Men jag kanske ska göra ett tappert försök att hälla lite vatten i bloggträsket igen. Det händer ju trots allt väldigt mycket på träningsfronten igen. Efter diskbråcket som försvann för exakt ett år sedan har träningen flutit på bra. Cyklingen har gått bättre än nånsin. Efter en vinter med kalla, mörka och helt oglamourösa cykelpass på kvällarna känns det som att cykelsäsongen har fått en helt annan start än den brukar så här års.
Men vintern innehöll också träning på sydligare breddgrader. Provade nämligen Gran Canarias beryktade cykling. Och det ryktet visade sig inte vara ett dugg överdrivet. Det var vägar som var helt galna och jag var nära att lägga mig ner i diket och böla flera gånger. Jag har faktiskt aldrig varit så nära att ge upp och gå av cykeln och gå för att det bokstavligen brann i låren. Det var klättringar som aldrig tog slut och det var lutningar på 22-23 % som gjorde att man fick stå upp i lägsta växel och kämpa för att man inte skulle trilla. Men den högsta toppen Pico de las Nieves nåddes till slut och även en av Europas tuffaste klättringar Valley of the tears sätter jag en bock på. En sak är i alla fall säker…. e huvet dumt får kroppen lida ...
