Kort och hårt eller mala i dvala?

Det är många som tycker att om man bara är ute och promenerar långa rundor 3-4 gånger i veckan så har man en god motionsnivå. Att promenera anses vara alldeles tillräckligt för många. Det kan det ju förstås vara beroende på vad man vill ha ut av sin träning. Men om man vill ha hälsopositiva effekter så bör man nog tänka om.
Till exempel kan man varva promenaden med löpning. Det vill säga träna intervallträning istället! Om man pressar upp pulsen under kortare perioder så får man en betydligt bättre effekt av sin träning. Det räcker  med 15-30 sekunder åt gången, bara så att man känner att hjärtat börjar jobba lite hårdare.
När jag började löpträna på allvar för ca 10 år sedan minns jag att min strävan var alltid att springa hela rundan utan att tillåta mig att gå ett enda steg. Detta var ju HELT FEL!! Jag skulle istället varvat gång med högre intensitet på löpningen. Med dagens kunskaper så hade det troligen gett bättre effekt på kortare tid. En annan uppfattning som jag tror många av oss har är att ju längre desto bättre! Och att det tar ca en timmes lågintensivträning innan kroppen börjar använda kroppens fettdepåer som energi. Så kan det nog vara när pulsen är låg, men forskning idag visar att detta kan även åstadkommas med betydligt kortare duration, om bara träningen är tillräckligt hård.

Långa och många, framförallt löparpass kan vara förenat med slitskador på muskler, leder och ligament och därför är det ytterligare en anledning att kombinera långpassen med korta och hårdare så kallade nyckelpass.

Så om man är ute och promenerar flera gånger i veckan och om man önskar få lite mer effekt av sin träning så ska man nog våga lägga in korta och jobbiga ruscher!  Till exempel kan man "rusa" mellan några lyktstolpar eller hoppa upp på cykeln och spinna en halv minut med lite högre motstånd och upprepa några gånger. Det kan vara lite enklare att motivera sig till hård träning om "plågan" är kort! Bättre effekt och mindre tidsåtgång!

Avslutningsvis vill jag säga att jag ABSOLUT INTE nedvärderar någon form av träning utan ALL TRÄNING ÄR BÄTTRE ÄN INGEN TRÄNING! 
Men.... våga bli svett, våga få upp pulsen!

Och glöm inte att gång varvat med löpning är INTE ett tecken på att man inte har kondition utan bara ett tecken på att man har fattat vad det handlar om!

Klicka HÄR så kommer du till Träningslära vilket är en av mina favoritsidor när det gäller träning.

Ove - The last Ironman of Kalmar 2012

Nästan lika hyllad som segraren:

 

Här är ett klipp på den allra siste kämpen i årets IronMan i Kalmar. Han passerar mållinjen 4 minuter för sent det vill säga efter 16 timmar och 4 minuter. Det är stort att så många människor finns kvar och hejar fram denna hjälte. Och han lär också ha fått en medalj trots överskriden maxtid och en medtävlare ska ha skänkt sin tröja till honom! Det känns tryggt att det kanske kommer att finnas någon kvar i mål även när (om) jag kommer i mål 2013.....

Teknikens under..

Koltorp, i väntan på starten.

Då stod jag där i år igen. I startfållan på Koltorp, med skräckblandad förtjusning! Jag hade blivit framflyttad till startgrupp 2, i och med silvertiden förra året och när jag tittade mig omkring i den fållan kände jag mig som som ett litet får i en stor vargflock. Istället för att tänka tankar som "jag är stark, jag är snabb, det här är en bit av en kaka för mig", så blev det istället "herregud dom kommer att springa över mig, brotta ner mig i gyttjan eller i det högra träsket om några hundra meter, det måste blivit något fel, jag hör inte hemma här, alla andra är mycket snabbare än jag". Men efter några klappar på axeln från klubbkompisar och lite egen uppryckning blev självförtroendet lite bättre.

När starten hade gått visade det sig att Lidingölöparna (åtminstone i startgrupp 2) var av det sympatiska slaget så det blev inte en ända armbåge eller andra tillhyggen. Jag lyckades även undvika träsket som jag alla andra år har haft en förmåga att trampa ner i. Men nu efter 6 Lidingölopp har jag lärt mig att om man inte vill fylla skorna med vatten redan efter 200 m så ska man inte springa till höger även om där är fritt från trängsel!
När jag kom in i skogen efter den första flaskhalsen var det trångt. Men det gick åtminstone att springa. Jag hade ställt in min GPS klocka att visa medeltempo på sprungen sträcka så jag tyckte att jag hade STENKOLL!!??. En snitttid på 5,10 per kilometer skulle bli en sluttid på 2,35. Jo, jag tackar.... det höll på att kosta mig silvret.....:-(
Jag la kilometer efter kilometer bakom mig och jag hade kul. Efter många övervägande hade jag vågat ta mina lite lättare DS Trainer skor på mig och jag sprang och kände efter om jag möjligen skulle kunna skylla på dom om det inte skulle gå bra.....men NEJ dom verkade funka.
När jag började närma mig den "egentliga starten" för Lidingöloppet , dvs vid 15 kilometer, kom jag ifatt två "Löpsteget löpare" och det var förstås kul att få lite sällskap av folk hemifrån! Dom hade dock en annan uppfattning om "var" Lidingöloppet egentligen startar och i år är jag faktiskt benägen att hålla med dom om att Lidingöloppet börjar först efter 20 kilometer!

