Urusel på vardagsmotion!

Ja, för jag gör sannerligen inte många knop emellan mina träningspass. Jag går ut till bilen, kör dit jag ska, parkerar gärna nära mitt mål och gör samma sak hem igen. Jag cyklar inte till vardags (mest på grund av att jag bor och jobbar som jag gör.) Jag är till exempel aldrig ute och går, mer än när jag går shoppingstråket på stan eller i mataffären. Mitt jobb är visserligen inte helt stillasittande men jag är definitivt inte uppe på benen i 8 timmar.

Jag är helt enkelt superdålig på att vardagsmotionera! Men jag tar de små chanser jag får! Det vill säga: jag tar alltid trapporna istället för rulltrappor eller hiss och..... Hmmmm ja det var väl ungefär det :-) . Som sagt jag är usel på vardagsmotion.

Så ni som cyklar till jobb, buss eller nåt annat varje dag, fanken vad ni är bra! Och så mycket bra ni gör för kroppen utan att kanske tänka på det! Eller om ni har ett jobb där ni står eller går den mesta delen av dagen. Det blir många kalorier av det! Och till oss andra: Vi får helt enkelt ut i löparspåret och kompensera vår avsaknad av vardagsmotion! Tjoho!!!

Livet före och efter

Ända sedan jag blev mamma första gången har jag alltid hävdat att människovärlden i vår tid är inte gjord för att ha små barn! Se bara på hur vi möblerar i våra hem. Grejor, pidestaler, lampor och annat pynt har vi i precis lagom höjd för en nyfiken liten bebis som precis har lärt sig att man kan förflytta sig själv från A till B (och till CDEFG och om igen......)?! Det finns mängder med sladdar att dra i som i andra änden kan sitta fast i något jättetungt och som inte alls lämpligt att få i huvudet. För att inte tala om varma kaminer som vi eldar i som är jättemysiga och veden som är god att tugga på och inte alls så passande att svälja en flisa av....
När jag själv blev förälder första gången hade jag under nio månader gett mig sjutton på att JAG skulle minsann inte ändra på något i mitt liv bara för att det skulle komma en bebis i tillvaron. Nej, jag intalade mig OCH min omgivning att allt skulle minsann komma att vara precis som vanligt! Bebisen skulle anpassas in i våra liv och inte tvärtom......
Tji fick jag.................
Hur tänkte jag egentligen................?
Hur kunde jag bara få för mig att allt skulle vara som vanligt..............?
NEJ, LIVET blev helt omtumlande och upp och ner i samma ögonblick som mitt första livsverk såg dagens ljus för 13 år sedan!
INGENTING kommer någonsin att bli som det var innan man blir förälder!
Det var total LYCKA att bli mamma, men också en kamp om det som jag hade bestämt mig för! Livet skulle ju vara som vanligt....Denne lille krabat skulle minsann inte komma här och styra och ställa! Det var ju vi som var föräldrar...Vi visste bäst! (NOT!!!) och vi skulle bestämma! Detta ledde till att jag ofta försökte få honom att sova när JAG hade bestämt att han skulle sova.....Jag vaggade och vyssade timme ut och timme in med en pigg bebis i famnen. Med ett resultat att jag tillslut fick ge mig och tiden som jag hade lagt ner på att försöka få honom att somna var utkastad till ingen nytta. Middagar skulle ätas precis som vanligt. Lite extra fint när det var helg, lite tända ljus och mysigt. Och nog sjutton skulle Noa också ha mat just då! Vilket såklart ledde till middagar som man antingen turades om att äta eller med en fot vaggande på babysittern för att vinna lite tid under tiden man kastade i sig maten innan man skulle amma. Att gå på stan med en bebis i vagnen hade jag föreställt mig vara rena rama "Eriksgatan". Folk skulle hylla mig och titta ner i vagnen och säga "-Åhhh vilken guldklimp"......Jodå, folk sa "-åhhhhh" men också "- hmmm han är kanske lite hungrig" när han högljutt visade att där nere ville han minsann inte ligga. JODÅ Noa gillade visst att gå på stan, det var väl bara det, att antingen var han var för varm, eller hungrig, eller ville han inte ligga i vagnen. Nej mycket hellre sitta på min arm och titta på allt folk som plötsligt fanns runtomkring....Denna lille kille gjorde allt för att ta över våra liv! Mitt hjärta hade han redan tagit över. Men mitt liv....nja det tog lite längre tid!
Jag tror att det tog nog ett år innan jag gav med mig. Eller insåg att allt skulle bli mycket lättare att vara förälder om man rättade in sitt eget liv efter det lilla liv som som hade slagit ner som en bomb i tillvaron. 4 år efter denna lille krabat hade kommit och fullständigt rört om i mitt liv så kom mitt nästa Livsverk! En liten tjej som blev min chef  redan från dag 1och något år fram! (ja....nästan iallafall.....) Det var iallafall mycket lättare att anpassa sig med en insikt att allt går inte enligt regelboken. Varje nyfött liv är en individ och man får anpassa sig som förälderi början. Efter ett par år, lagom till den första trotsåldern, så får man dock vara väldigt noga med att ta tillbaka chefskapet igen!!
Att bli mamma är ett helt omtumlande skeende i livet. Det är som att det finns "ett liv före barnen" och "ett liv efter"! Livet med barn ger mig så otroligt mycket! Jag skulle aldrig någonsin vilja ha "livet före barn" tillbaka! För ett liv med barn är fullt med glädje, kärlek, oro, små problem, stora problem, ständig sysselsättning och lycka!

