Vår resrutt var Köpenhamn-Amsterdam-Los Angeles- Big Island Hawaii och den tog ca 24 timmar från det att vi lyfte i Köpenhamn.
Tidig morse i väntan på tåget över Öresundsbron
Den långa flygningen mellan Amsterdam och Los Angeles tog ca 11 timmar och var inte så jobbig som jag hade föreställt mig. Däremot den sista flygningen ut till Hawaii var sjukt jobbig. Mitt huvud var inställt på att "Nu är vi strax framme" men de sista 5 ½ timmarna ut till ön var såååå dryga. Och dessutom var det ett litet och svinkallt plan med sjukt dålig service.
Under resan mellan Köpenhamn och Hawaii stod tiden stilla i 12 timmar. Så när vi landade på paradisön var det bara torsdagkväll. Vi hade startat vår resa på torsdagsmorgonen så för oss var det fredag morgon (svensk tid) när vi landade. Flygplatsen var pytteliten och såg ut ungefär som en större kiosk. Allt var i princip utomhus med lite tak här och där. Värmen var enorm. Trots att jag har rest runt mycket i sydostasien och i Europa har jag aldrig upplevt samma intensiva värme. Det var ganska mörkt och det mesta verkade öde. Det fanns bara en liten souvenirbutik öppen.
En av mina största farhågor var att min cykel inte skulle komma fram. Jag vet att det är många som får sina cykelväskor på villovägar på resan till Hawaii och eftersom jag gärna målar "fan på väggen" så skulle det inte vara konstigt om just min väska skulle hamna på en annan kontinent. Dock hade jag en "Back Up" i form av Mias cykel. Hon och Fredrik skulle också vara på plats. Fredrik skulle också starta och sedan skulle dom resa vidare till Utah för att också tävla i VM Ironman 70.3 (halva distansen) Så Mia hade sin cykel med men skulle alltså inte köra tävlingen.
Men alla våra väskor kom... Tack för det! Dock kom inte Mia och Fredriks väskor. Dom reste med ett annat plan...Men Fredrik hade min cykel som sin "Back Up" plan. Tävlingen i år var nämligen uppdelad på två dagar. så vi skulle inte tävla samtidigt... Damer och en del herrklasser på torsdagen och herrar på lördagen och Fredrik skulle starta på lördagen.
Vi hämtade bilen bredvid flygplatsen och hade egentligen trott att vi skulle behöva köra väskor och cykelväska i omgångar till hotellet. Men hur galet det än låter så lyckades vi få in en cykelväska, tre resväskor, tre handbagage och faktiskt 3 människor i en Toyota (sedanmodell) . Lagligt....? Njaeee kanske inte riktigt...
2022 har varit ett fantastiskt roligt och händelserikt år för mig så det är med visst vemod jag lämnar det bakom mig.
Det har varit allt ifrån badrumsrenovering till en kvalplats på Ironman Hawaii och förstås sjukt mycket träningstimmar för att nå ända dit
Men hur gick det då att ta sig till andra sidan jordklotet för att delta i denna åtråvärda och mytomspunna Ironmantävling. Jag kan säga att det var allt annat än lätt. Efter att jag kommit hem från Kalmar följde några veckor av förtvivlan över att planera ihop en resa med boende utan att behöva betala helt hutlösa priser. Jag kan ärligt säga att jag höll på att ge upp.... Jag låg vaken på nätterna och letade boende via Airbnb. Eftersom Kalmar är en av de sista kvaltävlingarna och att det dessutom var dubbelt så många startplatser i tävlingen så var alla vettiga boende redan uthyrda. Så det som fanns kvar var antingen på andra sidan ön eller så kostade det minst 120 000 kronor.
Efter många timmar av sömnlöshet hittade jag till slut en lägenhet i Waikoloa ca 4 mil norr om Kahliua-Kona där själva tävlingen hålls. En superfin stor lägenhet med både kök, tvättmaskin och ett fint poolområde.
Det innebar såklart också att vi var tvungna att ha en hyrbil.... Kollektivtrafik på Hawaii finns i princip inte. Så ännu en rejäl kostnad.
Utöver detta var det en massa papper och ESTA visum för 400 kronor för att överhuvudtaget komma in i landet. Dessutom skulle den amerikanska motsvarigheten till Svenska triathlonförbundet ha en avgift för att få delta i tävlingen.
Ärligt talat var jag ganska negativ under tiden mellan tävlingen i Kalmar och tills attvi äntligen kom iväg. Jag var irriterad på Ironmanorganisationen som hade dragit dit 5000 athleter utan att se de problem som uppstod med boende för oss som kvalade sent.
Men när allt till slut var klart såg jag förstås framemot att resa till The Big Island och såklart delta i THE BIG COMPETITION.
Här kommer sista delen i Racereporten från Ironman Kalmar (om någon mot förmodan inte har tröttnat på att läsa denna följetong..)
Nu var det äntligen dags för löpning. Kastade ner mina cykelskor och hjälm i den röda "RUN" påsen och snabbt på med löpardojjor, keps och brillor. När jag sprang från T2:an och ut på banan hörde jag TP ropa "-Skitbra cyklat, du ligger 6:a".
6:a tänkte jag....Skulle jag verkligen klara hämta in några placeringar och kunna få hamna på pallen på ett Ironman...? Och på hemmaplan dessutom. Det hade ju varit galet stort för mig.. Min bästa placering har varit 5:a.
