Vätternrundan, hörselceller och öronlappar

 Jag cyklade vätternrundan i lördags. Det var13 år sedan sist och det har runnit mycket vatten under cykelbroarna skulle man kunna säga. 2011 hade jag inte mycket koll på cykelsporten  och då hade jag tränat exakt 100 mil innan jag stod på startlinjen...https://liselott-ommig.blogspot.com/2011/06/jag-cyklade-vatternrundan-mellan.html

Men det gick bra 2011 och det gick även bra 2024.  Men till skillnad från 2011 så startade jag med en grupp denna gången. Vi var 22 stycken (19 killar och 3 tjejer) och det mesta var planerat i minsta detalj.  På Prerace mötet kvällen innan gick vi igenom det sista men vi fick nya instruktioner om hur vi skulle cykla... Alla blev lite förvånade och men ingen ifrågasatte utan vi litade på de två rutinerade lagkaptenerna.

Vi startade 05:58 och började i ett tempo som skulle motsvara subtid 9 timmar. Planen var att hålla det tempot ner till Jönköping och där lagkaptenerna skulle utvärdera gruppen. Vi gjorde som vi var tillsagda dvs körde två olika rotationer i gruppen (belgisk kedja). Man låg i den första rotationen så länge man kände sig pigg. Sedan backade man ner i den andra rotationen när man ville vila sig lite för att sedan ansluta till förstagruppen när man var återhämtad. Allra längst bak cyklade man om man ville besöka "fikavagnen", dvs äta och dricka i lugn och ro eller vila sig från rotationerna.

Det gick fort och de två rotationsklungorna fungerade  bra men det var svårt med kommunikationen  när man ville rotera fram den från andra klungan till den första. Det hade fungerat bättre om vi bara hade pratat igenom detta lite mer noggrant innan det var dags.

Ner till Jönköping hade vi bra fart. Och eftersom vi hade en tid och passa var även depåstoppen noga tidplanerade. Det innebar att vi hade ett MYCKET KORT kissestopp vid 56 km. Det gick snabbt, kanske 1 min. Jag klev inte ens av cykeln. Ja jag kissade inte heller för den delen... ;-)

Det första av två depåstopp hade vi vid 110km. Varje depåstopp fick ta 3 minuter!!

Vi hade egna depåer vilket förstås innebär att man måste ha någon som sköter markservicen. En snäll fru till någon hjäpte oss. Så våra personliga lådor stod uppradade när vi kom och då gick det undan vill jag lova. Snabbt snabbt snabbt.....Kissa någonstans i det fria, på med cykeltröjatröjan igen, (ja, den måste av eftersom man har hängslor på cykelbyxorna.... korkat ja jag vet...), byta flaskor på cykeln. och hade jag haft några sekundrar över så hade jag tryckt i mig en vaniljbulle eller något annat gott som jag lagt ner i min låda , 

Med handen halvvägs ner i bullpåsen skriker Aron. "-Tiden är ute, nu kör vi" . Så det blev ingen bulle. Upp på hojjen och iväg.

Och det rullar på igen. Men nu är vinden lite jobbigare. Vi har den rakt från sidan vilket innebär att det är fler positioner i klungan som har det jobbigt än de längst fram. Under någon timme tyckte jag att det var lättare att rotera i den främsta gruppen. För det kändes som att man hade mindre tid i den jobbiga sidovinden där än i den andra rotationen. 

När vi vänt norrut på den västra sidan av Vättern körde vi om cyklister nästan hela tiden. Men det gick bra. Vägen var bred och det funkade utmärkt. Förutom på ett ställe där det var frästa djupa "intesomnavidratten-räfflor". Jag var tvungen att korsa mittlinjen vid en omkörning och det skakade så löständerna höll på att hoppa ur.... och POFF DÄR FLÖG MIN GARMIN!! 

H-VETEs J-A S-T!!! Min nya fina och dyra klocka!!

Grämde mig och var förbannad en stund. Men plötsligt från ingenstans faller en lagkamrat. Det blir ett fasansfullt ljud av carbon mot asfalten, rop, och skivbromsar som skriker. Jag lyckas undvika gå omkull och hinner tänka mycket under dom sekundrar som går innan jag får stopp på cykeln och springer tillbaka. Det är tack o lov bara en som ligger på asfalten. Jag och en till tar hand om honom, någon ringer ambulans och en tredje varnar och dirigerar andra cyklisetr.. Det var två till som gick i backen men inget allvarligt för dem. Vi tog hand om vår lagkamrat tills ambulansen kom och sedan rullade gruppen iväg med lite skakiga ben. Vi tog det väldigt lugnt i 30-40 minuter. Vår måltid skulle vi inte klara ändå och allt det där kändes oviktigt.

Men efter en stund började vi rotera igen och vi fick tillbaka glädjen över att köra fort.

Vid 210 km hade vi vårt andra  och sista depåstopp. Av naturliga skäl var vi inte lika disciplinerade och stressade med tidschemat så jag hann både äta och bjuda på mina vaniljbullar. 

De sista milen efter Askersund var kuperade.Jag hde en liten förnimmelse om kramp men det höll sig i schack. 

Efter det tråkiga fallet så vara alla eniga om att det viktigaste målet för oss var att köra över mållinjen tillsammans. 

Trots att det nog fanns några som hade lite mer krut benen så höll vi ihop klungan så höll vi ihop. Alla glada men samtidigt ledsna över vår lagkamrats olycka. Men någon ringde upp honom på sjukhuset och fick besked om att han var okej och vi skålade i målölen ! 

Vätternrundan i all ära... men är det värt det? Just nu känns det inte som att jag är särskilt sugen på att ta risken igen. Sen å andra sidan är det stora risker med att leva... Man kan ju dö ;-)

Mina olika invecklade tider var:

Rulltid (totaltid utan depåstoppen inräknade) : 09:07

Officiellt resultat : 09:52

Sannolikt resultat om olyckan inte hade hänt: 08:59 ;-)

Som sagt så har det runnit mycket vatten under cykelbroarna. Det har även troligen försvunnit en hel del hörselceller till följd av åtskilliga mil med vindbrus i öronen. Troligtvis svarar jag helt uppåt väggarna när vi pratar i klungan eftersom jag fick ett par öronmuffar av några cykelvänner....

Och skit också.... Hur ska jag komma undan detta...Dom ligger fortfarande kvar i förpackningen

KLÄDKOD VS HÖRSELCELLER......

To be continued...

Lånar ut löparbenen till TCG expressen

Det fina sommarvädret i maj plus 12 dagars cykelträning på Mallorca har kanske haft dåligt inflytande på mig (eller bra... det beror på hur man ser det). Jag började nämligen tänka Vättern i ett svagt ögonblick .... Och då menar jag inte bada i Vättern utan cykla runt den såklart. Och som det brukar vara, så om jag har tänkt tanken så har den en tendens att bli verklighet. Bra oftast och sämre ibland.

 Jag slängde iallafall ut frågan till "TCG expressen", den närmaste vätterngruppen häromkring, att om det fanns ett avhopp och om dom trodde jag skulle platsa så skulle jag kunna tänka mig att hoppa in som reserv. 10 minuter senare var det ett faktum. Vätternrundan... Here I Come..... Oopps....Och jag som har satsat ganska hårt på löpningen i vinter. Dom löparbenen är numera utlånade till Vätternrundan... Naturligtvis är det mitt eget val men vill bara spela martyr såklart.

Så nu är det fokus cykling. Jag träffade gruppen första gången i lördags då vi cyklade 20 mil upp i Smålands djupa skogar. Det kändes bra även om jag stundtals funderade på hur ont kroppen kommer att göra efter nonstopp på cykelsadeln i så många timmar. Hur lång tid ska det ta runt sjön då? Målet är satt till Sub 9,5 h (vilket betyder minst 33,1 km/h i snitt) Jag biter fast så länge jag kan tänker jag.... Vi kommer att vara ca 20 stycken och köra i så kallad Belgisk kedja åtminstone så länge vi är tillräckligt många och så länge lagkaptenen bestämmer att vi ska göra det. Belgisk klunga/rotation innebär att gruppen kör på 2 led där det ena ledet kör lite fortare än det andra vilket gör att det hela tiden sker en rotation i en oval cirkel skulle man enkelt kunna säga. Det kräver stor  koncentration och det gör att klungan kan köra snabbt. 

TCG expressen verkar vara ett bra gäng. Har cyklat med flera av dem i andra sammanhang. I lördags var det mycket skratt och en hel del allvar. Precis som jag gillar så det här ska bli kul! Bara vädret den 14/6 blir lika bra som det har varit i hela maj. För cykla 31,5 mil i regn, blåst och 12 grader kallt då lär det bli väldigt mycket allvar och inga skratt alls

Efter Vättern får det bli Operation "Rescue löparben"

/Peace Love and Löparskor

The rain in Spain....

....stays mainly in the plain...

Eller....?

För ett par veckor sedan åkte jag till Mallorca och lämnade cykeln hemma för en gång skull.

Och som av en händelse gick Palma Marathon precis när jag hade bokat att åka dit.... Mycket märkligt sammanträffande. Eller kanske inte förresten...

Nåväl slumpen eller inte... Jag tog dotter med pojkvän med mig och vi hade några dagar med fantastisk vackert väder och för första gången körde jag ner och upp för Sa Calobra MED BIL!!! Och visst... det var inte utan att jag glodde mögigt av avund på de cyklister som kämpade sig upp till Coll de Reis. 

Det var ovanligt höga oktobertemperaturer och jag började nästan ångra mig att jag inte hade valt Växjö Marathon istället för Palma. För 27 grader och springa marathon är sådär.....

Det kändes dock skönt att det "bara" var ett marathon och det enda jag behövde ha koll på var typ platsen starten skulle gå på och när... Jag behövde inte ha koll på däcktryck, transitionspåsar eller annat triathlontrams . Ett par löpardojjor och saken var biff.

Jag trodde mig ha ganska bra koll på läget. Men planen failade redan på hotellet kl 06. För den frukost jag hade blivit lovad bestod av en kopp kaffe och ett kakfat. Hur fasen ska man kunna springa ett marathon på två små chokladmuffins och två koppar kaffe?

Men det var inte mycket att göra åt. Jag hade åtminstone en banan och några gel som jag stoppade ner innan jag gav mig iväg. Jag tog bussen in till Palma och hade följe med en engelsk tjej som jag träffade vid busshållsplatsen. När vi steg av bussen öppnade sig himlen och det var ett galet skyfall och åska. Det fullkomligen forsade vatten på gatorna. Vi skylade under viadukten vid katedralen och där anslöt även en  tysk tjej. Vi var totalt dyngsura och vi stod i en fors av regnvatten blandat med en massa smuts. Vi skrattade åt hela spektaklet och konstaterade att det hade ändå inte gått att ligga på stranden idag och det var åtminstone inte 30 grader varmt och stekhett.

Det började ljusna och jag gjorde mig klar för start och lämnade in min överdragspåse. Men varför var det inte alls särskilt många vid starten. Klockan var  ju 07:45 och starten skulle gå kl 08:00. Jag frågade någon var alla var och fick då reda på att starten var framflyttad en hel timme. "-It has been written on Facebook. You must look there" sa en spanjor som såg hur förvirrad jag var.  F-siken också, det var då jag började känna att mina två muffins började gå ner för räkning och det var tveksamt om energin ens skulle räcka fram till start...

En timme och en gel senare gick äntligen starten. Vädret hade gått från skyfall till precis lagom löparväder. Ca 18 -19 grader och lite molnigt. Det var trångt i starten men jag hade inte bråttom. Jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha en hyfsat bra känsla hela vägen. Och som bekant så brukar tempo i dom flesta fall höra ihop med graden av bekvämlighet. Så sagt och gjort. Ingen stress. Jag skulle springa en mara kontrollerat, någorlunda smärtfritt och utan kramp!

Det är alltid lite extra kul och kravlöst att springa ett lopp utomlands. Även om banan var knixig, kuperad och lite svårsprungen så var den rolig. Mil 2 och 4 gick mestadels uppe i Palmas gränder. Banan började längs med kusten västerut förbi hamnarna och sedan tillbaka för att sedan vända upp i Palma centrum. På andra varvet öppnade sig himlen igen och det var en väldigt fuktig 3:e mil. 

Som vanligt när man springer ett marathon har alla löpare energidippar och energikickar på olika ställen. Så den pigge löparen som så käckt springer om en och säger; "-come on , vamos vamos, You can do it" kan vara den man springer förbi ett par kilometer senare... Den enes bröd den andres död...

Nåja, jag kom iallafall i mål utan att känna mig döende, och som jag konstaterade tidigare så kan det ha någonting med tempot att göra ....

Och som med dom allra flesta lopp, så gör man nya lärdomar. Denna gången lärde jag mig att det går alldeles utmärkt att springa en mara på två små torra chokladmuffins och två koppar kaffe ;-)

/Peace Love and Löparskor