För tre veckor sedan slog den till. Smärtan från helvetet. En kniv i baken och sedan var det haj och goddbaj till allt vad träning heter. Okey.... det är ingen synlig kniv men den känns i min skinka och gör dödens ont i varje rörelse och bränner som eld långt ner i vaden. Jag har haft lite känningar i höfterna och ryggen under en längre tid och även slarvat med att gräva, bära och sitta på huk. Låter klent, eller hur.... Hur kan man göra en Ironman och inte kunna gräva ett hål i trädgården? Men så är det. Jag har en dålig rygg och det finns vissa saker som jag under åren har lärt mig att vara försiktig med. Och det är oftast sådana saker som ändå inte är särskilt roliga, så jag har lätt kunna att säga "-tack, men nej tack" till den där rabatten som är full med ogräs.... Men har man gjort en Ironman känner man sig stark som Pippi Långstrump och vad kunde väl lite grävande och kylskåpsbärande (!) göra med min odödliga kropp.... :-s . Det sa inte pang, klick eller nåt sånt utan smärtan utvecklade sig över några timmar och slutade med att jag överhuvudtaget inte kunde röra mig utan Voltaren och Ipren. Livet förvandlades från en actionfilm till en svartvit gammal film som går i slowmotion. Men jag är faktiskt ganska positiv av mig trots att det inte låter så här, så jag hoppas varje dag att jag ska slå upp ögonen och känna att smärta är borta. Nu har snart tre veckor förflutit och den dagen har inte infunnit sig än. Snarare tvärtom så har det blivit värre. Mitt hopp är dock att eftersom fulldos Voltaren tar det mesta av smärtan och att jag då åtminstone kan stiga upp och ur sängen och jobba så borde det "bara" vara Ischias och inget diskbråck. Jag har redan lagt massor med pengar på att legitimerade personer ska tala om för mig det jag redan själv förstår. "-det verkar vara falsk ischias" "- ta smärtstillande och vila" "-du får ge det ett par, tre veckor" "-jag kan skriva ut starkare mediciner till dig" "- kan vara muskelinflammation" "-akupunktur kan hjälpa". Det är väl klart att ingen vet med säkerhet hur det ser ut i min ryggrad och jag vet att man inte kan skicka kreti och pleti till magnettomografi så fort man söker för lite krämpor. Nej, jag får helt enkelt vänta och låta tiden utvisa om jag behöver någon MR eller inte. Under denna tiden går jag åtminstone till en duktig sjukgymnast. I första hand för stötvågsbehandling för min hälsena. Men den stackars senan har definitivt hamnat på undantaget. Vi hinner inte med den, utan fokus läggs på min rygg och högerben. Så tiden går åt till Akupunktur, tips och råd om hur jag ska göra för att fungera när smärtan från helvetet sätter igång. Så numera är jag och pilatesbollen ej längre ifrån varandra än några meter. Plötsligt behöver jag nämligen inta ryggläge med fötterna högt för att minska pådraget av smärta.
Det här är inget "tycka synd om" inlägg utan bara mitt sätt att påminna hur viktigt det är att vara tacksam över det man kan och inte gräma sig över tider som inte infinner sig, träningspass som inte hinns med eller några kilo hit eller dit.
Så ut och spring, promenera eller cykla! Bara för att du kan......
Jag kan inte fatta att det är ett helt år sedan jag var med i ÖtillÖ. Jag minns det som om det vore igår. Det var en skräckblandad känsla att starta i ÖtillÖ och en sanslös lycka att få springa i mål. Känslan är svår att beskriva. Årets version av ÖtillÖ var tydligen en ännu tuffare historia. På LIVE sändningen redovisade man 20 - 22 sekundmetrar vid starten i Sandhamn och det gjorde att jag med ännu större tacksamhet kände att det var 2016 som var mitt år och inte i år.
Det har trots allt blivit ett par Swimruntävlingar för mig i sommar.
