....stays mainly in the plain...
Eller....?
För ett par veckor sedan åkte jag till Mallorca och lämnade cykeln hemma för en gång skull.
Och som av en händelse gick Palma Marathon precis när jag hade bokat att åka dit.... Mycket märkligt sammanträffande. Eller kanske inte förresten...
Nåväl slumpen eller inte... Jag tog dotter med pojkvän med mig och vi hade några dagar med fantastisk vackert väder och för första gången körde jag ner och upp för Sa Calobra MED BIL!!! Och visst... det var inte utan att jag glodde mögigt av avund på de cyklister som kämpade sig upp till Coll de Reis.
Det var ovanligt höga oktobertemperaturer och jag började nästan ångra mig att jag inte hade valt Växjö Marathon istället för Palma. För 27 grader och springa marathon är sådär.....
Det kändes dock skönt att det "bara" var ett marathon och det enda jag behövde ha koll på var typ platsen starten skulle gå på och när... Jag behövde inte ha koll på däcktryck, transitionspåsar eller annat triathlontrams . Ett par löpardojjor och saken var biff.
Jag trodde mig ha ganska bra koll på läget. Men planen failade redan på hotellet kl 06. För den frukost jag hade blivit lovad bestod av en kopp kaffe och ett kakfat. Hur fasen ska man kunna springa ett marathon på två små chokladmuffins och två koppar kaffe?
Men det var inte mycket att göra åt. Jag hade åtminstone en banan och några gel som jag stoppade ner innan jag gav mig iväg. Jag tog bussen in till Palma och hade följe med en engelsk tjej som jag träffade vid busshållsplatsen. När vi steg av bussen öppnade sig himlen och det var ett galet skyfall och åska. Det fullkomligen forsade vatten på gatorna. Vi skylade under viadukten vid katedralen och där anslöt även en tysk tjej. Vi var totalt dyngsura och vi stod i en fors av regnvatten blandat med en massa smuts. Vi skrattade åt hela spektaklet och konstaterade att det hade ändå inte gått att ligga på stranden idag och det var åtminstone inte 30 grader varmt och stekhett.
Det började ljusna och jag gjorde mig klar för start och lämnade in min överdragspåse. Men varför var det inte alls särskilt många vid starten. Klockan var ju 07:45 och starten skulle gå kl 08:00. Jag frågade någon var alla var och fick då reda på att starten var framflyttad en hel timme. "-It has been written on Facebook. You must look there" sa en spanjor som såg hur förvirrad jag var. F-siken också, det var då jag började känna att mina två muffins började gå ner för räkning och det var tveksamt om energin ens skulle räcka fram till start...
En timme och en gel senare gick äntligen starten. Vädret hade gått från skyfall till precis lagom löparväder. Ca 18 -19 grader och lite molnigt. Det var trångt i starten men jag hade inte bråttom. Jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha en hyfsat bra känsla hela vägen. Och som bekant så brukar tempo i dom flesta fall höra ihop med graden av bekvämlighet. Så sagt och gjort. Ingen stress. Jag skulle springa en mara kontrollerat, någorlunda smärtfritt och utan kramp!
Det är alltid lite extra kul och kravlöst att springa ett lopp utomlands. Även om banan var knixig, kuperad och lite svårsprungen så var den rolig. Mil 2 och 4 gick mestadels uppe i Palmas gränder. Banan började längs med kusten västerut förbi hamnarna och sedan tillbaka för att sedan vända upp i Palma centrum. På andra varvet öppnade sig himlen igen och det var en väldigt fuktig 3:e mil.
Som vanligt när man springer ett marathon har alla löpare energidippar och energikickar på olika ställen. Så den pigge löparen som så käckt springer om en och säger; "-come on , vamos vamos, You can do it" kan vara den man springer förbi ett par kilometer senare... Den enes bröd den andres död...
Nåja, jag kom iallafall i mål utan att känna mig döende, och som jag konstaterade tidigare så kan det ha någonting med tempot att göra ....
Och som med dom allra flesta lopp, så gör man nya lärdomar. Denna gången lärde jag mig att det går alldeles utmärkt att springa en mara på två små torra chokladmuffins och två koppar kaffe ;-)
