Det här känns helt fel....

Jag har ju suttit på tåget på väg till Stockholm just den här fredagen de senaste sju åren, och det gör jag inte idag! För det är ju Lidingöloppet imorgon!! Och jag ska inte vara med :-( . Trist, men ändå ett eget beslut. Det går inte att vara med på allt...
Däremot slog det mig för någon vecka sedan att jag i vintras ställde klockan tidigt för att få en startplats till Vasaloppet 2014. Man kan undra hur många som gjorde som jag....Köpte en startplats utan riktigt ha planerat det...
Men jag har startplatsen kvar, ännu iallafall....Och rullskidorna finns någonstans. Men frågan är var?
Samtidigt som jag tänker att "jag struntar i det" så hade det varit roligt att köra. Förra Vasan (2012) var ju en katastrof eftersom jag skadade foten 2 månader innan start och kunde varken löpträna eller köra skidor. Jag genomförde vasaloppet ändå, eftersom vi hade planerat in en veckas semester i Sälen efter vasaloppet. Och det var i och för sig 9 roliga mil men resultatet kunde varit bättre om jag hade kunnat träna som jag hade planerat. Vi får väl se hur jag gör...Om vintern ger bra förutsättningar för skidor så kanske jag kör.

Växjö Marathon är i alla fall inplanerat och bestämt! Den 19/10 ska jag springa 8 varv runt växjösjön! Det kommer att vara skönt att bara behöva packa väskan med ett par löparskor och slippa ha tre olika grenar att hålla reda på ;-)

Och till Er som ska springa Lidingöloppet imorgon kan jag bara säga att det kommer att vara för jäkla jobbigt, fruktansvärt backigt och alldeles...... alldeles.................underbart!!

LYCKA TILL!

Ironman blues....

Jag fick ett mail häromdagen där det stod: "Hur är det med dig annars, någon Ironmanblues??" (Ironmanblues=Ironmans motsvarighet till Postmarathondepp. Eller för den delen barnafödandets "Babyblues") Jo, visst har jag känt av en känsla av tomhet och mållöshet efter Kalmar. Mitt stora fokus och mål försvann ju där när jag passerade mållinjen på kvällen i Kalmar den 17:e. Efter det följde förstås total glädje och upprymdhet, men efter någon vecka var det som att någon puttade ner mig högst upp från rutchkanan och jag åkte rakt pladask ner i asfalten. POOOOFF, luften gick ur mig och motivationen försvann. Nu har jag sakta men säkert tagit mig upp både mentalt och fysiskt. Mitt mål med träningen de senaste veckorna har varit att genomföra "må bra" pass. Det vill säga ut och springa lagom fort, lagom långt och gärna med sällskap. För visst är det dom "må bra passen" som i grund och botten är dom allra viktigaste! Vilken träning det än gäller! För några dagar sedan kom en tjej fram till mig med ett leende som räckte från öra till öra. Hon har haft det tufft en längre tid och har mått mentalt dåligt. Hon har även kroppsligen arbetat hårt utöver sitt heltidsarbete. Hon älskar att springa men har tyvärr inte orkat göra detta den senaste tiden och hon har saknat det otroligt mycket. När hon kom fram till mig såg jag på henne att hon var glad. Det fullkomligen lyste om henne! Innan hon öppnade munnen kunde jag räkna ut vad det var hon skulle berätta. Hon sade: "-Åhh kan du tänka dig, Igår var jag ute och sprang för första gången på länge! Jag trodde att jag hade tappat allt men det fanns kvar och det var som alla bekymmer bara rann av mig. Det var såååå skönt!". Jag blev så glad för hennes skull och jag hoppas att hon "får till" dom där "må bra" passen! Att ge sig ut på en löparrunda i skogen är den bästa meditationen som finns. Det är som liniment för själen. Jag vårdar mina "må bra" pass varsamt! Det är dom som får mig att löpa livet ut....

Amazonas runt husknuten....

 

 

Min bäste son!

Denna veckan har jag haft förmånen att få sällskap på mina löparpass. Då vill man ju givetvis välja runda med omsorg. I mina hemtrakter är det inte så svårt! Det är en fröjd att löpträna här!

Om det är någon som tvivlar på att detta verkligen är Skåne så kan jag garantera att DET är det!

Backrace mellan mig och sonen. Jag kom tvåa ;-)

Traillöpning i Degebergas eget Amazonas: Forsakar

Bästa Lotta "Järnivljan"

 Ha en härlig helg alla! Och glöm inte att njuta av höstlöpningen!

 

Helan, halvan, tersen och kvarten med.....

......har jag fått ihop under säsongen. Ja, inte snapsar då förstås utan triathlondistanser...
För utan att ha planerat eller tänkt på det så blev det tävlingar över alla distanser i sommar. Hela Ironman i Kalmar, Halva Ironman i Sövde, Olympisk distans i Malmö och Sprinten i Karlshamn i lördags plus en duathlon i Klippan tidigt i våras.

