Leva som man lär...

För några veckor sedan stod jag inför en halvIronman på Mallorca. Förväntansfull, med medelhavet framför mina fötter, fantastisk stämning och genomförkyld.....! Jag och Lotta hade ju planerat detta länge. Hyrt lägenhet, förberett oss, cyklat delar av banan vid flera tillfällen, simmat salt osv osv.
Men efter en veckas träningsläger på Mallorca, hotellbuffé, mycket folk och florerande virus bland lägerdeltagarna så var det då min tur. På måndagen, 5 dagar innan tävlingen slog det till... Viruset från helvetet. Hosta, snor och andnöd...
Jag höll mig dock på benen, tog lite Panodil och Jägermaister (det var ju ändå måndag, och tisdag och onsdag ....som Lotta lockade med ...;-) . Tog dock inte drogerna samtidigt. Det blev tyvärr inte mycket bättre av det men möjligen lite mindre trist :-) . Vi hade väldigt väldigt roligt och höll humöret uppe med allt möjligt som inte hade med träning att göra.
Till exempel hyrde vi bil och gav oss ut på en roadtrip genom Mallis på fyra hjul istället för två. Besökte bland annat Cala Dor och Cala Mondrago. Och sedan hämtade vi upp vår fanclub på flygplatsen.

Cala Mondrago

Cala Dor

Men det fanns inget jag kunde göra åt viruset förutom att vila, vänta och ha det bra helt enkelt. Så där jag gick, gick också snytepappret...
Jag gjorde en kortare cykeltest på torsdagen som gjorde att allt självförtroende försvann fortare än en avlöning, och jag bestämde mig för att avvakta till fredagsmorgonen att ta beslut om att deltaga eller inte. Då äntligen kändes det lite bättre och jag hämtade ut startkitet checkade in cykeln och packade min cykel- och löparpåse. Jag tänkte att simma och cykla ska jag åtminstone göra för startavgiften, så får jag väl kasta in handduken på löpmomentet om hostan blir outhärdlig.

På lördagsmorgonen tog vi taxi från vår lägenhet i Puerto Pollenca in till starten i Alcudia. Vädret var superfint och det skulle nog bli alldeles lagom med det mesta. Lagom varmt, lagom blåsigt och lagom vattentemp.

Det var otroligt skönt att inte behöva oroa sig för att frysa under tävlingen. Sanden var förvisso fortfarande kylig så tidigt på morgonen men det var nästan så att man kunde känna temperaturen under fotsulorna stiga i takt med att solen steg högre och högre på den spanska himlen. Simstarten var en så kallad "rullande" start. Det vill säga att man seedar sig i ledet efter förväntad simtid och sedan släpps ett antal ner i vattnet med några sekunders mellanrum. Allt för att det inte ska bli slagsmål om fritt vatten när 3000 triathleter ska simma närmaste vägen mot bojarna. När jag och Lotta sakta flyttades fram i startledet och började närma oss havet var vi som vanligt lite tagna och rörda av stunden. Man känner en enorm ödmjukhet över att ha privilegiet och möjligheten att kunna vara med.
När det äntligen var min tur och jag fick springa i vattnet såg jag fram emot en magisk simning i medelhavet. Det blev tyvärr en besvikelse och inte alls så. Vattnet var tradigt, smakade illa och var helt grumligt. Det var folk som simmade kors och tvärs och jag kände att jag behövde hosta och kom helt i otakt i andning och ansträngning. Men jag visste också att det lätt känns så, när man startar lite för hårt och pulsen rusar upp. Simningen var en kamp. Det var en kamp om att få fritt vatten och en kamp om att hålla pulsen nere för att slippa hosta under vattnet.

Efter 42 min kom jag upp från 1900 m simning och jag stannade några sekunder under sötvattensprinklern för att få bort lite av saltet ifrån havet. Sedan snabbt in i damernas tält, av med våtdräkten, på med cykelskor, hjälm och nummerlapp

Cykelmomenten är förstås det som är det häftigaste med just denna triathlontävlingen på Mallorca. Cykelbanan går upp i bergen från Pollenca till Coll de Sabatia och har drygt 800 höjdmetrar. Därifrån är det sedan en härlig utförskörning i serpentinvägar där den som vågar kan komma upp i riktigt höga hastigheter.

Till Coll de Sabataia har jag cyklat många gånger och vet därför hur det är att trampa trampa trampa utan att knappt förflytta sig. Men jag njöt i fulla drag av att äntligen få vara med i den tävling jag har velat ända sedan första gången jag var på träningsläger på Mallorca. Väl uppe vid macken och toppen på banan så var det en lång återhämtning innan det återstod ca 4,5 mil genom apelsinlundar och spanska landsvägar nedanför berget. Att följa 10-metersregeln var svårt. Det var egentligen inte förrän man kommit ner till Camairi och botten av berget som man kunde anamma den. Det vill säga förbudet att inte ligga närmre någon annan cyklist än 10 m. 

Eftersom det fanns en tanke på att jag kanske inte skulle kunna fullfölja löpmomentet pga förkylningen så lät jag bli att spara på nåt krut. Det var lika bra att bränna det medans kroppen orkade. Så cyklingen gick ganska hyfsat faktiskt. När cyklingen var klar och jag var tillbaka i Alcudia och T2 (växlingsområdet) igen så var jag ju såklart väldigt sugen på den där Finishertröjan... 2/3 var ju gjorda och jag bestämde mig för att sikta på målgång oavsett om jag skulle behöva gå en del eller inte.

