Port de Soller

Det sämsta med att åka iväg på träningsläger till Mallorca är att kontrasten att cykla här hemma i snålblåst, duggregn och kyla blir väldigt stor. Men nu är det minsann slut på sötbrödsdagarna.... Åter till verkligheten. Iskalla tår, ensamma cykelträningar, motvind i alla väderstrecken och inte en enda Cappucino....Om det är synd om mig..? Nej inte ett dugg!! Det är på träning man ska "stöta på patrull"! Då kan det förhoppningsvis bara bli bättre när det väl gäller.

Men för att återgå till Mallorca måste jag ju bara berätta om Port de Soller rundan. Det är en av alla klassiska cykelrundor på Mallorca.

Jag fick förmånen att cykla denna rutten på lägret och med en liten grupp på 4 personer. Det var jag väldigt glad över! 

Vi gav oss av tidigt på fredagsmorgonen från Port de Pollenca  för att först cykla de "platta" 75 km fram till Port de Soller. Det är nog just den långa cyklingen fram till Port de Soller från Port de Pollenca som gör rutten ganska respektingivande.
Innan man kommer till kusten dvs till Port de Soler når man Soller. Där ska man över berget ut till kusten. Då finns det två vägar att välja på, åtminstone om man är bilist. Den ena vägen går genom berget via en tunnel och den andra går upp över bergat på serpentinvägar. För cyklister finns det bara en att välja på! Och det är den som går över berget. Cyklister är nämligen inte välkomna i tunneln!

 

Den "lilla" stigningen på ca 5 km upp innan det vände ner till Port de Soller var riktigt fin. Nästan inga bilister alls. Dom flesta körde ju i tunneln. Utsikten över slätten var fin och man kunde se ända bort till Palma därifrån.

"

 

Port de Soller är en väldigt vacker by vid kusten. Den är bland annat känd för spårvagnen som går ända från Palma och hit. Tyvärr kändes det inte alls lika gästvänligt på serveringarna här som i dom små byarna mitt på ön. I Port de Soller var det minsann inte bara att flytta ihop bord och stolar så att alla fick plats. Nej då, det ogillades av krögaren. Men det var inte så långt till nästa hak så det var bara att säga "-Tack o hej, vi käkar hos din konkurrent här bredvid istället

 

 

 

 

Men nu åter till anledningen att vi var just där! För i Port de Soller börjar det roliga. Då ska man nämligen ta sig upp en 14 km lång serpentinväg till Mallorcas högsta topp, Puig Major ca 1440 möh. Klättringen, är som sagt 14 km lång och har en snittlutning på 6,2 %. Själva cyklingen uppför, tyckte jag nog inte var så tuff men det är klart att den totala längden på rutten, ca 13,5 mil gör ju att den ändå blir ganska jobbig. Men Sa Calobra-vägen tycker i alla fall jag, är mycket jobbigare trots att själva klättringen är 5 km kortare.

 

På slutet av stigningen finns en tunnel och på andra sidan uppenbarar sig Puig Major och flera alldeles blågröna sjöar. Sällan är väl ljuset i tunneln så välkommet....

 

Puig Major är väl kanske inte så spektakulär i sig. Det går inte att komma ända upp till toppen då området är avspärrat av militären. Men visst känner man att man är högt uppe!

 

 

Härifrån är det ca 4 mil härlig cykling som mest går nerför tillbaka till Pollenca. Först når man vägskälet till Sa Calobra där fortsätter man ner till Coll de Batalla och sedan vidare ner till Coll de Femenia och därefter ca 8 km utförkörning ner mot Pollenca igen.

 

För oss blev Port de Pollenca -Port de Soller- Puig Major- Port de Pollenca cykeltid på 6 timmar och 7 minuter plus lunchtid och några få korta stopp till. Det blev ca 2100 höjdmetrar och upplevelse som hette duga

 

Ja, vad ska man säga.... På Mallorca är cykling som bäst!

 

Men nu är det "back to basic". Nu ska det nötas gummi mot asfalt och stångas med motvinden här hemma. Så idag var det cykling som var lite grå, lite regnig, kall och blåsig. Helt enkelt cykling som den är mest...

/Cykla lugnt

 

 

 









50 nyanser...

....av grönt.

 

Oväntat besök ....

 

 

Herre gud, vad 3000 stackars meter kan vara jobbiga....Hjärtat dunkar så att man tror att det ska

hoppa upp i halsgropen och kroppen skriker STANNA!!!!

Som mitt förra inlägg avslöjade så hade jag (eller rättare sagt Mc Run-appen) en målsättning på 11,27 på dagens DM tävling 3000 m. Det skulle betyda 3,49 tempo och 1,31 per varv. När startskottet gick kom dock tävlingsdjävulen på besök och sa "TA RYGG, TA RYGG!!" Och djävulen, han lyder man, (åtminstone om man är som jag) så jag tog en rygg som kändes rimlig och den höll jag i 3½ varv. Och ärligt talat så tänkte jag under dom tre varven; "fy fanken vad smart jag är, hon framför mig får ta vinden, här ligger jag och lurpassar och snart går jag om......" Om jag tänkte på kilometertider eller varvtider?? Nej inte ett dugg....
Jag hade nog lite otur när jag tänkte och det straffade sig efter ca 3 varv. Det hade givetvis gått för snabbt för mig och mjölksyran var väldigt nära. "Ryggen" försvann och jag fick tunnelseende och blodsmak i munnen. Jag hade inte en suck att hänga kvar...
Men då ändrades min målsättning till att släppa ryggen framför och att hålla min egen fri...Och det gick ju bra i alla fall. Ingen sprang om mig och jag fick ett DM brons.
Det är bara att konstatera att Mc Run appen hade fel. Idag gick det inte snabbare än 11,38 vilket betyder ett snittempo på 3,52 /kilometer. Men trots allt dravvel här om tider hit och dit så är jag ju sjukt nöjd och tacksam. Man kan inte vara nåt annat!

Att springa bana är fruktansvärt nervöst. Man har ingenstans att "gömma" sig och allting verkar vara så proffsigt. Man får en alldeles egen tidtagare som ropar varvtider och även hur många varv man har kvar. Det finns verkligen inte så mycket annat att fokusera på än att just flytta benen och bara bita ihop. Dock är banlopp inte min melodi egentligen. Men jag har gjort det några enstaka gånger tidigare och det är utan tvekan kul att utmana sig att springa på den berömda gränsen och få känna sig lite som en proffsig friidrottare. Och den där "djävulen" gör att man kan pressa sig långt utanför de gränser som finns under ett träningspass.

Så summan av kardemumman är; bli vän med djävulen, våga testa nya grejer och för guds skull HA KUL annars är det inget roligt!!