Men jag tänkte att jag kan inte göra mer än att följa min plan. Åtminstone fram till 32-33 km och sedan känna hur kroppen känns. Och min plan var att springa 5,40 tempo. Och det kräver en hel del disciplin att inte bli stressad utan springa i sitt planerade tempo och lägga kilometer efter kilometer bakom sig.
Som vanligt var det en härlig stämning i Kalmar. Det finns INGEN annan tävling som går upp mot publikstödet i Kalmar. Dom är outtröttliga!! När jag hade sprungit genom stan och var på väg ut så stod dom där igen, mina klubbkompisar. Jag fick rapport om att om jag bara höll tempot skulle jag plocka placeringar. Jag hade ett par i min klass nära framför mig. Men jisses det var ju långt kvar. Vad som helst kan hända... kramp, maghaveri etc etc... Men vid närmare eftertanke så kan det ju hända mina konkurrenter också så jag började vända tankarna till positiva. Efter 6-7 km började det kännas bra i löparbenen. Ryggen, som varit en katastrof efter cyklingen började nu bli bättre och jag försökte springa så avslappnat jag kunde. Fasen det här var ju kul!! Inte alls samma känsla som jag haft under mina två senaste IM maraton.
Jag tittade på klockan ofta och bekräftade att tempot låg på 5,30-5,40 och det kändes helt okey att springa. Jag fyllde på med en gel varannan vätskedepå. Ca var 4-5:e kilometer och massor av sportdryck. Mitt "saltkar" hade jag i handen så det saltade jag tillvaron med.
När halvmaran passerades så har man sprungit 1,5 varv. Då fick jag besked om att jag låg 4. Och nu var det bara att bita ihop. Inte tappa tempot och kämpa emot smärtan. Men när jag gav mig ut på sista varvet hade jag gått om och Jag fick besked om att jag låg trea och hade 10 minuter upp till andraplatsen!! Men va faaaan. 10 MINUTER!! Det är ju mycket. Men Jag fick också rapporten om att tvåan var trött och gick genom depåerna. Jag hade ett snabbare tempo. Så nu var det bara att kämpa på! Inte få kramp nu snälla!!! Jag hade inte haft några krampkänningar under hela loppet men nu började jag känna att det nöp lite i vaderna. Tog extra salt och tuggade i mig en halv saltgurka och spottade ut andra halvan. Jag roade mig med att tänka på Kona Hawaii. Tänk om......
Jag visste att det skulle delas ut extra slots (kvalbiljetter) till VM Ironman Kona men jag hade bestämt mig för att bara tacka ja om jag hamnade på pallen och inte få min slot genom någon lång "roll down" där folk innan tackar nej. Jag räknade med att det skulle vara 2 kvalbiljetter i min åldersklass. Tänk om jag kunde komma 2:a...
Sista milen var tuff men jag hade skött transportsträckan dit så det var helt klart en hanterbar smärta. Jag njöt av att snart vara i mål och såg fram emot att springa inne i Kalmar sista gången innan den röda mattan och målet skulle erövras. När jag hade passerat 39 km så stod Mia och Fredrik där. Och då var det ord och inga visor längre! Nästan rakt i örat på mig skrek Fredrik "-NU HAR DU 10 SEKUNDER FRAM TILL 2:AN. NU SPRINGER DU OCH SPARAR INTE PÅ ETT SKIT! SPRIIIIIING!!!!!"
Vaaaaa?!? 10 sekunder?? Med 2,5 kilometer kvar och dessutom den roligaste delen på banan. Jag tänkte att nu kör jag! Jag ska inte förlora 2:a platsen med några sekunder och känna att jag inte gjorde mitt allra yttersta. Så jag ökade farten och sprang. Jag sprang om många och löpare flyttade sig som om jag minst skulle vinna hela tävlingen. Jag kände att benen höll för fartökningen och jag tänkte att detta tempot ska hållas ända in i mål om jag så ska dö på kuppen.
Jag sprang på kullerstenen och äntligen var jag vid sista vänstersvängen där målet uppenbarar sig långt fram. Det var fullt med folk som hejjade och jag sprang så blåsorna under fötterna bokstavligen satte fyr på mina fotsulor.
När jag nådde den röda mattan var jag så otroligt glad! Jag visste att jag åtminstone hade kommit trea och det kändes helt magiskt.
Stod och hängde lite i cirkusmanegen efter målet innan jag tog mig vidare ut. Där stod min egen lilla hejjarklack och tjoade om att jag var 2:A!!
Herregud jag blev 2:a .... Trodde inte var sant. Jag visste inte min sluttid men det spelade ingen roll. Jag var 2:a och jag hade gjort allt som var i min makt och det var det ända som spelade någon roll.
I startledet innan starten på morgonen fick jag frågan om vilket tidsmål jag hade ljög jag lite och sa att det var under 11:10. Mitt inofficiella hemliga mål var under 11 timmar.
När jag träffade TP någon minut senare fick jag beskedet att jag kommit in på 10,57 och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag lipade som ett litet barn och behövde bara några minuter i hans famn för att hämta mig.
Jag insåg att många månaders slit och planering hade gett resultat. Jag hade nått mitt mål. Jag kom under 11 timmar på Ironman Kalmar och det räckte dessutom till 2:a plats. Vad ska man säga...
