AB och PB

Idag har jag "finsprungit"....
Med det menar jag, att jag i morse satte på mig lite mascara, borstade håret och tänkte lite (!?) mer på att jag inte borde spotta och snyta ut snor till höger och vänster.
Jodå, jag skärpte mig ordentligt på Maxiloppet i Bromölla idag. Jag snorade inte en enda gång! (Okey spottade gjorde jag, men inte PÅ någon i alla fall).
Jag sprang 10 kilometer. Det är en distans som jag tycker är väldigt svår, men som faktiskt börjar det bli roligare och roligare. Jag börjar äntligen få lite kontroll på fart och att springa med eftertanke. Idag hade jag gett mig fanken på att jag inte skulle jaga några toppluvor, eller några andra toppar heller för den delen, utan istället starta och hitta det tempo som jag trodde jag skulle kunna hålla i 10 kilometer. Allt för att se om vinterns alla kvalitetspass har gjort någon skillnad. Direkt efter start hamnade jag i en liten klunga på 4 personer som hjälpte mig hålla ett tempo på ca 4,08/km. Första varvet gick lätt och vid varvningen, efter 5 kilometer, var självförtroendet på topp. Då tappade två stycken i vår lilla klunga och jag försökte bita mig kvar i han som var farthållare i vårt lilla gäng. Han fick ett försprång på ca 10 meter i motvinden så jag hade egentligen inte så mycket hjälp av honom, men det var åtminstone en rygg att jaga.
Hur gick det då? Har jag förbättrats av vinterns alla intervallträningar? Jodå, hela 12 sekunder bättre har jag blivit.....Herre Jisses.... 12 sekunder. Fattar ni.... 12 sekunder! Det är 1 sekund och 2 tiondelar snabbare per kilometer än min snabbaste miltid! Vad är 1 sekund per kilometer? 1½ steg kanske?Men nej då, jag é inte bitter... Det är bara att bryta ihop och komma igen ;-)

Nej, tacka vet jag Lotta Järnviljans prestation idag! Där kan man snacka utveckling! Hon förbättrade sitt personbästa med 4 minuter! FANTASTISKT!!



HÄR kan man hitta resultatet

Men man kan ju inte vara något annat än glad för ett PB (personbästa) även om det bara är 12 sekunder! AB (antibiotika) är också något jag är väldigt tacksam för idag!  Halsfluss in da house...
Dock inte i min hals, ännu.
Där jag går, går också handspriten....

Löparna är billiga i drift!

Huvudet vill mer än kroppen kan....

Om Marathonlöpare är löparsportens små nätta och ettriga golfbilar så är banne mig orienterare och traillöpare bulldozers som tar sig fram överallt oavsett underlag. Otroligt att man kan springa så snabbt som många gjorde på Åhus TrailRun i lördags.

 

För mig gjorde den där förbenade nummerlappen på magen, i vanlig ordning, att huvudet blir så dumt så att den stackars kroppen får lida. Jag tror att dom där två snart får ta och göra upp.....Mitt huvud och kroppen alltså.

Det var nog ca 250 löpare som startade i ÅhusTrailRun i lördags. Mina farhågor om att det skulle bli trångt i starten var helt onödiga. Arrangörerna hade såklart tidtagning med sportidentpinne så vi startades på en rad, i förhållande till vår kilomtertid på 10 km landsväg och tidtagningen gick igång vid startpasseringen. Så det var inte trångt över huvudtaget!

När starten hade gått så sa mina ben till huvudet; "- Ta det lugnt, ta det lugnt, stressa inte, det är vi, benen här nere, som ska göra jobbet och vi behöver spara på krafterna till sanden......"
Huvudet däremot, sa till benen; "Herregud vad långsamma ni är, har ni ingeting att komma med?? Kolla där, hon med den rosa toppluvan springer ifrån er, kom igen spring ikapp!! Slöfockar är ni båda två!"

Nåja, det tog några kilometer sedan hade benen och huvudet kommit någorlunda överens om ett tempo som passade båda..... När stranden kom första gången så var mitt vägval att springa på den lilla strandremsa där vågorna slår in. Det kostade ju såklart både våta skor och strumpor men var helt klart till fördel att få lite bättre fäste under skorna. Det här konceptet var dock väldigt kortvarigt då banan ganska snabbt vände upp i sanddynerna igen. Och i sandynerna sprang man upp och ner i hålor. Och utan att ljuga så sjönk man ner en decimeter på många ställen. Och på de partier som det inte var sand på så var det backar. Korta men branta. Ja, som sagt kroppen fick lida.....

Undertecknad blir omsprungen ca 1,5 km innan mål

Men eftersom jag är som jag är....så betyder svett och mjölksyra nöje för mig (ja, jag vet...... det finns dom som tänker tvångströja....men sån är jag ;-) . Så jag tyckte förstås att det var superkul! Man var tvungen att vara i myllan både med fötterna och huvudet så det var definitivt inga 52 minuter som jag kunde lösa några "världsliga problem" på.  Det var inte många likadana vågräta fotistättningar under dom 10 kilometrarna, så tankeverksamheten gick åt till att se var fötterna skulle sättas ner.

Sandynerna

 

Efter start försvann den "rosa toppluvan" lika snabbt som en avlöning. Och den rosa toppluvan ÄR snabbare, det vet jag, men mitt huvud ville göra att försök att hänga på... och ja ni vet..... huvudet styr jag inte över  ;-). Men jag är nöjd med min insats. 5:a bland damerna och utan en "suck" på tätkvartetten.  Resultatet finns här.


Det är alltid lika häftigt och imponerande att komma ut på tävlingar som är arrangerade av orienteringsklubbar. Det är äkta människor det.....Där går funktion före fåfänga kan man säga. På tävlingsområdet är "ryggsäcksstolen" en lika given asseccoar som hörlurarna är på en marathontävling. Man kan inget annat än att älska löpningens alla kontraster!



 

Damerna fick det lyxiga duschrummet!

Åhus TrailRun... I´ll be back!