En salig blandning av triathleter, pilsner och röa pölsor

Midsommar blev en torr tillställning kan man säga. För på midsommardagen drog jag till Ironman 70.3 (=halva Ironmandistansen 1900m/9 mil/21 km) i Helsingör och hämtade nummerlapp och den femtielfte ryggsäcken som det står IRONMAN på (som i särklass är dom dyraste väskorna jag äger...) 

Jag har sagt det förut och säger det igen ... Ironmancirkusen har vett att ta betalt och vi triathleter har inte vett nog att låta bli att betala...Och så även jag...

Så ännu en gång betalade jag den dyra startavgiften och fick en hejdundrande fest (om man gillar att festa på energigel, mjölksyra och svett förstås). Festen började tidigt på morgonen närmare bestämt kl 08 så det fick spenderas lite pengar på boende, trots att jag bor ganska nära danskarna. Men eftersom jag anmälde mig så sent som 1½ vecka innan start så var alla rimliga boende i Helsingör slut. Så det fick bli en natt i Helsingborg vilket funkade okey, men krävdes lite planering med tidig utcheckning, packning av väskor, bilparkering och färjor fram och tillbaka några gånger extra. För när det gäller Ironmantävlingar känns det ofta som att själva tävlingen är den som behövs minst planering. Det är logistiken runt omkring som kräver mest.

Nåväl... Starten dvs simningen gick i den gamla hamnbassängen i Helsingör och banan var väldigt knixig med många bojar att runda. Man kunde se hela banan från kajkanten så det var bara att memorera den någotsånär kvällen innan Jag såg ett par brännmaneter från kajkanten och kände inte för att få ögonkontakt med en sådan heting.... Jag seedade mig som vanligt lite djärvt och startade sist i 33-36 minutersgruppen och jag såg verkligen framemot simningen.  Det var en fantastiskt fin sommarmorgon och säkert 22 grader i luften redan kl 07 (17 i vattnet...).

Simbanan

Simningen gick bra. Inga konstigheter förutom en box på läppen vilket kändes bättre än en brännmanet i ansiktet.

Jag höll inte riktigt vad jag lovade (33-36 min) men kom upp på 37,30 vilket får vara okey för att vara mig...

Cyklingen var faktiskt en av de roligare halv IM cyklingar jag har gjort. Vacker lättcyklad bana och sååå varmt och skönt. Jag hade cyklat klart efter 2 timmar och 36 minuter.

När löpardojjorna hade åkt på var det ännu varmare men dock inte längre så skönt.....Värmen tog ut sin rätt och det var otroligt tungt att springa. 

Men... lika för alla så det var bara att bita ihop. Jag har utvecklat mitt energiintag de senaste åren och faktiskt blivit väldigt bra på det... det är stor skillnad från hur jag la upp tävlingarna innan. Numera tar jag minst en gel var 20:e minut och till denna tävlingen hade jag Vitargos gel som enligt osäker källa är den gel som ska ha högst saltinnehåll. Förutom gel och sportdryck har jag också alltid ett rör med flingsalt med mig. Och det har räddat mig många gånger kan jag säga. För efter att jag var sjuk i Guillaine Barre så har jag väldigt låg kramptröskel. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på rätt sida om tröskeln.

Löpningen var jobbig i Helsingör men banan var rolig. Nästan lika festligt som i Kalmar. Mycket publik på uteserveringar och parker och såklart en och annan svensk öldrickare som aldrig satt sin fot i en träningssko... Jag sprang in i mål på tiden 5,07 vilket resulterade i en 4:e plats. Jag missade pallen med tillräckligt många minuter för att inte behöva gräma mig att jag "skulle kunnat, om jag bara hade" osv... Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes att springa snabbare denna dag (för löpningen är alltid den gren jag mobbar mig mest över...)

Men vad är en pallplats...jag fick ju en bal vid slottet (Kronoborg...)... och dessutom en rygga som kostade drygt 5000 spänn..Det får man väl vara nöjd med ;-)

Skämt å sido ...Kosta vad det kosta vill...Kul var det iallafall..

