Vasaloppets Öppet spår i Berga by i söndags var allt annat än öppet. Herregud vilket kaos det var. 11 000 startande och morgonen började med säkert 6 km bilköer och såklart ett visst stresspåslag för undertecknad. Men öppet spår ska ju vara just vad det heter, nämligen en rullande start mellan vissa tider. Så det var egentligen inget problem. Alla som hade en start skulle få starta.
När vi äntligen fick bilen parkerad i Berga By var det -21 grader. Jag hade värmekuddar i vantarna och fötterna hann aldrig bli kalla. Så på ett sätt var det skönt att slippa stå och vänta i kylan utan bara kasta sig ur bilen, slänga sina väskor i lastbilarna och sen på med skidorna och iväg. Men Vi missade såklart lite mingel, vår startgrupp och hade onödigt många fler framför oss i spåret. På högatalarna hörde vi att arrangörerna gjorde allt för att lugna ner stressade åkare som suttit fast i bilköerna och informerade också att reptiderna skjutits fram.
Det var väldigt trångt i spåren. Jag tyckte att det var närapå lika mycket folk som på Vasaloppet 2012. Spåren var dock fina men man fick göra spårbyte hela tiden och det blev inget flyt alls i åkningen de första 4 milen.
Nock om det negativa. Det var en helt fantastisk dag! Vintervädret var magiskt med solsken och mellan m minus 2-10. Den första delen av banan är helt klart den vackraste. Det var helt underbart när man kom upp till myrarna efter den första stigningen. Då steg solen upp mellan och man kunde se hur luften glittrade av alla iskristaller i luften.
 |
| Foto: Taget av vår Vasaloppssupport |
Skidorna kändes hyfsat bra i början. Bra fäste i skinsen och det gled på. Men efterhand som temperaturen steg så blev det sträva spår. Jag började bli sliten redan efter 3 mil och som "grädde på det moset" kraschade jag rakt in i en annan tjej som ramlade framför mig i en nerförsbacke. Nerförslöporna var sönderplogade så det låg stora snövallar på sidorna som man inte kunde komma över. Man fick liksom bara chansa att den framför skulle stå på skidorna. Jag chansade och drog en nitlott. Jag landade platt fall på ryggen och armbågen. Det var skidor, stavar och armar huller om buller. Jag tappade andan och trodde för ett ögonblick att jag inte skulle kunna fortsätta. Men upp igen och iväg.
Som förvänat så var det precis så jobbigt upp till Evertberg som jag minns det. Upp upp upp ⬆️ . Saxningar upp i de brantaste backarna. Jag tänkte att jag skulle ta några extra minuters paus i Evertberg. Få i mig lite mer energi och gå på dass. Men det var lång kö till toan och gav upp den uppgiften.... Fortsatte utan toa.
Efter Evertberg började det äntligen gå lite utför. Men kroppen började bli sliten. Jag var sjukt trött. E Men några mil senare hör jag plötsligt mitt namn mitt ute i skogen någonstans mellan Hökberg och Eldris.... Då stod dalmasen och tillika cyklisten Mattson där på skidor och med en JBL högtalare på ryggen. Han sladdade in i spåret och gjorde mig sällskap i 3-4 km och spelade Van Halens "Jump" och Lena Philipssons "Det gör ont det gör ont" . Det blev allsång och var uppskattat både av mig och andra i spåret.
Dalmasen lämnade mig och äntligen kom sista depån Eldris och elljusspåret i Mora uppenbarade sig när man hade ca 7 km kvar. Och jag tänkte "Prisa Gud nu kommer skatteåterbäringen" Det vill lite kred för hårt slit! Nu fick man njuta av att en lång dag började närma sig slutet och att det faktiskt gick hela vägen denna gången också. Och där stod klockstapeln och målportalen. Så i Fäders spår för framtids segrar kammade jag hem lite svett, troligen något sargat revben en trött kropp och en Öppet spårmedalj.
Vad gör man inte för den där gamla gubben Gustav....
