East goes West

Nu är det bara en vecka kvar tills säsongens stora och kanske enda swimrun spektakel för min del i år. Det kommer att bli Öloppet i Göteborgs skärgård den 4 augusti. Jag har aldrig gjort någon swimrun på västkusten tidigare och just Öloppet verkar både populärt och respektingivande

Den totala distansen är 4 mil varav 5700 meter är simning. Ganska långt med andra ord, men mina största fasor är värmen....På flera olika sätt faktiskt. Nämligen att den värmebölja som har hållit i sig sedan i början av maj kommer att få oss kokta i våtdräkterna, att golfströmmen på västkusten inte kommer att kunna svalka våra överhettade kroppar och till råga på allt maneternas trådar som kommer att bränna oss där neoprenet inte skyddar huden. Så var vi än kommer att befinna oss så lär det vara varmt.

Ett annat litet orosmoment är att min lagkamrat är snabb som en vessla både i vattnet och i löpardojjorna men jag får helt enkelt sätta min tilltro till gummibandet om jag inte lyckas hålla jämna steg med honom. Men det som känns bra är min löpning just nu. Har inte haft så smärtfri löpning på flera år faktiskt. Så smärta kommer inte att vara ett hinder och det känns fantastiskt kul! För vad gör lite tid hit eller dit när man faktiskt har fått tillbaka möjligheten att både springa, cykla och simma efter höstens smärtsamma diskbråck.
Så det är inte undra på att jag är glad över att ha kunnat tacka ja till att vara med i Öloppet. Vårt team heter Nord o Syd och på fredag åker vi från öst till väst för att ha riktigt kul i våtdräkt och löpardojjorna.

Att vara i vägen ...på vägen....

Vilken galen sommar vi har. Tror aldrig jag har varit med om nåt liknande. Man kan planera stranddagar långt i förväg och trädgårdsdynorna har legat utomhus sedan i början på maj. Det finns ingen gräsmatta kvar att klippa eftersom allt är avbränt och för en gång skull är man tacksam över att man inte beställde den där resan till solen som man längtade så efter under förra sommarens usla väder. Men eftersom vi verkligen har konstanta medelhavstemperaturer här på norra delen av jordklotet så bestämde jag och Lotta Järnviljan att cykelträna ett par dagar på den danska grannön Bornholm. Vi skulle ju just cykelträna och därför valde vi att lämna bilen kvar i Ystad . Det var ju så varmt och vackert väder!! Vi packade minimalt (!) i en rygga och skulle cykla de 2,5 milen från färjeläget i Rönne till vårt boende i Sandvig. När vi rullade ner för lastbryggan på den danska ön regnande det...Det var kallt och blåste halv kuling... Första regnet på 2 och en halv månad.  Typiskt min otur.. Vi hade ju sett framemot Mallorcanska förhållanden åtminstone vädermässigt.

Joråsatte...Solskensön… Men inte just de tre dagar vi hade valt att åka dit....

Men vi hade kommit dit för att cykla, se ön och ha lite kul tillsammans. Och det hade vi.

Dagen vi anlände så cyklade vi som sagt först med vars en ganska tung ryggsäck 2,5 mil till vårt boende. Vi hade valt att inte bo i Rönne (vilket ju hade varit det mest praktiska eftersom vi lämnade bilen hemma) utan i norra delen av ön. I en by strax utanför Allinge som heter Strandvig. Vi hade hittat ett litet pensionat som hette Sandloppen som var ett riktigt mysigt ställe. Fina rum och trevlig personal. En kyl och kaffemaskin med drycker som man kunde förse sig själv med och sedan skriva en lapp med vad man druckit och sedan sitt rumsnummer. Vi skämtade om att dricka några öl och skriva något helt annat rumsnummer vilket vi såklart inte gjorde...Däremot gjorde någon annan det!!!! På vårt rum!!Dock syntes det ganska väl att det inte var vår handstil så det ströks från vår räkning utan någon som helst diskussion.

Men nu åter till cyklingen...

