Påsken är över, cykelpremiären är överstökad och Ryssbergsloppet är i hamn.
Men det mest händelserika under helgen var ändå vårt nära möte med Mickel räv. Mitt på ljusa dagen, med lille Svante (Linns lilla dvärgkanin) lös ute på gräsmattan och med full aktivitet på i trädgården. Vi upptäckte den när katten började bete sig konstigt. Han lade sig platt på magen och jamade så där som katter gör när dom känner sig hotade. Då tittade räven fram, ungefär 6-7 meter ifrån oss kom han gående och gjorde inga som helst tecken på att vara det minsta rädd för oss. Bara troligen väldigt väldigt hungrig på en kanin.
Nej, räven blev inte det minsta rädd, men det blev vi! Eller njae.... kanske inte för vår egen skull men för lille Svantes skull och inte minst för hönsen. Därför började vi klappa i händerna och schasa iväg honom vilket han inte riktigt brydde sig om. Noa kastade till och med en fotboll mot honom vilket räven tolkade som en "passning" och började istället bita i bollen och leka lite med den. Ja, jag förstår om det låter helt osannolikt, för det var det!! Efter en stund insåg han dock att han inte skulle kunna få ett skrovmål och vände sakta om och gick till skogs igen. Fast han gav sig inte så lätt. 3 gånger kom han tillbaka under en halvtimme.
Det är fascinerande att bo på landet. Att få stå öga mot öga med en räv kommer troligen bara hända en gång i livet. Linn var livrädd och önskade att hon aldrig mer skulle se den. Vilket jag tröstade henne med att det kommer hon med all sannolikhet inte heller att göra. Tyvärr kunde jag inte garantera att hönsen slipper se honom i vitögat.....
Att räven kommer som den gjorde till oss i fredags är otroligt ovanligt och detta var nog en årsunge som nyligen flyttat hemifrån. Kanske hade den ingen mor som hjälpte den att jaga mat längre.
Helgen har också bidragit med lite (med betoning på LITE) värme för att ta ut cykeln. Äntligen, säger jag bara! Det satt långt inne denna våren! Att cykla på trainern inomhus eller gå på spinningpass ger inte samma känsla och man behöver komma ut i vinden för att få lite cykelsjälvförtroende. Om några veckor är det ju dags för träningsläger på Mallorca och då behövs det några mil och backar i benen! Så trots att tårna höll på förfrysas så var det kul att få känna vinden i ansiktet. På passet igår fick jag sällskap av Lotta Järnviljan och som vanligt har bi lite otur när vi cyklar ihop. Vi hade bestämt oss för att värma oss med kaffe på kafeet i Önneköp. Och efter ca 6 mils trampande frös vi och det var verkligen efterlängtat att komma inomhus en stund. Väl framme i Önneköp var det STÄNGT!! Detta kafé som alltid annars har öppet!! Och NEJ, det finns inget cafe eller dylikt på rimligt avstånd där uppe på åsen. Det är nämligen en av skånes vildmarker. Dock var Lanthandeln öppen och vi kunde roffa åt oss ett paket muffins som säkert var hållbart i 4 veckor. Mmmmm... smakade gudomligt.
Under tiden vi satt där utanför det stängda cafeét kom det ytterligare en cyklist som ville förlusta sig.(detta är ett väldigt populärt fikaställe för cyklister i dessa trakterna). Han hann dock inte fram innan lanthandeln hade hunnit stänga. Vi fick helt enkelt offra en av våra muffins till honom och jag har sällan sett någon bli så glad över en vakumförpackad äpplemuffins. Hade vi sagt att vi ville ha en 50-lapp för den så hade vi garanterat fått det.
