söndag 26 september 2010

Önskas köpa: VIRKENÅL

Lidingöloppet gick åt skogen! Jag var riktigt nära att inte ens ta mig i mål. Jag började känna mig dålig vid 25 km. Benen lydde inte och mina händer var så svullna så att jag inte kunde knyta dom. Jag hade koll på klockan och 5 minuters tempo skulle räcka gott o väl till silvertiden. Sista kilometern var den längsta i mitt liv. När jag äntligen kom ut ur skogen och såg målet fanns det ingen kraft kvar. 20-30 m innan målmattan bar inte benen längre. Jag släpade mig fram till första målmattan där jag föll ihop som ett korthus. Fick direkt hjälp av sjukvårdare som försökte få upp mig. De fick hålla mig på vars en sida och släpa mig till sjukvårdstältet. Jag kunde verkligen inte hålla mig upprätt. Det var en fruktansvärd känsla. Blev grymt besviken men samtidigt rädd och tacksam över jag ändå tagit mig i mål. Piggnade till i sjukvårdstältet där min kära svärfar LöparFolke kom och klappade om mig och hjälpte mig med att knyta upp och ta av mig skorna. Hasse I och Monika var oxå där på 2 röda eftersom dom hade sett alltihopa. Vilket stöd jag fick. Är såå glad över alla omtankar jag har fått. TACK ALLA! Efter duschen på hotellet kom utmattningen igen. Frös och svettades om vart annat. Jag fick inte behålla något och det gjorde ju inte saken bättre. Idag är jag mycket piggare. Funderar på min nya karriär, som virkare... Kanske kan jag tävla i det också... Vem virkar grytlappen snabbast?
Upplagd av kl.
Etiketter:

3 kommentarer:

  1. Nina28 september 2010 kl. 21:35

    Nu blir minsann jag också rädd, du som alltid springer så bra! Har du kommit på någon förklaring till det som hände? Infektion i kroppen? Hur långt skulle du springa, en halvmara eller? Förstod inte riktigt det här med att du blev dålig efter 25 km, då borde du väl varit i mål?? Skönt att du känner dig bättre igen och ska man se något positivt i det som hände så tycker jag att det är skönt att du fick hjälp att ta av skorna, det hade skadat ditt varumärke allvarligt om du själv fått av dig dem:-)

    SvaraRadera
  2. Löparlotta29 september 2010 kl. 10:14

    Hej Nina!
    Jag vet fortfarande inte vad det berodde på. Upplägget var ungefär som tidigare år. Men ojojoj vad ynklig jag var när jag kom i mål.
    Det är så bra med dig NIna, eftersom du ser dom där sakerna som gör att man fortfarande gör skäl för namnet. Jag gör ju inte det, eftersom dom faller sig så naturliga för mig ;-)
    Snart döper jag om bloggen till "En löpardivas later och olater"
    Kram

    SvaraRadera
  3. Nina29 september 2010 kl. 21:25

    Det tycker jag vore på tiden:-)))

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)