Fri och lycklig men inte helt skyddad....

När Linn fick sin kanin tog vi risken att släppa honom lös i trädgården trots katt, stora rovfåglar, rävar och att han eventuellt skulle rymma. Han stannade kvar i trädgården och nu på sommaren släpper vi honom lös på morgonen så han får hoppa fritt var som helst. När det börjar bli kväll så hoppar han in i huset och tillbaka till sin bur,

Katten har inte vett till att se kaninen som ett eventuellt skrovmål utan vill hellre ha honom som en lekkamrat vilket kaninen mest verkar tycka vara löjligt. De två är som ler och långhalm.

 

Jag är så glad att vi vågade ta steget och släppa honom lös och jag tror att lyckligare kanin får man leta efter. Risken att han skulle bli offer för något rovdjur får vi ta. Och jag tror att han har en väldigt bra chans eftersom hans tillflyktsort är rakt in i huset och dit in kommer förhoppningsvis inte räven eller Gladan.

 

Man måste våga ta lite risker här i livet annars får man aldrig veta om det var värt det....

Svante och Zicky på favoritplatsen i trädgården (under studsmattan)

 

The bottom is nådd...

Nu är jag totalt färdig. Mina ben är som spaghetti på cykeln. Jag har inte något att komma med ....Men lik förbaskat skulle jag vara med på tempopasset med Åhus Ck igårkväll. Ont ska med ont förgås.....

Nåja...på vägen dit så tänkte jag att "känns det för jäkligt hittar jag vägen hem själv..."!
Vi var 6 stycken i grupp 2 (dvs den grupp som inte är helt omänskligt snabba ;-) och jag visste sedan förra gången vem som hade förmågan att öka farten med ett par kilometer under sina "förningar" (dvs när man ligger först i klungan). Min fasa var att hamna precis före en av dessa vilket då innebar att när jag slutade "dra" och skulle glida tillbaka sist i klungan var den snabbe framme och ÖKADE vilket gjorde att samtidigt som jag skulle glida tillbaka så skulle jag fortsätta trycka på för att komma "in på den sista rullen"  utan att tappa en lucka. Om jag tappade en meter så var jag "rökt". Då skulle jag inte ha en chans att cykla ikapp. Mjölksyran kom inte på oväntat besök kan jag meddela!

Det är sannerligen teknik och lagarbete i allra högsta grad när man kör lagtempo på cykel. Och nu efter att ha tränat lagtempo några gånger så börjar jag förstå hur allt hänger ihop. Den största insikten jag har fått de två senaste träningarna med Åhus Ck är just ovan beskrivna fenomen! Det vill säga att inte ligga först i klungan längre än att jag kan fortsätta ta vinden i minst 15 sekunder till när jag glider tillbaka och får en rulle att glida in bakom...
Klungkörningen går till så att man ligger på ett led (ev lite snett beroende på var vinden kommer ifrån). Den som ligger först "drar" klungan i ca 30-40 sekunder, gör sedan ett litet tecken med armbågen till bakomvarande och faller sedan ut till en förutbestämd sida (också beroende på vilket håll vinden kommer ifrån) så att nästa kan komma först. Sedan ska denna sakta glida tillbaka och komma in sist i klungan. Åh vilken otrolig hjälp man har av en rulle! Speciellt när man kommer upp i höga hastigheter. Man bara blåser med av fartvinden.  Det är väl därför cykelsporten är så komplex. Klungan kan bli framdragen av en person i taget och då kan ju en förutbestämd person "vila" sig fram tills det är dags för ett avgörande....

Men om 2½ vecka kommer det inte att finnas några "rullar" att ligga på. På Ironman gäller 10 meters regeln. Det vill säga förbjudet att ligga närmre framförvarande cyklist än 10 meter. Då är det ensamarbete som gäller...
Det börjar närma sig nu.....

Det måste vara roligt...annars är det inget kul!



Det har varit mycket träning på sistonde. Det har i själva verket varit så mycket träning att det börjar bli jobbigt....Inte träningen i sig, utan att "klara av" att fungera och finnas till för mer än Stålhingsten (cykeln alltså...), löparskorna och våtdräkten.