Först ut var Borås Swimrun där min tänkta lagkamrat fick lämna återbud i sista sekund. Så en dag innan tävlingen fick jag en ersättare som springer som en gud men är en rookie på Swimrun. Jag hade inget att förlora så vi åkte upp och startade. Tyvärr fick vi kasta in handduken på den första långa simningen och för första gången använda den obligatoriska visselpipan. Vilket i sig var en bra övning, då det visade sig inte vara helt enkelt att få ljud i en visselpipa som är full med vatten. Vi skrattade åt det hela och fick åka motorbåt till målet istället. Det blev ju trots allt en trevlig helg i Borås och en taggad lagkamrat med hem som verkligen vill göra det igen men då vara lite bättre förberedd med mer simträning i öppet vatten.
I nästa Swimruntävling var jag den som var ersättare. Det var i 2XU Island Challenge i Karlshamn. En Swimruntävling som är 24 km lång varav 4000 m är simning.
24 km låter som en enkel match men fördelat på 25 löpningar och 25 simningar innebar det många växlingar mellan land och hav. De flesta landsträckorna var obanade med löpning på, klipphällar och över stock och sten. Det var även ofta svåra uppstigningar ur havet där man på vissa ställe fick asa sig upp på snorhala klippor. Men vi gjorde bra ifrån oss. Vi spillde ingen onödig tid i växlingarna och sprang och simmade allt vad neoprenet höll för.
2XU Island Challenge i Karlshamn var en riktigt rolig och utmanande SwimRun tävling och betydligt tuffare än den lite längre tvillingen Kustjagaren i Karlskrona
Vi sprang i mål på en 13:e plats i mixklassen och det var vi sjukt nöjda med det.
Vill man läsa mer om 2XU Callenge kan man klicka HÄR
Nästa Swimrun tävling i år var Immeln SwimRun som jag och min trogna gamla parhäst Lotta deltog i.
Vi hade en startplats tillgodo eftersom vi faktiskt vann damklassen för två år sedan. Den starten sköt vi upp 2016 då jag var på ÖtillÖ men i år hade vi bestämt oss för att starta. Det var alldeles för längesedan vi stod på startlinjen med ett rep mellan oss och nu äntligen var det dags. Vi bytte dock distans till den korta sprinten av olika anledningar men mest för att jag var sliten efter min Ironman lördagen innan.
Team 2XL8 (som för övrigt ska uttalas "Two times Lotta" och inte "Txo X late" som speakern sa när vi sprang i mål ;-)
En sprint betyder kort....men fort. Och jag var taggad till tänderna när vi startade och repet mellan oss satt på redan från start. Vi var första lag upp redan efter första simningen och jag blev ännu mer taggad. Må hända att vi varken var dom starkaste löparna eller dom snabbaste simmarna i klassen men vi är sjukt bra på att skifta mellan land och vatten. Men Immeln Swimrum är sannerligen ingen "Walk in the park". Hela sjön är full av sten och vattnet är becksvart. Det innebär att man ser inte ett iota var man sätter fötterna i vattnet. Inte heller vad man har under sig när man kastar sig på magen för att börja simma. Och bottnen är hård, stenhård för att vara exakt! Lotta fick en stor sten rakt i magen vid en istigning och man slog i både knä, fötter och armbågar. Men vi var grymma och utmed banan höll vi undan för lagen bakom oss. Jag missade snitslarna vid två tillfälle och när vi hade ca 2 km kvar till mål och vid den sista lilla felspringningen så var olyckan framme... Lotta slog i en stubbe, ramlade handlöst och stukade fotleden rejält. Jag sprang då först och märkte att hon ramlat först när det tog tvärstopp i linan. Fyy vad jag tyckte synd om henne... Hon blödde på knäet och kunde knappt stå på sin fot. 2:a och 3:e laget kom och sprang om oss där och då. Dom frågade om vi behövde hjälp och vi sa nej vi klarar oss. Det gjorde vi också men Lottas fot blev illa tilltygad. Lotta kunde linka ömsom småspringa i mål och vi var för en kort stund lite ledsna över att ha blivit snuvade på segern för att olyckan var framme. Men vi höll modet uppe och kämpade oss i mål
När vi hade korsat mållinjen så var vi lyckliga över att äntligen gjort en Swimrun tävling tillsammans igen. Vi frossade i öl och god chiligryta efteråt och var väldigt nöjda med att komma 2:a i damklassen och totalt på 3:e plats
Swimrun är verkligen inte förutbestämt. Vad som helst kan hända utmed banan. Och det är helt klart en idrottsform som är här för att stanna. Frågan är bara när den blir en erkänd sportgren.