I lördags var jag som sagt i Karlshamn och deltog i en sprintdistans. Detta på bekostnad av en firmafest som jag egentligen skulle varit på under fredagskvällen. Men tack vare en helt normal(?!)kollega som också valde bort festen till fördel av Midnattsloppet på lördagskvällen så kände jag att jag var i gott sällskap.
Min dåliga planering gjorde att jag fick ge mig av i arla morgonstunden eftersom det fanns en stor risk att de 3 till 5 efteranmälningsplatser skulle gå åt så fort sekreteriatet öppnade.


Morgondimma i dalen

 Så hade jag nu struntat i festen, och stått över "Helan" och  packat alla tusen pinaler som krävs för ett triathlon så vore det ju "själve den" om jag inte skulle få en startplats! Så jag fick helt enkelt hänga "på låset"!

Jag var på plats så tidigt att jag hade kunnat hjälpa till att bygga upp tävlingsområdet! Tack o lov fick jag den nästsista startplatsen! Och tack vare min tidiga ankomst fick jag även välja den allra bästa platsen i växlingsområdet!

 



Det känns som att det är på de korta triathlondistanserna som man kan skilja agnarna från vetet. Det är här snabbsnörningarna på skorna, skoavtagning i farten på cykeln, och hoppa av densamma utan skor som kan göra skillnad. Kanske inte för mig eftersom jag förmodligen skulle krascha om jag fibblade med det samtidigt som jag cyklade, men för de som är väldigt rutinerade. I lördags kunde jag ju inte ens ta på mig cykelskorna utan att hålla i den stång som cykeln var upphängd på.....Det är bara att konstatera att kallt vatten i öronen är INTE bra för balansen. Snålheten bedrog nämligen visheten i lördags och jag struntade i att använda öronproppar eftersom jag hittills alltid blivit av med minst en öronpropp under varenda tävling. Och jäklar vad det snurrade i knoppen när jag kom upp för växling.

Men trots detta är jag riktigt nöjd med simningen. 800 m på 15 minuter. Det var bra för att vara mig kan jag berätta.

Med hänsyn till ovan beskrivna yrsel var T1 ingen rolig historia. Det kändes som (och såg säkert ut så också!) att jag hade tagit både helan, halvan och tersen i ett svep!

Jag började cyklingen i vanlig ordning med att dra på mig mjölksyra i låren. Jag vill för mycket och kan för lite!! Men så kort som 2 mil tillåter minsann ingen "fincykling". Det är bara till att trycka på direkt från början. Cykelbanan var en vändbana där man skulle runda en kon på en ganska smal väg. Såklart vände jag inte tillräckligt för snävt så jag hade ungefär 5 cm kvar innan jag hade hamnat med framhjulet ut i diket. Men ibland har man tur....

På cyklingen fick jag mitt första triathlonstraff utdelat! Inte så allvarligt men i alla fall. Jag steg nämligen av cykeln för sent och fick backa tillbaka cykeln bakom markeringen innan jag fick fortsätta. Jag var inte ensam, vi var tre som kom in samtidigt och vi fick samma straff.

Jag (längst till vänster) betalar mitt straff

T2 gick snabbare än T1. Strax under en minut. Sedan var det en rolig löpning på 5 kilometer kvar. Även det var en vändbana och med en backe på mitten som var ganska seg. Det kändes ganska konstigt att man har gjort en IRONMAN för tre veckor sedan när detta kändes så otroligt jobbigt. Tanken "hur orkade jag i Kalmar" slog mig flera gånger under denna korta distansen.

1½ kilometer innan målet var jag ifatt och förbi dagens hare. Haren var bäste simcoachen Malin som gjorde triathlondebut. Det var säkert både första och sista gången jag fick komma före henne i mål. Hon kommer att bli grym även på triathlon om hon fortsätter!

 

Ser ut som jag håller på att svimma...

Men denna dagen fick jag vinna. Bara motionsklassen men ändå. Och turen var definitivt på min sida denna härliga sensommardag. Först fick jag den nästsista startplatsen, sedan hade jag tur att få sällskap av fina vänner och sedan vinna både på min nummerlapp och på placering.

Det blev minst sagt en rolig avslutning på triathlonsäsongen!

 

Länk till tävlingens hemsida



Anders Gyhlenius, DU är min idol

Jag får sluta titta på SVT:s En svensk klassiker....jag sitter och bölar framför TV:n varje måndagkväll. Inte över programmet i sig, utan över att jag blir så rörd av denna otroligt livsglada och positiva människa som Anders Gyhlenius verkar vara! Vilken glädjespridare och kämpe! Med cancersjukdom och under tuff behandling genomför han alla fyra loppen som ingår i en Svensk Klassiker. Han gjort det många gånger förut men nu kämpar han mot sjukdomen och han är så lycklig över att han fortfarande klarar av att genomföra klassikern. När han går i mål beskriver han glädje blandat med vemod och sorg eftersom han inser att det kanske är sista gången han passerar just den mållinjen.
Jag hoppas innerligt att Anders Gyhlenius står på startlinjerna i Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet även 2014.

Artikel om Anders Gyhlenius