Det har varit dubbelpass, lagtempopass med Åhus Cykelklubb, långpass tidiga mornar, SwimRunPass, Simning, trail, Duathlonträningar, Jobbpendling på cykeln under sena sommarkvällar och simning i friluftsbad och öppet vatten....

Men nu när det bara är tre veckor kvar till IronMan i Kalmar så går jag in i den sista veckan av mycket träning. Sedan ska jag trappa ner för att vara pigg när det är dags. Det ska bli så fruktansvärt kul. Det känns ännu roligare i år än förra året. Jag har inga brutna tår, jag har en triathloncykel, jag vet hur det går till och jag har känt smärtan förut. Simstarten är ändrad from i år vilket kommer innebära att startfältet släpps i startgrupper med några minuters mellanrum. Förhoppningsvis kommer det att innebära att man har en chans att faktiskt kunna simma de första 500 metrarna istället för att klättra på någon annans rygg eller för den delen ha någon över sig...

Cyklingen har bara blivit roligare och roligare. Jag kan inte längre sticka under stol med att det går bättre med en hyfsad cykel. Det är kanske inte jätte mycket tid att tjäna med en triathloncykel ( på min nivå) men det är definitivt roligare och framförallt energisparande. Men visst, man behöver inte en triathloncykel för att göra en IronMan! Jag cyklade med en vanlig racer med ett tristyre påsatt förra året och det gick bra. Det var också lite extra roligt under loppet när man kunde cykla om några triatleter med värstingcyklar, fina profilhjul OCH INTE MINST en struthjälm på huvudet :-). Men jag erkänner jag HAR trillat dit! Rakt ner i cykelträsket. Jag står till och med så djupt i leran att jag har börjat snegla på carbonhjul med profil.....

 

 

Hur gör man då för att klara av att träna så mycket? För mig är det variationen! Det är det som gör

att triathlon är så lätt att träna mycket! Ett simpass är ju inga problem att få in på en, för övrigt hård träningsdag. Ett cykelpass dagen efter ett hårt löppass funkar utmärkt. Det största problemet med att träna triathlon är att det är så förbaskat roligt så att man blir lite av ett socialt missfoster.... :-D

Det som gör att jag återhämtar mig snabbare är utan tvekan någon form av vätskeersättning! För mig är det nästan som trolleri. Ett par resorb och man är Fit for Fight igen. Och det är klart, skulle jag analysera det (som den sjuksyrra jag är) så är det ju inga konstigheter. Kan man  hjälpa cellerna med vätska OCH elektrolyter så är man snabbare på banan igen. Ni som har gett ert magsjuka och medtagna barn vätskeersättning vet att det funkar redan efter några teskedar!!

Proteinpulver har jag varit lite slarvig med men just nu tar jag ca 1 dl efter varje längre träningspass.

För att hålla immunförsvaret uppe så dricker jag Ingefäradryck och Havtornsjuice. Hård träning gör  att man är lite som "ett öppet sår" för virus. Immunförsvaret blir också uttröttat av träning och kan inte riktigt stå emot infektioner. Än så länge har jag inte varit sjuk...Förutom att jag nyser ungefär 50 gånger efter varje simträningspass i bassäng (kanske rensar jag bihålorna i klorvattnet....usch man vill inte veta vad som finns i det vattnet....)

Sedan är jag helt övertygad om att stretching gör skillnad. Jag har för mig att det var ett TV-program i vintras som hävdade att det är en myt att stretching hjälper mot träningsvärk. I och för sig hjälper det kanske inte mot träningsvärk men för mig gör stretchingen att jag inte stelnar till.

Detta är min "favoritstretch". Denna rörelsen stretchar yttersidan ända uppe ifrån höften ner till halva vaden. Jag är övertygad om att denna har räddat mig många gånger ifrån krånglande knän.

Men i allt detta så är det viktigaste av allt att ha roligt! Och visst är inte alla pass lika roliga men nästan.... Och den dagen jag inte tycker att det är kul längre så kommer jag att träna i alla fall men då bara för "husbehovets skull" dvs för hälsans skull.

Så strunta i vad jag har skrivit om carbonhjul, tricyklar och annat tjafs....Det räcker alldeles utmärkt med ett par löpardojjor! Så ut och spring, ha kul....bara för att DU kan!