Denna lilla söta krabat måste vara en av de mest saknade och dyraste (och förmodligen DÖDA!!) katt i historien.
Denna annons har setts i den lokala blaskan minst varannan vecka sedan i februari...Nu är det december....
Kanske finns det någon i annonsägarnas närhet som kan berätta att Tommy med all sannolikhet är i katthimlen så kan husse och matte spara sina annonspengar och köpa en ny katt ;-)
När den ena skadan ersätter den andra och löpningen är förenad med smärta är det väldigt lätt att tappa sugen. Man vill bara ge upp och lägga sig ner och äta praliner och tycka synd om sig själv. Men det är ändå glädjen och lusten med löpning som gör att man fortsätter att springa. En gång löpare ....alltid löpare... Jag gillar visserligen cykling men kan fortfarande inte få ut samma härliga känsla under ett cykelpass som jag får när jag springer.
I februari i år fick jag en muskelbristning i högervaden. Jag har aldrig någonsin haft så ont i en muskel som jag hade då. Jag kunde knappt gå. Då fanns det tankar på att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen. Jag började tänka "propp i benet" och funderade på om jag skulle borde söka sjukvård....Hade någon frågat mig hade jag förmodligen gett rådet att få det undersökt. Men när det gäller en själv är det mycket svårare. Men jag ringde i allafall sjukvårdsupplysningen för att höra vad dom tyckte. En halvtimme senare satt jag på akuten..... Misstanke om propp i benet! Men efter blodprover och ultraljud kunde det dock uteslutas och min egen diagnos "muskelbristning" blev bekräftad... Efter 2½ månad kunde jag äntligen börja springa så smått. I maj månad fanns det hopp om att komma tillbaka i löpardojjorna. Jag testade att springa Stockholm Marathon i början av juni och det funkade någotsånär och vaden blev faktiskt bättre efteråt.
Några veckor efter Stockholm Marathon så kom nästa smärta. Denna gången i vänster hälsena. Jäkla skit...Då tänkte jag att nu är det kört. Det är inte meningen att ska springa mer....Och som lök på laxen så sprang jag och ramlade på en traillöpning och slog i bröstkorgen så illa att jag troligen bröt ett eller ett par revben....
Men kroppen är konstig ...för när det väl gäller så går det att förtränga vissa saker... Så när det var dags för SwimRun-tävlingarna Rockman och ÖtillÖ så blev det start och även målgång på båda.
Men därefter sade det stopp...Hösten har gått åt till att återhämta mig. Vilket jag har haft svårt för att acceptera. Men nu när jag tittar tillbaka på året som har gått kan jag nog förstå att det har funnits anledningar både till skador och den otroligt långa återhämtningen som varit under hösten.
Men nu har jag tagit ett nytt steg. Från neutralt till pronation. Hur gick det till egentligen? Jag fick ju en löpstegsanalys gjord för 10-12 år sedan och då fick jag besked på att jag har ett neutralt löpsteg. Mina trotjänare har varit Asics Nimbus sedan dess. Men när någon tittade på mitt löpsteg under ett träningspass i höstas och ifrågasatte starkt mitt val av skor så gick jag och ställde mig och gjorde en ny analys på mitt steg. Och det var ingen tvekan... JAG PRONERAR och till och med ÖVERPRONERAR!!
Så nu har jag nytt steg, nya skor och ny tilltro....
Första rundorna med skor för pronation kändes lite konstigt. Jag fick lite småont i vaderna och tårna somnade men nu när jag sprungit flera mil i dom så känns det riktigt bra. Hälsenan är redan mycket bättre och hoppets låga har tänts.
I detta bloggträsk ägnar jag mig inte åt något annat än spekulationer, påståenden och tro. Här finns oftast inga vetenskapliga belägg utan bara en massa dravvel om att jag tror.... och jag har upplevt....osv osv
Så nu ska jag spekulera lite om det här med sömnens betydelse. Jag har nämligen haft lite svårigheter att sova sammanhängande, tillräckligt många timmar dom senaste månaderna. Jag har kunnat ställa klockan efter mig själv då jag har vaknat på exakt samma tidpunkt varje natt. Anledningen till min sömnbrist har nog många olika orsaker men en del är nog att det har hänt många saker i mitt liv under den sista tiden.
Men vad händer när man inte sover tillräckligt? Förutom att man har stora mörka ringar runt ögonen och ser ut som sju svåra år...
För min egen del så blev jag egentligen inte tröttare av att sova mindre. Men jag kände mig dåsig i huvudet och kunde hamna i totalt paltkoma på jobbet efter lunch då jag i princip skulle kunnat sitta rakt upp och ner och sova.
Kroppen däremot har sagt ifrån. Jag har haft en känsla av feber, en inflammerad hälsena som kommer och går och en ständig hunger som gör att jag har hägringar som ser ut som tallrikar fulla med god mat.
Men jag tror att kroppen är så finurlig att om den måste prestera, så gör den det oavsett . Åtminstone under en kortare period. Kroppen är liksom förberedd på strid och använder säkert sina stridshormoner såsom kortisol mm för att hålla ihop och fungera. Ska man träna eller tävla så fixar man det trots avsaknad av den viktiga sömnen, dock inte i längden....
Till slut säger kroppen ifrån. Då tror jag att skadorna kommer som ett brev på posten. Det börjar kanske med nåt lätt som en liten överansträngning som kroppen hade tagit hand om, om den bara hade haft extra krafter utöver de som går åt att hålla den vaken. Men om man hela tiden är på gränsen så finns det inte mycket energi över till att fixa och hålla inflammationer och annat i schack.
Sömnen har helt enkelt massor av betydelse! Inte bara för kroppen utan även för hjärnans avkoppling. Och alla som någon gång lidit av sömnbrist vet att ju mer man tänker på att man måste sova desto svårare är det. För vem har inte suttit på en föreläsning eller på ett ställe där man absolut inte får sova och nickat till? För man är väl aldrig så trött som när man absolut inte får, eller kan somna...
Senaste veckorna har jag sovit som en stock. Och jag tror att höstens intrång har en del med saken att göra. OCH vila från träningen. Det finns inte så många "måsten" längre. ÖtillÖ och Rockman är i hamn och jag behöver inte känna att jag är tvungen att träna just nu utan nu tränar jag bara för att det är så kul. Och har jag inte tid en dag så är det strunt samma om jag hoppar över en simning eller en löpning...
Dock saknar jag havsimningarna otroligt mycket. Det har varit väldigt mycket av den varan ända sedan tidigt i våras. Och jag tycker att det är fantastiskt att simma i havet.
Idag hade jag ambitionen att simma sista gången i havet för denna säsongen. Dock var inte havet så inbjudande för simning idag. Men däremot för bad. Det är ju helt fantastiskt att kunna bada i mitten på september. Okey....visst har man vant sig vid att tycka att kallt vatten är okey. Men 17 grader är väl helt acceptabelt den 19:e september...
Så funderar du på att köpa en våtdräkt? Jag säger bara GÖR DET! Tänk bara vad man kan förlänga sommaren med att inte vara så beroende av vattentemperaturen för att simma. Och för att slippa klor gamla plåster och hårstrå i bassängen under maj, juni, juli, augusti och september är ju värt avsaknad av några grader, eller hur....
