under cyklingen. Det var nämligen ganska smalt bitvis och det i kombination med vändbana så blev det trångt. Jag och mina vänner tog oss dock välbehållna in till T2 och dödsstupet.... :-o För nämligen UT och IN från cyklingen var det en brant ramp som vi tog oss både uppför och utför med cykeln i handen och med cykelskor på fötterna. 

En mer stapplig avslutning från cyklingen får man leta efter. På vingliga ben tog jag mig ner för detta stup med cykeln i ena handen och krampaktigt tag om ledstången i den andra.

Löpningen var en 4-varvsbana med flera vändpunkter. Det innebar mycket folk överallt och även om det var en backig och jobbig halvmara så var den kul eftersom man aldrig var själv. 

Mina ben kändes supertunga och jag hade förstås ingen aning om hur jag låg till. De tusen höjdmetrarna från cykelmomentet gjorde sig tillkänna i löparbenen. Jag sprang i mål på en 4:e plats i min åldersklass och förstås precis utanför pallen. Men 4:e platsen innebar dock en kvalplats till VM i i Slovakien 2020, eftersom de 6 första i varje klass fick biljetter (läs köpa biljetter). Jag tackade dock NEJ till kvalplatsen. Det passar nämligen varken in i mitt liv just nu eller i plånbokens prioriteringar.

Men det var förstås kul att ha kvalat. Mia, Sara och Fredrik kvalade också i sina klasser. Fredrik och Sara hamnade också på podiet i M40 respektive K50. Inte undra på att man kände sig stolt på prisutdelningen att får vara en del av detta snabba och snygga gäng!

Glädjen och feststämningen på prisutdelningen var tyvärr inte sån som den brukar vara. Kvällen som skulle avslutas med pompa och ståt började nämligen med en tyst minut för den 45-åring som miste livet i vågorna under simningen.....

Det var så otroligt chockerande och sorgligt. Vi som var där pratade mycket om det under de efterföljande dagarna och själv kan jag numera räkna mina obehagliga simupplevelser på tre fingrar...