I mördarbacken i Grönsta var den lilla räddharen i startfållan kl 12:40 som bortblåst! Nu växte mina horn ut och korusningen den sista milen började här!! Här är det som mest publik och att få höra sitt namn eller att man ser pigg ut ger så otroligt mycket energi! Någon gång ska jag stå där vid sidan och heja och peppa och "betala" tillbaka till de som klappat fram mig dessa åren!
Jag hade en turbogel kvar och den sög jag i mig vid ca 23-24 kilometer. Aborrebacken kändes helt okey men däremot Karins backe (vid 28 kilometer) tyckte jag kändes lång som ett ösregn!! Men jag höll tiden!! GPS:en visade snitttid på 5,09-5,10 min/km. Väl uppe på toppen av Karin så rullade det äntligen nerför! 700 - 800 meter svagt utför och ingen kramp, inga blåsor, och kanske lite onödigt mycket krafter kvar .....(?) Upploppet var som en enda stor tvättsvamp och fötterna sög sig fast i underlaget men det gick ändå att spurta utan att halka omkull! GUD vad det är kul att springa i terräng!

Hur gick det då??? Vid mållinjen fanns väl allt syre i mina ben istället för i hjärnan så klockan stängde jag på fel knapp och därför visste jag inte min exakta "slittid" just då. Jag visste att jag hade klarat silvertiden eftersom klockan stod på 2,38,08 när jag upptäckte att den fortfarande var igång.

När jag hade fått i mig lite varmt kaffe och njutit av stunden så gick jag, stolt som en tupp, bort till resultattältet för att byta min bronsmedalj mot en silvermedalj. Där finns alltid resultatet på de 250 första löparna i varje klass rullande på dataskärmar i taket. Så där stod jag och tittade på namn efter namn efter namn.....Var var mitt namn??? Sist jag tittade på GPS:en stod ju snitttiden på 5,09 vilket borde betyda 2,35!! Men NIX inget namn! Namnen rullade på skärmen och sluttiderna blev högre och högre och jag blev knäsvag.....2,36,30.....Där fanns jag inte...
Vad f-nken!! Hade jag tramsat bort silvret med att springa på, vad jag trodde var säkerhet?? Nu blev jag plötsligt den där lilla räddharen igen som nog fick gå ut ur resultattältet, med svansen mellan benen, utan den där fina silvermedalj runt halsen......
MEN DÅ...ÄNTLIGEN DÖK MITT NAMN UPP!! 2,36,59!
Det var så HÄRLIGT att få uppleva detta ett år till!

Men vad hände då?? Min vattentäta plan? Jag hade ju 5,09-5,10 i snitttid vilket borde betyda runt 2,35??
Jo, det kan jag berätta!! Mitt förnuft vet ju att GPS:en slår fel ganska ofta! Eller att banan kanske inte alltid är exakt så lång som den ska vara? Men tänkte jag på dessa risker? Nej, inte för en sekund och det höll på att kosta mig silvermedaljen!! Min GPS visade 30,5 kilometer när jag stannade den i mål! Och det betydde ju förstås att 5,10 i kilometertid INTE blev 2,35.

Nu spelar det ju ingen roll eftersom jag kom på rätt sida om 2,38 men bara tanken på att jag kunde ha spoilerat målet pga att jag lagt alldeles för stor tilltro till tekniken hade inte varit så kul. 61 sekunder hade lätt kunnat försvinna någonstans där ute på Lidingö....

Kön till löparbussarna i Ropsten ringlade sig lång på lördagsförmiddagen

Tusentals leriga påsar med överdragskläder

Adjö Grönsta 

Nödprovianten på hotellrummet efter loppet bestod av Rosévin, Resorb och nötter!

Just nu är man så där tråkigt mossig, och lite nedstämd. Det man har haft framför sig under en längre tid har man nu bakom sig. " PostMarathon "  känslan har infunnit sig. Undras tro hur man kommer att känna sig efter IRONMAN 2013......