Från 100 till 0

För tre veckor sedan slog den till. Smärtan från helvetet. En kniv i baken och sedan var det haj och goddbaj till allt vad träning heter. Okey.... det är ingen synlig kniv men den känns i min skinka och gör dödens ont i varje rörelse och bränner som eld långt ner i vaden. Jag har haft lite känningar i höfterna och ryggen under en längre tid och även slarvat med att gräva, bära och sitta på huk. Låter klent, eller hur.... Hur kan man göra en Ironman och inte kunna gräva ett hål i trädgården? Men så är det. Jag har en dålig rygg och det finns vissa saker som jag under åren har lärt mig att vara försiktig med. Och det är oftast sådana saker som ändå inte är särskilt roliga, så jag har lätt kunna att säga "-tack, men nej tack" till den där rabatten som är full med ogräs.... Men har man gjort en Ironman känner man sig stark som Pippi Långstrump och vad kunde väl lite grävande och kylskåpsbärande (!) göra med min odödliga kropp.... :-s . Det sa inte pang, klick eller nåt sånt utan smärtan utvecklade sig över några timmar och slutade med att jag överhuvudtaget inte kunde röra mig utan Voltaren och Ipren. Livet förvandlades från en actionfilm till en svartvit gammal film som går i slowmotion. Men jag är faktiskt ganska positiv av mig trots att det inte låter så här, så jag hoppas varje dag att jag ska slå upp ögonen och känna att smärta är borta. Nu har snart tre veckor förflutit och den dagen har inte infunnit sig än. Snarare tvärtom så har det blivit värre. Mitt hopp är dock att eftersom fulldos Voltaren tar det mesta av smärtan och att jag då åtminstone kan stiga upp och ur sängen och jobba så borde det "bara" vara Ischias och inget diskbråck. Jag har redan lagt massor med pengar på att legitimerade personer ska tala om för mig det jag redan själv förstår. "-det verkar vara falsk ischias" "- ta smärtstillande och vila" "-du får ge det ett par, tre veckor" "-jag kan skriva ut starkare mediciner till dig" "- kan vara muskelinflammation" "-akupunktur kan hjälpa". Det är väl klart att ingen vet med säkerhet hur det ser ut i min ryggrad och jag vet att man inte kan skicka kreti och pleti till magnettomografi så fort man söker för lite krämpor. Nej, jag får helt enkelt vänta och låta tiden utvisa om jag behöver någon MR eller inte. Under denna tiden går jag åtminstone till en duktig sjukgymnast. I första hand för stötvågsbehandling för min hälsena. Men den stackars senan har definitivt hamnat på undantaget. Vi hinner inte med den, utan fokus läggs på min rygg och högerben. Så tiden går åt till Akupunktur, tips och råd om hur jag ska göra för att fungera när smärtan från helvetet sätter igång. Så numera är jag och pilatesbollen ej längre ifrån varandra än några meter. Plötsligt behöver jag nämligen inta ryggläge med fötterna högt för att minska pådraget av smärta.
Det här är inget "tycka synd om" inlägg utan bara mitt sätt att påminna hur viktigt det är att vara tacksam över det man kan och inte gräma sig över tider som inte infinner sig, träningspass som inte hinns med eller några kilo hit eller dit.
Så ut och spring, promenera eller cykla! Bara för att du kan......

Swimrunsäsongen 2017

Jag kan inte fatta att det är ett helt år sedan jag var med i ÖtillÖ. Jag minns det som om det vore igår. Det var en skräckblandad känsla att starta i ÖtillÖ och en sanslös lycka att få springa i mål. Känslan är svår att beskriva. Årets version av ÖtillÖ var tydligen en ännu tuffare historia. På LIVE sändningen redovisade man 20 - 22 sekundmetrar vid starten i Sandhamn och det gjorde att jag med ännu större tacksamhet kände att det var 2016 som var mitt år och inte i år.

Det har trots allt blivit ett par Swimruntävlingar för mig i sommar.
Först ut var Borås Swimrun där min tänkta lagkamrat fick lämna återbud i sista sekund. Så en dag innan tävlingen fick jag en ersättare som springer som en gud men är en rookie på Swimrun. Jag hade inget att förlora så vi åkte upp och startade. Tyvärr fick vi kasta in handduken på den första långa simningen och för första gången använda den obligatoriska visselpipan. Vilket i sig var en bra övning, då det visade sig inte vara helt enkelt att få ljud i en visselpipa som är full med vatten. Vi skrattade åt det hela och fick åka motorbåt till målet istället. Det blev ju trots allt en trevlig helg i Borås och en taggad lagkamrat med hem som verkligen vill göra det igen men då vara lite bättre förberedd med mer simträning i öppet vatten.

I nästa Swimruntävling var jag den som var ersättare. Det var i 2XU Island Challenge i Karlshamn. En Swimruntävling som är 24 km lång varav 4000 m är simning.