/Peace Love and Löparskor

Teneriffa, lite mer än bara grisfester

Om man vågar vägra Swift och ändå vill hålla sig i någorlunda cykelform under vintern får man köpa värmekuddar att lägga i cykelskorna eller resa till något ställe som åtminstone håller temperaturer som en dålig sommardag i sverige.

Och var är det närmaste varma stället för oss svenskar under vintern....?Jo Kanarieholmarna....Detta ikoniska och ofta lite ironiska charterresemål...

Så valet av att boosta cykelformen i år blev kanarieholmen Teneriffa. Den grönaste ön av dom alla och där Spaniens högsta berg Teide (3718 m) ligger. Vi valde att utgå ifrån Los Cristianos. Dels för att det är mest sol på södra delen och för att få lite semesterkänsla med allt vad det innebär. Och på Kanariaöarna innebär det verkligen Sällskapsresan In Real Life skulle man kunna säga. Tiden har liksom stått stilla i 30 år och svensk Charterresa gör verkligen skäl för sina fördomar på Kanarieöarna....

Nu åkte vi inte riktigt charter, men flög däremot med ett chartrat plan från Malmö. Det är såååå smidigt att bara sladda in med bilen på Sturups flygplats, slänga av resväskor och cykelväskor 20 meter utanför ingången och 10 minuter senare är man incheckad och klar. 

Ytterligare 5 ½ timme senare landar man på Teneriffas södra flygplats. Kan det bli smidigare....?

På flygplatsen blev vi vänligen men bestämt avvisade att stiga på lokalbussen med de stora cykelväskorna, men 2 minuter senare blev vi uppraggade av en taxichaufför som körde oss ända fram till hotellet för en väldigt billig peng. 30 EURO för ca 2 mils resa. Hade vi förbokat samma taxiresa på nätet hemifrån skulle det kosta minst 80 euro (eftersom vi utöver resväskor har stora cykelväskor också....). Så tänk på det! Alltid billigare att köpa taxiresa på plats!

Att cykelträna på Teneriffa var helt okey. Men man måste gilla att cykla uppför. För det fanns inte många platta rutter. Dom få vägar som gick på "platten" var ett huller om buller med rondeller, motorvägar och stoppljus varannan kilometer. Så man får räkna med att dom fina vägarna att cykla på gå antingen bara uppför eller bara nerför. Från Los Cristianos cyklade vi bland annat en väldigt fin, lite lagom cykelrutt "Los Cristianos- Granadilla-Vilaflor-Los Cristianos" (ca 6 mil och 1400 höjdmeter).  Alla höjmetrarna var upp till Vilaflor som verkar vara en "bikepoint" uppe i bergen. Där fnns ett populärt cykelfik och därifrån hade man tre olika vägval, ungefär som Col de sa Bataia på Mallorca. Så i Vilaflor fortsätter man antingen uppför till Teide eller ner till Los Cristianos eller tillbaka mot Granadilla.

Vägarna uppe i bergen var verkligen fina och man cyklade bokstavligen igenom molnen uppe i bergen. Vi hade otrolig tur med vädret för jag kan tänka mig att det kan vara väldigt nyckfullt både med temperaturer och nederbörd.

Utsikten på 2100 meter över havet med Gran Canarias högsta topp
Pico de La Nieves i bakgrunden

Att cykla upp till Teide får man absolut inte missa. Med cykel kommer man dock inte högre än 2200 meter. Dom sista metrarna får man vandra (jag tog dock inte den utmaningen i cykelskorna). Förvänta dig dock inte någon hisnande utsikt. uppifrån Teide. Åtminstone inte på toppen, alltså där bilvägen är som högst. Där är det som att cykla i en blandning av vulkanlandskap och Vilda västern. Dock var det vacker utsikt på flera platser längs med vägen upp eller ner.

Nästa rutt som man inte bör missa är Los Gigantes upp mot Santiago del Teide. Det var en väldigt fin klättring. Har man bra ben och inte minst bra bromsar kan man välja att cykla till Mascadalen från Santiago de Teide. Dessutom behövs ett sjuhelvetes tålamod... För denna vackra smala slingrande väg är full med bilar och turistbussar. Jag hade inte något av det så vi cyklade en bit ner i denna vackra dal innan jag insåg att det skulle inte gå att komma upp på ett vettigt sätt. Det skulle bli stopp i varje serpentinsväng pga bussar som fick stanna, backa och knixa sig runt i svängarna. Sedan var det dessutom så brant så att jag slirade med bakhjulet och hade svårt för att få stopp på cykeln trots full broms... Nej det var inte värt det. 