Löpningen var såklart sjuhelvetes varm, dödens jobbig och inte alls rolig. Med blytunga ben, på strandpromenaden längs med den breda stranden i Alcudia, började jag att beta av 2 ½ varv.

Jag lyckades inte att dela upp den 21 kilometer långa löpningen i mer än 2 kilometers etapper. Det var nämligen så långt det var mellan vätskedepåerna. Det var nog faktiskt en av dom jobbigaste triathlonlöpningarna jag nånsin gjort. Men "fininshertröjan" var nästan som en hägring i hettan. Hade jag nu tagit mig ända till Mallorca, startat, simmat 1900m och cyklat de 9 milen skulle det väl vara själve den om jag inte skulle få korsa mållinjen. Så kilometer för kilometrer kom den där tramsiga tröjan närmare och närmare och med hjälp av alla upplyftande och fantastiska hejarrop jag fick så gick det vägen...Ända in i mål! Tröjan blev min...

Ja, vad ska man säga....Idiotiskt att starta? Ja troligtvis. Borde kanske inte gjort det. Det tog 3½ vecka att bli frisk från förkylningen. Det är lätt att säga åt andra vad man bör och inte bör.... Ända tills det kommer till en själv. Då är det helt andra instruktioner ;-)

Men tävlingen var faktiskt rolig och jag kan varmt (!) rekommendera denna HIM om man inte är rädd för lite höjdmetrar på cykeln

Total tid:

05:54:55

Simning:0:42:27

Cykling: 3:06:05

Löpning1:57:41

Imorn är en annan dag

En vecka går fort. Speciellt när man har roligt. Imorns träningsläger på Mallorca är slut och allt har gått bra! Inga incidenter, olyckor eller annat. Nej, det har varit en vecka full av svett, skratt, utmaningar och spurtstrider. Det har varit ett härligt gäng även i år. För det är helt klart deltagarna och inte ledarna som gör lägret så bra :-)

Här följer lite bilder från veckan:

Cap de Formentor (Mallorcas nordligaste fyr)

Tidig morgon vid Hotel Duva innan avfärd

En av Mr Imorn

Lotta på den högsta punkten på Mallorca, Tunneln vid Puig Major

Lunchstopp i Deia

Mellan Valldemosa och Deia

Soluppgång över viken i Puerto Pollenca

Morgonjogg

Eftermiddagssim

Glatt gäng efter 14,5 kilometer uppför från Soller till Puig Major

På väg till Sa Calobra

Depåstopp vid Cala Mondrago

Lunchsim vid Cala Mondrago

 AfterBike vid poolen

Det verkar som att det blir ett läger och ett 5 års jubileum 2018. Då finns det löften om att det ska bli det bästa lägret nånsin! Jag kan knappt vänta....

Så funderar just du på att åka på ett cykelläger som innehåller allt från hård cykelträning till lättsamma stunder vid poolen så håll utkik på Imorns hemsida när anmälansläpps till 2018 års träningsläger på Mallorca.

Imorns träningsläger 2017

Träningsläger på Mallorca står för dörren och jag har förmånen att få vara en av fyra ledare även i år. Det ska såklart bli jätteroligt, men som vanligt står jag här och har hemlängtan redan innan jag har kommit iväg. Det som tycktes vara en kanonidé i höstas känns nu som helt vansinnigt....Att vara ifrån barnen i 15 dagar....Hur tänkte jag egentligen? Jo men jag tänkte ju först träningsläger en vecka sedan stanna kvar för att slappa och göra allt det där som man aldrig hinner när man är ledare och sedan avsluta vistelsen med den tävling jag alltid velat köra. Det vill säga Ironman 70.3 Mallorca (1900 m sim, 9 mil cykling och 21 km löpning).
Men jag kommer att längta ihjäl mig...Får helt enkelt sitta på SKYPE varenda kväll. Får väl se om dom svarar... Livsverken börjar ju bli stora och vill inte längre umgås med mig lika mycket som jag vill med dom. ;-)

Eftersom det blir en lång vistelse i år och även ovan nämnda tävling så får tempocykeln hänga med i år. Har våndats även över det beslut... Frågor surrar i huvudet som tex "Hur kommer jag att kunna köra nerför med en tempocykel som är gjord för att gå platt...? Cykelbanan på tävlingen går upp i bergen och kommer tidsvinsten vara värt besväret med sämre växlar och sämre bromsar??

Eller kommer jag överhuvudtaget att få stopp på "lokomotivet" när carbonfälgarna är stekheta av att man har bromsat konstant i 9 kilometer i utförskörningen till Sa Calobra? "
Det återstår att se. Kassetten bak är i alla fall bytt till 12-28 så att jag åtminstone ska kunna ta mig upp i bergen med hedern i behåll...
Nu ska den bara packas ner i väskan och förhoppningsvis sedan komma fram hel.

Nästa problem är att hålla vikten...I väskorna alltså...(Ja annars också för den delen. Ska inte nämna vad cykelträning gör med aptiten...)
Som man kan se så finns det ganska mycket "luft" i väskan. Det är väldigt enkelt att fylla dessa hålrum med "bra att ha grejor". Men risken är då att väskan blir lika tung som när jag reste till Barcelona för att tävla 2015. Då vägde den 39 kg och vi behövde vara två för att lyfta den....

/Peace Love och Cykelskor