Varför

Så obarmhärtig Moder Jord kan vara....Går det egentligen att föreställa sig en vindhastighet på över 250 m/sekund? Nej, jag tror inte det...
Men bilderna talar sitt tydliga språk. För när man ser denna fruktansvärda förödelse och lidande människor så förstår man vilken ofantlig katastrof som har drabbat Filippinerna.

Fruktansvärt sorgligt.....
och dessutom pinsamt att vi gjorde en så stor grej av vår löjliga "Simone" för några veckor sedan! Den stormen liknar ju en havsbris i jämförelse med denna supertyfon. Jag ska aldrig mer klaga när det stormar och strömmen går! Huset kommer ju iallafall aldrig att blåsa sönder!

Jag citerar en klok gammal björn:

"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar"

                                                                                              Nalle Puh

Coasteering-Nytt svettigt äventyr

För säkerhets skull piffar jag upp tillvaron med ett nytt litet äventyr i mitten på december. Det är ett ultralopp som går längs med kusten mellan Ystad och Simrishamn. Det heter Coasteering och innebär att man följer kustlinjen antingen på land eller i vattnet (?) med karta som hjälpmedel....Hujeda mig....! Karta?! För säkerhetsskull tar jag med mig Lotta "Järnviljan" så vi får slå våra kloka huvuden ihop. Också får det helt enkelt bli en ny snabbkurs i att läsa karta och och använda kompass.

I bästa fall (det vill säga om vi klarar navigera rätt) så ska sträckan vara 46 km, men vi räknar kallt med att vi får några bonuskilometrar. Och med tanke på årstiden så blir det nog endast förflyttning på land. 

LÄNK till Team Create:s Coasteeringlopp

Jag lyckades inte....

Nej, jag klarade inte att motstå frestelsen att åka ner till Österlen och springa halvmaran på Österlen Marathon igårkväll. Förkylningsviruset gjorde vad det kunde för att hindra mig men NIX jag drog det längsta strået och åkte till slut ner tillsammans med Järnviljan och sprang halvmaran mellan Gärsnäs och Borrby. Dumdristigt, ja kanske....men förkylningen sitter i alla fall inte i halsen och det var ju "bara" halva sträckan och jag kunde ju ta det lugnt.....

 

Lotta Järnviljan och jag innan start

 

 

 

Så vi stack ner till Simrishamn tidigt igår eftermiddag och efteranmälde oss. Vi hade varken vett att vara nervösa eller för den delen lyssna på instruktionerna med tex överdragspåsar, vägen till stationen och allt annat som vi kanske borde ha hört. Nej, vi satte oss på ett café i hamnen istället och laddade med pannkakor och massor med kaffe tills tåget till Gärsnäs skulle avgå.     