Vi gav oss iväg efter lunch och cyklade söderut längs med kusten på den östra sidan. Norra delen av Bornholm är betydligt mer kuperad och vi möttes av ganska många berg-och dal backar. Det var ingen "cykelkättring" men ganska långa sega uppförsbackar. Vägarna var fina men det största problemet med cykelträning på Bornholm var att det fanns cykelvägar.....Ja, jag menar problem....Konstigt va?? Men det var smala, dåligt asfalterade och snirkliga cykelvägar som på dom flesta ställen inte alls var lämpliga att susa fram i 30 km/h. Och cykelvägarnas existens gjorde såklart att många bilister inte tyckte att man hade på vägen att göra utan tutade och pekade in på cykelvägarna trots att vi aldrig cyklade i bredd eller tog speciellt stor plats. Man kände sig helt klart i vägen både på vägen och på cykelvägen....

Dag två tog vi vägen i inlandet från Sandvig ner till Duodde. Byarna mitt på ön är nästan obefintliga utan och det är ett lantbrukslandskap med lite gårdar här och var. Nere i Duodde fick vi erkänna att det kunde nog vara en solskensö i alla fall. Men bor man i skåne och längs med östra sidan ska det vara mycket för att stränder ska imponera. Vi har ju så fina stränder hemma. Men faktum är att sanden på Duodde var helt otroligt fin. Nästan som mjöl...

Ska man åka för att cykelträna på Bornholm så kan jag rekommendera att göra det för att komma till alla mysiga små byar längs med kusten och kombinera cykelträning med sightseeing. Kanske stanna i några mysiga hamnar, ta en smörrebröd eller åka till någon fin sandstrand och äta glass. Cyklar man kustvägen runt hela ön så är det ca 11 mil. 

Finaste och mysigaste byarna är helt klart på östsidan. 

Längst ner i söder finns den otroligt stora och fina stranden Duodde och sedan ligger byarna om ett pärlband läng med kusten.

Dom fina badstränderna ligger också i denna delen och den mysiga byn Snogebaeck är bara några kilometer från Duodde.

Sedan kommer Nexö, Svaneke, Gudhjelm och Allinge som är mer hamnar och byar med shopping och restauranger. Uppe i Sandvig fanns en mindre sandstrand och naturen är helt annorlunda där än nere i söder. Mycket mera klippor och längst uppe i norr den häftiga gamla fästningen, Hammershus. Allinge och Rönne är dom två stora orterna på ön och Allinge är helt klart den charmigaste av dom två. Lite mer bohemisk med mysiga gränder och pubar.

Att Kitesurfing är populärt på Bornholm är inte svårt att förstå. Vindarna var friska och det är dom nog i princip alltid.

Vi hade två kul dagar med mycket cykling, smörrebrö, remouladsås och en och annan havtornsöl..

Halvan i Halmstad

Som vanan är, denna säsongen, så hade jag inte särskilt lång framförhållning inför Halmstad Triathlon 11.3 heller. Men okey lite mer än 24 timmar blev det denna gången...
Det blev faktiskt 6 dagar och jag fick med mig min minst lika galna granne denna gången också och klassen var medeldistans (1900 m sim,9 mil cykel, 21 km löpning)

Det visade sig att det var mycket som var bra med denna tävlingen. Tex parkering nära växlingsområdet, tävlingcentra i en fin och lummig park och speakern, som drog igång cirkusen med en brytning som lät precis som Hasse Alfredssons Bob Lindeman... Ni vet GRÖUJNA SEJDAN OPP...
Det var minst sagt Ironstämning över det hela. Så i lördags var det precis så som man föreställer sig en triathlontävling. Soligt, varmt och riktigt bra stämning

Simningen gick i ån Nissan vilken var som gjord för triathlonsimning! Ca 1/3 motströms och 2/3 med. Vi startade i vattnet och tempen var strax under 19 grader. Lite skillnad från de 24 graderna som var i Sövde för 4 veckor sedan. För en gång skull var det masstart. Vilket faktiskt är lite ovanligt förekommande nu för tiden. Och det var trångt i början. Ända fram till första bojen fick man ducka för andras armbågar. Men sedan släppte den värsta proppen. Och min simning kändes bra!! Framför allt medströms ;-) Kanske, kanske börjar jag hitta några gasknappar som sitter på höft och rotation. Jag försöker rotera mer och brukar föreställa mig som en fisk som gör en snärt med stjärtfenan. Men framförallt måste jag tänka på det hela tiden annars faller jag tillbaka i det gamla sättet och bara plaskar fram på det enkla mindre ansträngande sättet.