24 km låter som en enkel match men fördelat på 25 löpningar och 25 simningar innebar det många växlingar mellan land och hav. De flesta landsträckorna var obanade med löpning på, klipphällar och över stock och sten. Det var även ofta svåra uppstigningar ur havet där man på vissa ställe fick asa sig upp på snorhala klippor. Men vi gjorde bra ifrån oss. Vi spillde ingen onödig tid i växlingarna och sprang och simmade allt vad neoprenet höll för.

2XU Island Challenge i Karlshamn var en riktigt rolig och utmanande SwimRun tävling och betydligt tuffare än den lite längre tvillingen Kustjagaren i Karlskrona

Vi sprang i mål på en 13:e plats i mixklassen och det var vi sjukt nöjda med det.

Vill man läsa mer om 2XU Callenge kan man klicka HÄR

Nästa Swimrun tävling i år var Immeln SwimRun som jag och min trogna gamla parhäst Lotta deltog i.

Vi hade en startplats tillgodo eftersom vi faktiskt vann damklassen för två år sedan. Den starten sköt vi upp 2016 då jag var på ÖtillÖ men i år hade vi bestämt oss för att starta. Det var alldeles för längesedan vi stod på startlinjen med ett rep mellan oss och nu äntligen var det dags. Vi bytte dock distans till den korta sprinten av olika anledningar men mest för att jag var sliten efter min Ironman lördagen innan.

Team 2XL8 (som för övrigt ska uttalas "Two times Lotta" och inte "Txo X late" som speakern sa när vi sprang i mål ;-)

En sprint betyder kort....men fort. Och jag var taggad till tänderna när vi startade och repet mellan oss satt på redan från start. Vi var första lag upp redan efter första simningen och jag blev ännu mer taggad. Må hända att vi varken var dom starkaste löparna eller dom snabbaste simmarna i klassen men vi är sjukt bra på att skifta mellan land och vatten. Men Immeln Swimrum är sannerligen ingen "Walk in the park". Hela sjön är full av sten och vattnet är becksvart. Det innebär att man ser inte ett iota var man sätter fötterna i vattnet. Inte heller vad man har under sig när man kastar sig på magen för att börja simma. Och bottnen är hård, stenhård för att vara exakt! Lotta fick en stor sten rakt i magen vid en istigning och man slog i både knä, fötter och armbågar. Men vi var grymma och utmed banan höll vi undan för lagen bakom oss. Jag missade snitslarna vid två tillfälle och när vi hade ca 2 km kvar till mål och vid den sista lilla felspringningen så var olyckan framme... Lotta slog i en stubbe, ramlade handlöst och stukade fotleden rejält. Jag sprang då först och märkte att hon ramlat först när det tog tvärstopp i linan. Fyy vad jag tyckte synd om henne... Hon blödde på knäet och kunde knappt stå på sin fot. 2:a och 3:e laget kom och sprang om oss där och då. Dom frågade om vi behövde hjälp och vi sa nej vi klarar oss. Det gjorde vi också men Lottas fot blev illa tilltygad. Lotta kunde linka ömsom småspringa i mål och vi var för en kort stund lite ledsna över att ha blivit snuvade på segern för att olyckan var framme. Men vi höll modet uppe och kämpade oss i mål

När vi hade korsat mållinjen så var vi lyckliga över att äntligen gjort en Swimrun tävling tillsammans igen. Vi frossade i öl och god chiligryta efteråt och var väldigt nöjda med att komma 2:a i damklassen och totalt på 3:e plats

Swimrun är verkligen inte förutbestämt. Vad som helst kan hända utmed banan. Och det är helt klart en idrottsform som är här för att stanna. Frågan är bara när den blir en erkänd sportgren.