Vägarna på Teneriffa var helt klart värda att asa med cykeln för. När det gäller simning så ligger Los Cristianos skyddat av vågbrytare så det var väldigt bra vatten att simma i. 

Löparskorna hade dock kunnat få stanna hemma. Där vi bodde var det egentligen bara strandpromenaden som dög till att springa på. Och då var man tvungen att välja rätt tidpunkt typ tidigt på morgonen. För på eftermiddagen var det så trångt så att det vara bara ett kryssande mellan, alla människor som flanerade där.

/Hasta la Vista Teneriffa

Slutet på en 6 månader lång Racereport

Det här var nog den löjligaste och mest utdragna racereport i historien. Men jag lovar detta är sista delen och sedan lägger jag detta bakom mig och blickar framåt istället.

CYKEL OCH LÖPNING

Cykelmomentet på Kona var en jobbig historia. Cyklingen har ca 1700 hm och det går knappt att beskriva hur dom heta vindarna snurrade runt en hela tiden ute på Queen K Highway. Landskapet var böljande och det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans. Av alla backar var den mest krävande upp till Hawi efter ca halva sträckan. Där rundar man en kon för att cykla samma väg tillbaka. 

CYKELBANAN

Och dom omtalade kastvindarna som kan vara obehagliga i samma backe utför, var denna dag väldigt snälla.  Visst kände man att vinden tog tag i framhjulet men det var aldrig något problem. Och vindarna ja....dom mytomspunna, skräckinjagande hawaiivindarana som beter sig alltid mer eller mindre likadant på Hawaii. Det innebär att om man cyklar så långsamt som jag så hinner man inte med den lilla medvinden man ändå har möjlighet att få på "hemvägen" utan efter lunch har vinden stabiliserat sig till nästan bara motvind söderut. Och eftersom jag läst säkert 100 racereports innan så visste jag detta. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att värme, vind och vätskebrist skulle kosta så enormt mycket. 

Även om vindarna inte var fullt så hårda som dom kan vara, så var dom fruktansvärt varma. Det var inte särskilt fuktig värme utan "bara" galet hett. Efter 9-10 mil var jag så varm så att jag fick hälla vatten på fötterna. Det kändes som att pedalerna var glödande kolbitar.

Såklart uppenbarade sig negativa tankar när jag såg hastigheten gå ner och jag hade sjukt svårt för att hålla de 165 watt som var tänkt. Självförtroendet bokstavligen smälte bort i värmen och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag. 

Cykelbanan var tuff. Bland det tuffaste jag har cyklat. Vätskedepåerna var få och man behövde mer vatten än man fick plats med på cykeln. Mina ben var ångkokta när jag var framme i T2. Jag hade till och med svårt för att gå på fötterna och hur i hela fridens namn ska man då kunna springa en mara med samma fötter...

Men ge upp....? Nej det var aldrig något jag ens funderade på. Hur skulle det se ut? Jag har aldrig brutit innan och varför i herrans namn skulle jag då göra det på den viktigaste av dom alla...Nej, på med löpardojjorna och ut från den lilla skuggan som T2 tältet gav.

Sedan ut på löparbanan i publikhavet till stående ovationer...(överdriver såklart. De flesta var i skuggan och satt dessutom ner)

Fotsulorna brann fortfarande men det var bara att bita ihop. Förutom dom sista 500 metrarna på maran var den första milen roligast trots smärtan i fötterna . Banan gjorde en loop på den kända Alii's Drive inne i Kailua-Kona och det var mycket publik. Jag försökte få någon typ "pace" med de som jag kom ifatt men av någon outgrundlig anledning så gick det inte. Det var som om jag försökte springa ifrån värmen istället för att sänka tempot... Det slutade varenda gång med att de tjejer som sprang saktare än jag sprang om mig när jag sedan fick gå några steg för att inte svimma av värmeslag...

