Lycklig utan piller

"-Gå promenader, rör på dig så mycket du kan, var aktiv" säger expertisen. Jo jag tackar... Dom senaste 10 veckorna har jag gjort som dom har sagt. Jag har stigit upp, gått till jobbet, jag har varit på semesterresa, jag har promenerat, tränat bålstabilitet, ryggrörlighet men jag har också legat raklång och inte gjort ett dugg. Och en sak kan jag konstatera, jag har INTE blivit bättre av att röra på mig. Snarare tvärtom. Ju mer jag har belastat disken i ryggen och triggat igång nervsmärtan, desto sämre har jag blivit. Nej, det som har gjort mig bättre, om än tillfälligt, är när jag har tagit det väldigt väldigt lugnt och vilat mycket.
Men visst....Vilken doktor eller sjukgymnast skulle säga "-gå och lägg dig och stig upp så lite som möjligt ur sängen och håll ryggen stilla"? Det hade förmodligen varit bra för diskbråcket.....Men förödande för resten av kroppen. Om det skulle läkt fortare vet jag inte, men i min teori och känsla så borde det vara så. Men det går ju inte. Herregud hur skulle det se ut. När diskbråcket läkt hade man förmodligen haft en himla massa andra problem för att man inte rört på sig.
Så med smärtstillande i kroppen har jag ändå hållit mig rörlig så mycket som jag har kunnat stå ut med. Jag har trott flera gånger att det vänt, för att dagen efter ha lika ont igen.
Men i helgen hände något fantastiskt....Smärtan i högerbenet gick från skärande helvetisk smärta till en mer brännande känsla och IDAG har jag klarat alla ljusa timmar utan en enda pilla!! VILKEN LYCKA! Tänk.... inte en enda pilla på hela dagen! Galet vad glad man kan bli. Mitt högerben gör mig dock påmind hela tiden men hoppets låga har tänts. Nu hoppas jag att förbättringen fortskrider så att jag slipper få kniven i ryggen...

Det är det lilla som gör det...

Under dom senaste veckorna har jag kommit till många insikter. Ganska smärtsamma sådana faktiskt. Men den viktigaste, som jag ska försöka påminna mig själv om i framtiden, är att inte ta nåt för givet. Det som är självklart ena dagen kan vara omöjligt dagen därpå. Jag har drabbats av ett simpelt sketet diskbråck. Det kommer inte att döda mig, det kommer inte förlama mig eller göra mig till en sämre människa. Men att inte kunna stiga upp på morgonen och göra sådana, för mig, självklara saker som att springa en runda eller cykla är något som jag faktiskt är ganska bitter över.

Nu har 8 veckor passerat sedan jag fick nervpåverkan i det högra benet och faktum är att från att ha ätit fulldos Voltaren och Alvedon så har jag nu kunnat minska på Voltaren till 1 tablett per dag. Så det är helt klart bättre. Jag har fortfarande ont i hela mitt ben men den är outhärdiga smärtan är smäller till mycket mer sällan.

Jag har varit väldigt försiktig med min rygg och har bara gått korta promenader. Alla rörelser som som triggat nerven har jag försökt bryta genom att antingen sanbbt "ligga stol" i sängen (med benen på pilatesboll) eller satt mig på huk ( då trycket på nerven har släppt).  Den lilla träning jag har kunnat genomföra har varit simpla (MYCKET SIMPLA) ryggrörelseträningar. Jag har faktiskt laddat ner en app, som är som en virituell PT kan man säga. Den heter Healthy Spine och påminner mig med ett PLING varje dag om att nu är det dags. Då är det bara att trycka på start och helt enkelt göra exakt som tanten på telefonskärmen säger. Första gången jag gjorde det så tänkte jag ;"-herregud här står jag och vickar på huvudet, vad kan detta göra för nytta??" Men faktum är att varenda gång jag gör övningarna så knakar och knäpper det i hela ryggraden. Det är nog helt enkelt att det är det lilla som gör stor skillnad.

Min läkare har iallafall skickat en remiss till Ryggkirurgin är i Skåne för en bedömning av ev operation. I bästa fall så läker det av sig själv men om det inte gör det inom rimlig tid och om dom ger mig valet att operera så kommer jag att göra det. Jag vill göra ett försök i alla fall. 90 % av patienterna som blir opererade för diskbråck blir antingen helt bra eller bättre. Det är ett kort ganska enkelt ingrepp och relativt kort konvalescens. Känns inte som att jag har något att förlora....

Nytt mål

Nu har jag svaret. Svaret på hur mitt liv kunde förändras från "Ironman" till "Invalidos" på en eftermiddag. Jag har ett diskbråck långt ner i ländryggen. Närmare bestämt mellan L5 och S1.

Det finns inte ett dugg jag själv kan göra åt det. Jag kan bara ge det tid, äta piller och försöka hålla modet uppe. För det är oerhört lätt att bryta ihop när man dag efter dag inser att bara stiga upp ur sängen och duscha är en kamp. Eller att behöva tänka på att ta smärtstillande tabletter på fasta tider dag ut och dag in för att inte få för stora smärtgenombrott. Jag trodde inte att detta kunde hända mig. Jag tränar ju och rör mig hela tiden. Men efter otaliga google- och infosökningar så har jag förstått att man kan inte göra särskilt mycket åt att man är benägen att få ett diskbråck. Uppkomsten beror troligen på någon genetisk svaghet i disken och kan utlösas av ett lyft eller vridning. Jagvisste redan att jag har buktande diskar L4-L5 och L5-S1 så där finns en svaghet sedan innan. Men så här med facit i hand har jag slarvat med bålstabiliteten dom senaste två åren. Kanske hade jag kunnat förebygga det om jag hade gjort hemläxan lite bättre.... Vad vet jag... Men jag kan inte gräma mig över det nu, för det ända jag kan påverka är härifrån och framåt.

Jag får dagligen tips och råd om vad man kan göra för lindring av smärtan i mitt ben. Det är otroligt många som har eller har haft Ischias. Ischias verkar snarast vara ett folksymtom. För det är ju det Ischias är, ett symtom, och inte en sjukdom. För Ischias kan bero på flera olika saker. I mitt fall beror det på ett Diskbråck som kraftigt påverkar den högra Ischiasnerven som går ner i mitt ben.

Från att ha Ironman, Marathon och ÖtillÖ i huvudet har jag nu ett nytt mål.... Att stiga upp ur sängen och vara smärtfri