Efter 1900 meter på 39 minuter kom jag upp ur vattnet ganska pigg och utan att ha så mycket sjösmak i munnen. Konstigt men vattnet smakade ingenting. Nu låter det som att jag medvetet smakar på vattnet men nix...det är högst ofrivilligt.
När jag var färdig i första växlingen och hoppat upp på cykeln så märker jag att styret sitter snett... Herregud vilken AMATÖR jag är!! Styret sitter snett...Varför kollade jag inte det? Eller var det möjligen löst....? Försökte känna efter om det gick att styra. Tänkte mig att jag skulle stanna och rätta till det så fort jag kom ut ur stan. Förbannade mig själv och retade mig på att jag är så korkad..."-Ska jag verkligen behöva stanna? Kan jag rätta till det i farten kanske ;-)". Tog några svängar ut ur stan och det kändes urknasigt att svänga med ett snett styre. När jag väl var ute på landsvägen och hade farten uppe så bedrog tävlingsinstinkten visheten...Så jag körde helt enkelt vidare...Med ett snedvridet styre. Efter några mil tänkte jag inte så mycket på det längre. Trots snett styre så gick cyklingen fort. Jag kände av diskbråcket och hade lite nervpåverkan i mitt högra ben. Det "drog" i vaden och i knävecket men vid det här laget så vet jag att jag gör ingen skada av att fortsätta. När jag kommer upp i stående position så släpper det. Jag var mer orolig för det illamående som jag kände. Tänkte där och då att det kunde komma att bli ett problem på löpningen. Men den tiden den sorgen....

Efter 2 timmar och 43 minuter var illamåendet som bortblåst. Cykelmomentet var slut och cykeln, med det sneda styret, satte jag tillbaka i fållan och gav mig ut på det första av 4 löparvarv på den avslutande halvmaran.
Och herregud vad benen kan vara tunga....Men man vill ju ändå hålla huvudet högt och låtsas som att det regnar och att det här är busenkelt...
Efter ca 1,5 km kom den omtalade backen som skulle besegras 4 gånger innan målgång. Den var egentligen varken särskilt brant eller lång men efter 9 mil triathloncykling kan en trottoarkant kännas jobbig.
Löpmomentet var en riktigt roligt 4-varvsbana som gick inne i stan, längs med uteserveringar, genom parker och längs med Nissan. Det konstigaste med triathlon är att löpningen faktiskt går lättare och lättare ju längre man har håller på. För mig tar det ca 5-6 km innan benen har ställt om sig till löpning. Men såklart finns det en gräns hur länge det går lättare, men någonstans mellan 11-17 km går det relativt lätt. Om man bara lyckas med energiintaget vill säga . Jag hade egna gel med mig och använde 2 stycken under cyklingen och två stycken under löpningen. Därutöver hade jag såklart mina Ahlgrens bilar och sportdryck.

Under mitt sista varv försökte jag hitta alla möjliga livlinor (ryggar) att följa. Hittade en pigg tjej som sprang i ett riktigt bra tempo för mig. Jag bet mig fast i hennes rygg och kunde tillslut gå om och samtidigt tacka för hjälpen. Hon hade något varv kvar..
Målgången i parken var efterlängtad och jag kände mig ordentligt trött när jag passerade mållinjen. Och det kändes förstås bra att inte ha sparat på krutet. Och dessutom att allt krut räckte till en 2:a plats i min åldersgrupp.


Tävlingen i Halmstad var riktigt rolig. Jag träffade flera triathlonvänner som jag lärt känna ute på tävlingar under åren. Triathleter är ett förbaskat trevligt folk. Och sedan är det också så fantastiskt skönt att få känna att det "bara" är orken som hindrar mig! Jag brukar tänka på det när det är så där apjobbigt, och man känner hjärtat dunka i bröstkorgen, mjölksyran bubbla i tänderna och bara irritation över att det inte går fort tillräckligt. Då är mitt nya mantra; " -Jag är inte trött....jag kan springa.... ;-)"

Nu blir det inte fler halvor (medeldistanser) innan årets stora mål, Masters SM på Tjörn den 28/8.
Då gäller det...Pallplats är mitt mål och tills dess måste det hända lite med löpningen. Då räcker inte mitt mantra att vara tacksam och

smärtfri....