Först kommer inget, sedan kommer inget och sedan kommer allt på en gång.
Jag syftar förstås på se tre senaste veckorna då plötsligt tävlingar inte längre ställts in. Och av någon anledning verkar Swimrunarrangörerna vara de som lyckats få ihop Coronalogistiken och de som orkar lägga ner mycket jobb för bara 50 deltagare.
Undertecknad är helt svältfödd på startskott och mållinjer denna säsongen så jag fick hålla till godo med vad som erbjöds trots att tävlingarna kom med bara en veckas mellanrum. Så först ut var Immeln Swimrun. Den var förstås full men jag lyckades få en överbliven startplats i sprinten. Immeln SR är en fin tävling som blivit större och större för varje år. Den går runt och i Immeln, sjön med sitt svarta vatten och steniga botten. Löpningen runt sjön går i typiska John Bauer skogar där man mycket väl skulle kunna föreställa sig ett och annat troll som sitter och metar fisk i sjön
Min lagkamrat gjorde sin första swimrun någonsin (förutom några träningar) så vi tog den korta banan. Och kort betyder fort så när det efterlängtade startskottet gick så var jag taggad (läs övertaggad) och min stackars lagkamrat trodde nog att tävlingen skulle avgöras på de 400 metrarna fram till första simningen. Typiskt mig.....Jag gjorde alla kardinalfel man bara kan göra. En pulsrusning utan att kroppen blivit riktigt varm och sedan ner i vattnet med en trång våtdräkt. Min lagkamrat fick lite känningar av SIPE ( Swimming induced pneumonia edema) redan efter några meters simning och vi fick sakta ner rejält. Därefter gjorde vi om och gjorde rätt. Det vill säga kom igång lite lugnare så att hjärta och andning kom i balans. Sagt och gjort. Vätskan som min lagkamrat hostade upp torkade och vi kunde öka farten igen efter ett par kilometers löpning in i tävlingen. Vi kom i mål nöjda och glada och kunde konstatera att sk "flytcalves" på vaderna INTE kunde ersätta en pull boy (dolme). Jag körde nämligen med dolme så som jag alltid har gjort och min laglamrat hade enbart calves med flyt. Skillnaden var väldigt tydlig. Vi konstaterade helt enkelt att dolmen är oumbärlig i swimrun.
En vecka efter Immeln var det dags för den andra tävlingen och den enda som var planerad sedan länge, nämligen Torekov Swimrun. Den går till största delen på Skåneleden och i havet utanför från Båstad till Torekov. En total sträcka på ca 25 km varav 4500 m var simning. Och jisses vilka vackra simningar i magiska salta, klara och fiskrika vatten.
På denna tävlingen hade vi linan på hela tävlingen och båda hade pull boy. Och vilken skillnad! Nu var vi mer jämna och hade linan mest för att slippa hålla reda på varandra. När vi hade simmat nedanför Hovs hallar och tittade upp på de höga klipporna så var det som om man vill nypa sig i armen . Galet att befinna sig i det hav som man annars står uppe på klipporna och tittar ner i.
Efter Hovs hallar var det tyvärr jättesvårt att hitta de orangea skåneledsmarkeringarna. Tävlingsledningen sa att de inte fått lov att snitsla banan på natureservatet vilket gjorde det jättesvårt för oss att hitta. Det var väl okey så länge man inte kom från leden men missade man en markering så var det omöjligt att veta var man skulle börja leta efter en markering. Förutom den dåliga märkningen av andra delen av banan så var det en riktigt rolig och vacker swimrun. Första delen var lättsprungen och de flesta löpningarna var runt 2 km långa. Andra halvan var det mycket sten och stigar men ändå inte särskilt teknisk. När man till slut nådde Torekov sprang man igenom hamnen och ut för att simma den sista sträckan in till målet på morgonbryggan.
Om någon mot förmodan har orkat läsa ända hit tänkte jag skona er från ett ännu längre och traggigt inlägg. Så del tre i denna Triologi av Coronatävlingar ska jag vänta med att skriva. Det kommer att handla om en splitterny Swimruntävling som heter Blackwater Swimrun
Peace Love and Pullboys