När jag sprungit den första milen så började den ännu varmare sträckningen ut på Queen K Highway.

Svart asfalt och en stekhet sol... Och 32 kilometer kvar. Det var glest med vätskedepåer. Färre än vad det varit tidigare enligt uppgift från de som varit där tidigare. Ja är det varmt i helvetet så kan Hawaii omöjligt vara ett paradis. För satan i gatan vad hett det var. Det hade tom lanserats en keps med någon form av stenar som skulle kyla ner huvudet. Den kostade typ 2500 kronor och många av elittriathleterna hade denna. Säkert såklart sponsrade... Och kan ni tänka er.. Jag gick INTE på det. Nix det var billigare att hälla en liter iskallt vatten över sig var 3:e kilometer

Efter ca halva sträckan så kom en skön utförslöpning ner till EnergyLab. Men eftersom sträckningen ute på Queens K är en vändbana så var det lite svårt att glädjas eftersom varje meter nerför skulle sedan springas uppför.

Backen till EnergyLab

Sträckningen till och från "EnergyLab" beskrivs som den tuffaste delen av löparbanan. Och själva EnergyLabområdet är ganska tråkigt och ser lite ut som ett industriområde. När jag rundade konen  hade jag ca 12-13 km kvar och en låååång uppförsbacke tillbaka till Queens K Highway. Solen började gå ner och även graderna. Det blev faktiskt pyttelite behagligare. Jag insåg snabbt att det skulle bli en målgång i kvällsmörker. Och mörkret kom snabbt. Någon släckte lampan när jag fortfarande var ute på Queens K Highway. Sista 6-7 kilometrarna innan man kom in i stan var bitvis obehagligt mörka. Det var inte utan att man fick en viss styrka av att möta de hjältar med pannlampor som hade 3 mil kvar att springa.

När jag äntligen sprang in till Kailua (eller sprang och sprang.... vet inte om man kan kalla det för löpning...) så var jag helt slut... Fötterna värkte och benen var kokta. Men nu skulle belöningen komma. Nämligen att få springa på den berömda målrakan på Alii´s drive. Blåsorna under foten sprack i backen nerför Palanis Road och sedan var det dom längsta 2 kilometrarna jag nånsin sprungit (eller vad det nu var jag gjorde...)  Men till slut... vände banan till höger på Alii`s Drive och den magiska tunneln av flaggor, människor, jubel musik och fest uppenbarade sig.

Och lilla JAG fick springa där! Jag hörde mitt namn och såg mina nära och kära som tjoade och viftade. Jag gjorde några High five och sprang sedan dom sista metrarna in i mål på den dyngsura röda matten.

Jag gjorde det till slut. Min 7:e Ironmantävling kvalade jag äntligen till Hawaii och nu var jag framme vid målet på World Championship Kona. Det var helt sjuuukt. Det var lite svårt att ta in faktiskt. Efter målgång stod jag en stund i strålkastarljuset och glänste i svett med mina två amerikanska personliga assistenter. Alla fick det... Två stycken som visade vägen, serverade dryck och hjälpte till att få tröja, energi och överdragspåsen. 

En flera års "resa" tog slut här. Efter målgången på Kona var det var nog den tuffaste "Ironmanblues" jag har gått igenom (jmf babyblues = nedstämdhet efter man fått barn). Jag vet faktiskt inte om jag har tagit mig ur känslan av tomhet, mållöshet ännu...

Kanske därav denna enormt utdragna racereport... Men nu är det här histora som jag ska bära med mig så länge jag lever. För det var inte bara första gången på Kona utan även sista. Jag skulle inte åka dit igen även om jag får möjligheten. Worldchampionship på Kona har nog gjort "sitt" nu. Organisationen förändrar upplägget och Herrar och damer kommer from nu att tävla var för sig. Ena året på Hawaii och nästa i Nice Frankrike.

Så nu får jag se vad som händer.

Jag säger som Pippi; "antigen så kör jag en Ironman till eller så gör jag det inte"

/Peace Love and Löparskor 💛