Just nu känns det som att det är det enda jag gör. Träna, träna, träna....Och på frågan om jag alltid vill det, är svaret Nej... Det är inte alltid lika roligt att ge sig ut på 10 mila pass på cykeln eller springa när 10 mila passet på cykeln från dagen innan sitter kvar i benen. Jag sticker inte under stol med att säga att det är många gånger under semestern som jag har tänkt sovmorgon....gå och strosa i någon storstad....hälsa på vänner jag inte har sett på länge...dricka mig berusad på rosévin. Men istället gör jag inte det (okey midsommar var ett undantag....;-), just för att jag brinner för att utmana mig själv. Jag vill göra något av min träning som är en utmaning. Skulle jag enbart träna för hälsans skull så skulle jag dragit ner på träningen betydligt. Om jag skulle säga att jag tränar för att få en starkare kropp eller för att må bättre så skulle jag hymla. Ibland skriker kroppen smärta, trötthet och utmattning. Jag har drabbats av två rejäla förkylningar under loppet av två månader och kämpat med att inte träna för hårt eller för långt för att inte få en ny virusinfektion. Men om man tränar för en Ironman så går det inte att sluta träna. Det går nämligen inte att genomföra en Ionman på ren vilja.
Om tre veckor är det över. Då är det dagen efter Ironman i Kalmar... Jag kommer att vakna med en kropp som värker och förhoppningsvis med en medalj runt halsen. En medalj som inte bara har kostat mycket pengar, utan även mycket tid och otroligt mycket slit. Jag tycker att det är fantastiskt roligt, även om det inte låter så på ovan skrivna rader. Det blir som en livstil. Man lever med att träna. Man umgås genom att träna.
Nu låter det som att jag gör någon elitsatsning och det är det som är ännu konstigare....För all den tid och kraft jag lägger ner, räcker inte till något annat än en medalj, en ryggsäck och lite ära...Men däremot massor av glädje och triathlonlycka. För är det någonstans man får känna sig som en triathlonstjärna för en dag så är det på Ironman i Kalmar den 19:e augusti.
Att genomföra en Ironman kan alla klara av. Se bara på mig. Kan jag, så kan DU. Det är bara att bestämma sig och sedan försaka en hel del tid till förmån för cykel, våtdräkt och löparskor. Klarar du bara av
träningen så får du vara med på sjudundrande fest på Ironmancirkusen. För när man väl står på startlinjen med ångest, rädsla, nervositet och lycka så finns det ingenting man ångrar. Mer än möjligen att man inte har tränat lite mer......
För en vecka sedan packade jag och Lotta taikonbilen och gav oss av till Jönköping för att tävla i en halv Ironman. Jag hade en hals som kändes som en taggtråd och jag trodde inte att det var sant... Inte en gång till!! För två månader sedan stod jag inför samma sak på Mallorca och var dunderförkyld även då. Att bli så förkyld två gånger på två månader känns ju helt osannolikt. Speciellt vid denna tiden på året.
Men i vilket fall som, så vet jag ju att min hypokondri kommer som ett brev på posten när man ska göra något jättejobbigt, så jag packade alla tusen prylar och förberedde mig på att tävla på söndagen.
På lördagsmorgonen var hypokondrin ett minne blott.... Nu var det på riktigt... Förkylning och feber var ett faktum och och det fanns inte en chans att jag kunde starta.
Alla som håller på med triathlon vet hur sanslöst mycket pengar det kostar att delta i tävlingar. För att inte tala om Ironmantävlingar... Men jag brukar säga att på en Ironman tävling köper man ett helt koncept. Man köper en ryggsäck, man köper en tröja, en medalj, ett party, en cirkus, en röd matta och man köper en publik. Man köper helt enkelt möjligheten att få vara hjälte för en dag. Och det är fantastiskt roligt! Visst är det mycket pengar (i mitt fall denna gången 3000 kronor pga sen anmälan) ,men Ironman gör bra tävlingar och framför allt så lockar dom publik.