 

 

                                                                                                                

Utsikten från Café Kajen

 

Efter en tågtripp på 10 minuter så var vi framme i Gärsnäs och vi hade en knapp timme på oss innan starten gick. Då skulle de vanliga ritualerna gås, igenom plus några till, eftersom detta något annorlunda lopp krävde en del nödvändiga accessoarer. Pannlampa och reflexväst och lite ljusslingor hängde vi på oss. Inte undra på att man kände sig laddad med alla dessa batterier som man hade på sig...

 

 

Och när vi till slut hade hamnat i rätt fålla så fick vi en kort raceinfo om hur vi skulle springa de första 200 metrarna....Hmmmm det lät ju lite konstigt att det skulle vara så svårt att hitta redan där!??Men orsaken till det var att halvmaralöparna skulle ta en loop inne på fotbollsplanen innan vi gav oss iväg för att jaga marathonlöparna. Banan var ju kontrollmätt i år så det var väl den lilla sträckan som behövdes för sträckan skulle bli exakt 21097,5 m !

Ljusslingan gjorde succé!

Det var otroligt häftigt att se detta pärlband av pannlampor, reflexer och ljusslingor som satt på de löpare som sprang på nattsvarta vägar mitt ute på den Österlenska slätten. Det var en helt annan upplevelse i år än på förra årets premiärlopp. Banan gick längs med mindre vägar och på sparsamt trafikerade landsvägar. Det fanns några, lite sega, backar, men igår var det iallfall ingen vind att tala om.
Första större byn som passerades var Hammenhög och där hade nog "alle man gått ur huse"! Det var ju nästan så man trodde att man sprang Stockholm Marathon! Tack all publik som hejade fram oss! Vilka hjältar dom var som stod där en lördagkväll och väntade på oss galna inbitna löpare! Vid ca 14 km sprang vi precis vid sidan om Glimmingehus och det var häftigt att skymta konturerna av denna gigantiska borg i mörkret. Även där var en del publik och banans andra vätskekontroll.
Jag hade många löpare runt mig de första 15-16 kilometrarna och det var lätt att få sällskap. Sista biten var det dock en del ensamlöpning men aldrig så länge så att jag behövde bli mörkrädd.....(mina batterier i pannlampan var nämligen urdåliga!)
Framme vid halvmarans målgång i Borrby var det feststämning igen. Mycket folk och mycket hejande! Det var ljusarrangemang av alla de slag och riktigt "höstmysigt". Men trots att det var så mycket folk som kunde visa vägen så blev nog alla löpare lika förvirrade om hur de skulle springa när målet närmade sig. Jag vet inte om man kan skylla på dålig skyltning eller att det helt enkelt är så att efter 21 km är inte hjärnan riktigt vid sina sinnes fulla bruk och allt syre har ramlat ner i benen....
Det var skönt att komma i mål och förlusta sig vid det fantastiska gottebord som hade dukats upp efter mål (eller innan (!) vilket var lite förvirrande, även det....!)

 

Lotta "Järnviljan" efter målgång på halvmaran. Fräsch som en nyponros! Hon hade säkert lätt kunnat fortsätta till målet på hela maran.

 

Frihetsgudinnan (Anna) vid halvmarapasseringen. Hon valde att springa hela maran! 

 

 

En pizza på Apotekarens trädgård satt fint efteråt. Tyvärr var varken storleken eller priset gjort för en utsvulten löpare. Vi valde att dra oss hemåt när vi fick reda på att pristutdelning/utlottning skulle ske tidigast kl 24:00. Då tog tröttheten över och till och med MIN entusiasm slut....

 



Det var en kul avslutning på löparsäsongen och jag hoppas att arrangörerna fortsätter göra ÖsterlenMarathon till en löparfest! Men i all feststämning och häftiga ljus- ljud - och rökmaskiner så gäller det att inte glömma att det "enkla" är väldigt viktigt för oss blöta frusna löpare som sprungit....Som till exempel att få veta var duschen  och ett varmt omklädningsrum finns.....