Vecka 6

Nu är jag inne på 6:e veckan med ett högerben som håller på att driva mig till vansinne. Det är helt galet vad smärta kan göra med sinnet. Just nu är jag precis allt det jag inte vill vara. Jag är tjurig, gnällig, egotrippad och det finns inte tillstymmelse till spontanitet. Det lilla jag kan göra kretsar runt mitt ben och får utföras när jag har full effekt av smärtlindringen. Många säger till mig att "det måste vara extra svårt för dig som är van vid att träna och aldrig vara still" Skitsnack tänker jag.... det här är svårt för vem som helst. Det är smärtan som är svår, inte avsaknaden av träning. Och vad som  händer om jag inte blir av med smärtan.
Men visst saknar jag träningen...Att kunna göra det man vill och brinner för. Men att detta skulle vara extra jobbigt för mig köper jag inte. Det här skulle jag inte ens önska min värsta fiende.

Men jag har bestämt mig för att komma tillbaka. Men fram tills att jag har magnetröntgats så är detta ett vakuum. Jag låter bara tiden gå. Jag gör som sjukgymnasten har sagt, små coreövningar, promenerar lite och ser till att inte smärtan får segra..... Just nu står det 2-1.....till smärtan....