På lördagen grämde jag mig för mitt DNS (did not start) men också för ett BHW (big hole in my wallet) och var grinig som få. Visst hade jag Folksams försäkring "Startklar" som innebär ersättning för starter som av sjukdom eller skada behöver ställas in. Men det är väl klart att jag inte får en spänn ut på den, tänkte jag. Det står säkert i det finstilta att det ska avanmälas lång tid innan, eller att det ska vara si, eller det ska vara så, etc etc. Men under tiden Lotta förberedde sin start så satt jag och läste Startklars försäkringsvillkor. Och faktum var att jag kunde inte hitta något som kunde sätta käppar i hjulen. Jag var ju sjuk, jag hade en läkare som kunde intyga detta och premien var ju faktiskt betald (i flera år dessutom).
Det fanns hopp om att täppa till hålet i plånboken lite i alla fall. Jag proppade i mig Panodil och hejjade på Lotta och njöt av att stå bredvid faktiskt. HalvIronman i Jönköping var ju trots allt ett väldigt sent påkommet spektakel och ett infall som inte riktigt var meningen för min del. Så nu var jag där för att göra det som var viktigast denna helgen. Att heja fram Lotta som skulle få revanch ifrån sitt DNF (did not finish) på Mallorca. Och det gjorde hon med bravur!
LottaJärnviljan gjorde som Ironmans viktigaste budskap säger ; "RACE WITH A SMILE"
LottaJärnviljan kom i mål och var glad som en speleman! Och jag kastade mig på luren på måndagsmorgonen och ringde Folksam och ett par timmar senare var 2500 kronor insatta på mitt konto. Inga krusiduller, inga blanketter att fylla i, inga intyg som skulle skickas utan bara lite frågor som besvarades med ja eller nej. Otroligt... Mina negativa tankar om försäkringar är ett minneblott.
Slutet gott, allting gott och förkylningen på väg dit den kom ifrån...
Nu är träningen mot Ironman Kalmar åter igång. Det börjar närma sig nu
De mannar jag redan har gjort bekantskap med är Ironman och Rockman. Men det finns ytterligare en man i mitt huvud som jag skulle vilja lära känna. Han är väldigt intressant och spännande. Men han verkar också sanslöst döjobbig, kall, och känslolös....
Jag svamlar ju förstås om Norseman Xtreme Triathlon
Och bara vetskapen av att denna mannen är från Norge gör ju bekantskapen betydligt mer spännande OCH utmanande. För är det något jag har förstått, så är det att norrmännen är gjorda av segt virke. Det finns ingen, verkligen ingen, tävling jag har gjort som har varit i närheten av risktagande som Swimruntävlingen "Rockman" i norska Stavanger 2016. Och ordet Rock i Rockman har inget med musik att göra utan betyder istället sten. För tävlingen går bokstavligen PÅ sten. Tänk dig att springa 30 kilometer uppe på ett stengärde, iklädd våtdräkt, uppför eller nedför och bokstavligen I ETT VATTENFALL
När jag överlevde Rockman så tänkte jag att nu får det vara bra med sådana här strapatser....Jag är ju bara en enkel motionär som gillar mjöksyra och att töja på gränserna men inte på bekostnad av liv och lem. Och eftersom jag ska fortsätta med att röra på mig till domedagen så får man vara rädd om den enda kropp man har.
Men jag har ju minne som en guldfisk...För nu är den där Norsemannen i mitt huvud. Men det är åtminstone ingen livsfarlig Swimruntävling utan istället en triathlontävling som kallar sig "xtreme".
Distansen är full vilket betyder 3900 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning. Och det är ju i sig inte särskilt "xtremt" men kyla, massor av höjdmetrar och den sista löpsträckan som är uppför berget till målet på Gausatoppen (1880 möh) gör att ingen triathlontävling är lik denna. Alla klarar inte att ta sig ända upp dit..... Det finns nämligen en checkpoint som man måste passera efter en viss tid för att få fortsätta. Klarar man den tidsgränsen väntar en till synes sanslöst tuff väg upp till målet....
Vi får väl se....Kanske tar jag mitt förnuft till fånga och låter bli att instifta bekantskap med denna norrrman och nöjer med mig med att möta den Ironman jag känner mycket väl. Halva honom träffar jag nämligen redan på söndag i Jönköping. Och i KALMAR den 19 augusti står han sen där, i egen hög person.....