Ironman Kalmar Del III

Sista kilometrarna på cykeln koncentrerade jag mig på att kunna komma in till löparskorna och SLIPPA upptäcka att benen satt kvar på cykeln. Lätta växlar, lätta växlar....Men ändå en kamp mot klockan som började närma sig 6 timmar. "Jag måste för fasiken komma in på "rätt" sida om 6 timmars strecken" Jodå 5,59 ....Tack för det, benen!
Men när jag kom in till växlingsområdet för att byta till löpningen var jag inte alls på humör. Cyklingen hade inte alls gått som jag hade hoppats på och jag var lite smått besviken. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kraft att stå emot vinden som jag tyckte kom i alla möjliga riktningar (det gjorde den ju förstås inte men jag måste ju skylla på nåt.....)
När jag sprang till min löparpåse i växlingsområdet så tänkte jag att "jag kommer aldrig bli vän med den hojjen igen men nu glömmer jag det för tillfället. Nu är det fokus framåt och inte bakåt". Känslan när man tar upp fötterna ur ett par hårda och kalla cykelskor och stoppar ner dom i ett par Asics Kayano är nästan obeskrivlig. Det känns som att man stoppar ner dom i två mjuka HÄSTEN sängar med härliga madrasser som lägger sig som bomull runt hela foten. Det sista man gör är att knyta fast duntäcket ovanpå dom och säga NÄHÄDU...Trodde ni att ni skulle sova? WAKIE WAKIE....Nu ska det min själ springas. 4,2 mil för att vara exakt.
I ungefär samma sekund som jag kom ut från växlingsområdet i Kalmar så var alla negativa tankar som bortblåsta. Man sprang bokstavligen ut i en tunnel av hejande människor. Och här hade dom stått och väntat på alla oss triathleter som BARA gör det här för att vi tycker det är en rolig utmaning. För alla dom som jagade en placering hade kommit ut från växlingsområdet för länge sen.
Jag höll huvudet högt och vinkade till några som läst på min nummerlapp och hejade på mig med mitt namn. Benen verkade ha hela min blodvolymen i sig och var tunga som bly men i detta publikhav vill man ju se lätt ut. Så upp med hakan och bit ihop!
Det var en lång sträcka mitt inne i Kalmar och massor med folk. Tunneln av människor verkade aldrig ta slut. Just då ville jag att den skulle ta slut. Och en stund senare var jag ute ur centrum och inne i skogen en kort sträcka. Det var så skönt...Komma undan, gömma sig en stund. Löpningen gick tungt, fruktansvärt tungt. Men Kalmar Ironman är och förblir en publikfest! Det är helt galet vad publiken gör för löparna! Och det hjälper till när tankarna och kroppen är tung som bly. När jag kom fram till Neptunusvägen på första varvet trodde jag knappt mina ögon. Detta villakvarter hade förvandlats till en arena av ballonger, ljudanläggningar, och hör och häpna, en hejarklack som var upphissade i en lyftkran10 meter rakt upp i luften. Där uppe satt dom under ett parasoll och skålade för alla löpare som kom.

Men för att återgå till min avslutande löpning på Ironman så var det en kamp. En kamp mot tröttheten och en smärtande hälsena. Men mitt i allt detta var det också en sanslös lycka av att äntligen få vara där, på Ironmanbanan igen. Att få uppleva det en gång till trots allt. Träningsåret som har passerat har varit kantat av skador och två rejäla sommarförkylningar. Och det skulle definitivt inte bli min snabbaste Ironman, men jag hade kunnat starta och jag skulle ta mig i mål!

Men visst SKA man kanske ha ett mål. Och jag hade ett mål som inte "bara" var att ta mig i mål. Men det är också viktigt att acceptera att det inte alltid blir som man har tänkt sig. För vad gör det? Det är bara att bryta ihop och komma igen. Och bryter ihop och kommer igen det gör man hur många gånger som helst under en Ironman. Och hade man inte bitit ihop hade man aldrig tagit sig ända fram till mål.
Jag bet ihop och började kunna le när jag var på nedräkning. Det vill säga när jag hade passerat 21 km på löparbanan. Jag erkänner, det var tufft denna dag. Men jag hade en liten hejarklack som var min livlina och jag sprang och tänkte på dom hela tiden och hur kul det var att se dom varje varv. Jag letade febrilt vid de passeringar där jag visste att dom skulle stå. Letade efter kepsen på mitt yngsta livsverk för att kunna upptäcka dom på långt håll. Och när jag såg dom var det som en våg av värme och energi gick genom hela kroppen. Tänk att dom tre stod där en hel dag bara för att heja fram mig! Det är minsann jobbigt bara det! Dom fick ju ingenting. Jag fick ju åtminstone en ryggsäck och tröja för mödan.
Jag längtade så enormt efter den tredje gummisnodden på sista varvet som skulle berättiga mig till att springa in i mål och slippa springa vid sidan om. Tänk vad en liten gummisnodd kan göra med hjärnan. När tre gummisnoddar satt runt armen var alla smärtor som bortblåsta. Det var till och med så att jag undrade vad jag hade sysslat med dom andra 4 milen... Det här kändes ju hur lätt som helst. Jag la mig i omkörningsfilen och nu var det bara ett enda långt ärovarv på 2 kilometer kvar.


Jag sprang in i mål på 11 timmar och 56 minuter. Det tog jag dock reda på långt senare. Det kändes inte viktigt just då. Jag hade kommit i mål och jag ville komma och tacka mina nära och kära. Och där stod dom ju. Dom tre musketörerna! Jag ville hylla dom lika mycket som dom hyllade mig! Det blev ett kramkalas och den obligatoriska "efter" bilden då man tror att man är snyggast och starkast i hela världen.....

Nu sätter jag punkt för årets stora träningsmål och det känns riktigt skönt faktiskt. Nu ska jag börja ta tag i hälsena och vad och faktiskt göra allt det där som jag har skjutit upp till efter Ironman. En Ironman är fantastiskt roligt men det tar mycket tid! Ibland har man tiden och ibland inte, men har man en Ironman framför sig måste man ta tiden, kontrollera tiden och ta vara på tiden...

Tid HAR man nämligen inte, tid TAR man. Man lär sig prioritera. Vad måste man göra och vad kan vänta? Vissa saker sätter man inte på vänt oavsett... men de saker som fått vänta ligger framför mig nu.

Stort tack till alla, inte minst mina två livsverk som accepterar mig och stöttar mig i mitt sätt att vara och leva.

HÄR finns mitt resultat i Ironman Kalmar 2017