Så var sommarens hårdaste utmaning avklarad, nämligen Ladonia Mountain Trophy på Kullaberg. En lagtävling med orientering i terräng som krävdes bland annat klättring, simning och mycket "jävlar anamma". För att klara detta behövdes naturligtvis en kartläsare och eftersom detta är utöver min förmåga så hade jag skaffat mig en sådan. Min sambo var inte svårövertalad och om sanningen ska fram så var det han som övertalade mig på slutet. Jag var nämligen lite orolig för att min rygg inte skulle hålla för den eländiga terrängen.
Nåväl, igår kl 09:30 stod vi där, vid foten av Håkull och tittade upp mot Kullaberg. Det sades att banan hade 1500-2000 höjdmeter och var ca 20 km lång. Det vi såg där vid starten, visade sig inte vara nånting jämfört med de hisnande höjder vi stötte på utmed banan.
Orienteringen var inga större problem. Men de branta sluttningarna ner till de kontrollerna som låg vid havet var en utmaning. Vi hade en otrolig tur att det inte regnade som det gjorde i fredags. Då hade sluttningar varit förenade med livsfara! Apropå livsfara, innan start fick vi skriva på ett papper där det stod att vi skulle veta att arrangörerna till tävlingen inte tog på sig ansvaret för skador och att det fanns till och med en risk för att man kunde dö! Men det kan man ju göra när man kör till affären också.....
Utmed banan fanns sk spärrtider och till dom hade vi gott mått. Vårt mål var att ta oss runt och efter 7 kontroller förstod vi att det "enda" som kunde stoppa oss från det, var eventuella skador eller att orken skulle ta slut. Ove gjorde ett par ordentliga fall och slog i bröstkorgen, dock inget allvarligt. Jag själv klarade mig med rivsår från björnbärsris och annat sticksigt.
Efter ca 5½ timme var vi i mål. Trötta, skitiga, fulla med krypande fästingar och väldigt NÖJDA OCH GLADA.
Efter ca 5½ timme var vi i mål. Trötta, skitiga, fulla med krypande fästingar och väldigt NÖJDA OCH GLADA.
Det var en riktigt rolig utmaning. Jag insåg ganska snabbt att om jag inte haft en så bra kartläsare hade det varit väldigt svårt att klara utmaningen. Orienteringmissar kunde snabbt bli till timmar och mycket mer energi hade krävts.
Enligt arrangören Hjärnarps GH OL så är nästa år sista gången för LMT så kanske står vi där igen.....redo att bestiga berget om och om och om igen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar