måndag 6 maj 2019

Torka i bloskträsket...

Det är knappast tillåtet att ha detta bloggkonto öppet längre. Inga ord och inga uppdateringar på snart ett helt år... Vad har hänt? Absolut ingenting skulle man kunna tro. Men tvärtom så har det hänt massor. Livet går i 190...Har helt enkelt inte haft tid att sitta vid tangentbordet och ljuga ihop läsvärda rader.
Men jag kanske ska göra ett tappert försök att hälla lite vatten i bloggträsket igen. Det händer ju trots allt väldigt mycket på träningsfronten igen. Efter diskbråcket som försvann för exakt ett år sedan har träningen flutit på bra. Cyklingen har gått bättre än nånsin. Efter en vinter med kalla, mörka och helt oglamourösa cykelpass på kvällarna känns det som att cykelsäsongen har fått en helt annan start än den brukar så här års.



Men vintern innehöll också träning på sydligare breddgrader. Provade nämligen Gran Canarias beryktade cykling. Och det ryktet visade sig inte vara ett dugg överdrivet. Det var vägar som var helt galna och jag var nära att lägga mig ner i diket och böla flera gånger. Jag har faktiskt aldrig varit så nära att ge upp och gå av cykeln och gå för att det bokstavligen brann i låren. Det var klättringar som aldrig tog slut och det var lutningar på 22-23 % som gjorde att man fick stå upp i lägsta växel och kämpa för att man inte skulle trilla. Men den högsta toppen Pico de las Nieves nåddes till slut och även en av Europas tuffaste klättringar Valley of the tears sätter jag en bock på. En sak är i alla fall säker…. e huvet dumt får kroppen lida ...





Trots alla cykelpass med finfina sällskap, kedjor och klungor så är jag ju trots allt fortfarande en löpare. En inbiten, individualistisk. inskränkt och idoga löpare. För ingenting går upp mot ett hårt löparpass. Känslan är obetalbar när man känner att man håller på att flåsa upp lungorna, eller när frukosten är på väg i retur eller att man inser att mjölksyra även kan sätta sig i tänderna. Förresten sa jag det att huet är dumt... 

lördag 22 september 2018

Tar tag i nya tag

Vilken otrolig sommar vi har haft! Och med den har det följt cykelträning som man aldrig har upplevt på våra breddgrader! Inte en enda armvärmare eller vindväst har behövts på hela sommaren. Jag har skämt bort mig själv med sällskap av cykelklubben, triklubben och andra vänner. Det har varit lunchstopp, fikastopp och till och med ett och annat dopp i blöjorna i cykelkläderna. Det är med vemod man lämnar dessa månaderna bakom sig eftersom man inser att man nog aldrig får uppleva en sån här sommar igen.

Men nu börjar hösten göra sitt intrång och man har accepterat läget. Löpningen börjar nu kännas mer lockande än cykeln.
För springa det kan man göra alltid, överallt och i alla väder!
Så nu är det nya tag och nya krafter. Ännu lägger jag nämligen inte ner jakten på mjölksyra och sekunder ….











/Peace Love and Löparskor



torsdag 30 augusti 2018

Guld till en medelålders, medelmåtta på medeldistansen....

Tenson Tjörn Triathlon 11.3 har varit mitt stora mål denna säsongen och det blev en fullträff, ett SM guld i min åldersklass på medeldistansen (1900m sim, 9 mil cykel, 21 km löpning). Överst på pallen och en seger, inte minst över diskbråcket. Jag kan nästan inte i ord förklara hur glad jag är. Hela säsongen har diskbråcket varit ett hot men efter träningslägret på Mallorca i maj insåg jag att hård träning gör mig bara bättre. Då vågade jag sätta ett mål som för mig kändes modigt, högt och nästan lite kaxigt. Så någonstans mitt i sommaren började jag  berätta för de som frågade, att mitt mål var topp 3 i Masters K45 på SM i medeldistans och att jag ville komma under 5 timmar. Jag fick ju hjärtklappning bara av att säga det … Topp 3 på SM i medeldistans! Lilla jag... en medelålders, medelmåtta som fortfarande inte kan simma mer än i 1:ans växel....

Här kommer en racereport:
På fredagen åkte jag och en kompis upp till Tjörn och mötte upp de andra som skulle bo i det hus vi hade hyrt. Det var skönt att komma till ett hus istället för att behöva trycka in sig i ett litet rum på ett hotell eller bed and breakfast. Det kändes nästan som det gjorde när vi bodde kollektivt på träningslägret på Öland för snart 7 år sen.

På lördagsmorgonen cyklade vi bort till starten och checkade in våra prylar. Det var lite blåsigt, kallt och regnet hängde i luften. Jag var nervös som sjutton men samtidigt kändes allt väldigt, väldigt bra. För hur mycket jag än ansträngde mig på att känna efter så hade jag inte ont någonstans... Så inte ens hypokondrin kände jag av ;-)



Starten gick kl 09:00 för SM klassen och 09:05 rullade mastersklasserna i vattnet med några minuters mellanrum. Det fanns stora röda brännmaneter inne vid strandkanten men det sas att vattnet var för varmt så maneterna höll sig på djupet, förutom de som hade blåst in på grunt vatten... Det var kallt på morgonen, både i vattnet och i luften. Havet höll ca 20 grader och det var nog inte mer än 13 i luften. Jag frös som en liten kyckling och var dörädd… Samtidigt så hade jag aldrig någonsin känt mig så väl förberedd. Jag hade tränat målmedvetet den senaste tiden, fått finfin hjälp med cykelfix, tränat hårda wattpass, och valt löparintervaller med omsorg. Inte undra på att jag längtade tills simningen var över.

Startskottet gick och vi var igång. Jag sprang ut i vattnet och hoppades på att alla maneter skulle vara bortfösta av alla de första triathleterna. Efter några hundra meter förstod jag att simningen skulle vara allt annat än bra. Mina simglasögon hade immat igen, det var trångt och i ungefär samma ögonblick som jag kände att jag hade fritt vatten att stoppa armarna i så kom nästa mastersgrupp bakifrån som bokstavligen simmade upp på min rygg.
Jag tappade allt självförtroende där i vattnet. Det kändes inte alls bra. Alla de fötter som jag försökte simma efter försvann. De sista 200 metrarna gick rakt mot vågorna och jag fick några salta kallsupar men till slut var uppstigningsrampen där och jag kunde springa till cykeln och samtidigt kränga av mig våtdräkten på ovankroppen.
Cyklingen började bra. Förutom att jag frös. Ångrade mig just då att jag inte hade tagit på mig den vindjacka som jag hade lagt fram i växelfållan. Det var vått på asfalten och jag insåg att det kanske ändå hade varit en fördel att ha simmat långsamt och därmed undvikit regnskuren på cyklingen. Ännu en fördel med min långsamma simning var att jag kunde köra om många vilket såklart förbättrade mitt självförtroende. Tittade på min klocka och såg att det gick i 38...39.... 40 km/h och tänkte att snart vänder banan och vinden kommer att vara emot och då måste jag ha tjänat tid här ute i medvinden. Så det var bara att köra på.
Cykeln gick som en klocka och tempohjälmen var otroligt tyst och skön. Solen började titta fram och den värmde skönt.
Efter drygt 2 mil vände banan och POFF...där kom motvinden. All cykel- och triathlonstil försvann direkt. Snoret rann, jag var klibbig i hela ansiktet och fick slita som ett djur i motvinden. Men med tanke på att det var en tvåvarvsbana så skulle ju medvinden komma tillbaka så det var bara att bita ihop. Varvningen av cykelbanan gick in i målområdet och stämningen där var förstås på topp. Jag hörde mitt namn och lite hejarop vilket alltid känns roligt då man inbillar sig att det finns dom som känner igen utan att läsa namnet som finns på nummerlappen ;-).
På andra varvet hade jag fått upp värmen ordentligt i hela kroppen utom i fötterna. Jag tryckte på så mycket jag vågade och funderade ett slag på om jag skulle slå ett getöga på watttalet på klockan men struntade i det. Litade helt enkelt på min känsla istället.

Efter 2 timmar och 36 minuter var jag inne för växling till löpning. Jag hoppades innerligt att jag inte hade bränt allt krut i benen på cyklingen. Jag hade ny Maurten energi i mina cykelflaskor och det verkade funka bra. Men jag oroade mig lite för att de 500 ml jag hade druckit var på tok för lite. Försökte växla fort men tog ändå några extra sekunder att noga hänga upp min nya fina tempohjälm som jag absolut inte ville riskera att tappa i asfalten. Fötterna var som isbitar när jag sprang ut på banan. Det kändes som att dom var runda undertill. Men man vill ju se snabb ut där det är mycket publik så som vanligt började jag alldeles för fort. Men benen var ju faktiskt pigga och efter ca 6 kilometer tinade även fötterna. Jag tittade på klockan och förstod att jag sprang ganska snabbt. Jag kom ifatt och om många men det säger ju ingenting om placeringen eftersom alla kan ha avverkat olika många varv. Jag funderade lite på om det gick för fort och om jag skulle slå av på farten.. men va fasiken. Man måste ju satsa.... Topp 3 var ju målet... Det fick bära eller brista. Löparbanan var en 4-varvsbanan, med tre stycken vändpunkter och tre rejäla men korta backar. Det innebar att man möttes och på flera ställen och såklart hälsar man och peppar alla de man känner. Det flesta av oss i kollektivet startade men tyvärr fick en bryta ca 7 km in i löpningen. En bristning i vaden och förhoppningsvis kort konvalescens då han var klok nog att stiga av direkt. Han tog det med gott mod och hängde inte läpp för det. Herregud om det hade varit jag.... Då hade inte kollektivet fått det lätt den kvällen kan jag berätta....

Varv efter varv avverkades och jag njöt i fulla drag. Jag tyckte att jag hade full kontroll på löpningen och kände min gräns tydligt. När jag gav mig ut på sista 5 kilometrarna började dock benen bli sega. Men nu var det bara att bita ihop, hålla ihop och hålla ut ända in i mål. Jag hade ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt men på sista varvet kan man vara säker på att de man springer om lägger man bakom sig i resultatlistan. Jag förstod då att krafterna och farten skulle räcka ända in i mål. Vilken känsla.... Plötsligt händer det liksom....Men när jag hade ca 300 meter kvar till mål nöp det till i vaden och jag tänkte NEEEEEJ inte kramp … SNÄÄÄÄLLLA INTE KRAMP!! Slog av på farten och försökte göra fotisättningen så avslappnad som möjligt i några steg. Och kan man tänka sig … det släppte. Det var verkligen min dag!!

Jag sprang i mål i en tunnel av regnbågsfärger och Tensonflaggor. I målfållan väntade några från kollektivet och vi skålade i den alkoholfria öl som det bjöds på. Jag var så otroligt glad över att jag hade hållit ihop hela vägen ända in i mål. Jag hade gjort allt som stod i min makt. Det fanns inte mer att hämta. Jag brydde mig inte om att ta reda på någon placering just då. Jag ville helt enkelt vara lyckligt ovetande en stund till och suga på karamellen att det ändå fanns en möjlighet att jag skulle få gå upp på pallen





Efter en stund var vi några som gick bakom hamnhusen för att bada och skölja av oss svetten.
Precis innan jag skulle hoppa i plingade telefonen...
Då fick jag läsa;
"Gratulerar Liselott
Guldmedalj....så jäkla stort
4:58 Vilken topptid du fick....måste kännas underbart"


Jag blev helt knäsvag och kände tårarna komma samtidigt som jag jublade!! Äntligen!! Den ständiga 2:an eller 4:an fick äntligen stiga överst på pallen.

Jag fick äntligen valuta för allt slit.För jag ska inte sticka under stol med att det här guldet var inget jag snöt ur näsan precis. Det har varit mycket träning under hela sommaren, ibland både två och tre pass om dagen. Jag är också otroligt tacksam för all hjälp jag har fått, framförallt med cykeln och cykelträningen. Det har varit hårda backpass, intervaller och lagtempoträningar. Och även sponsringen av den fina tempohjälmen förstås.
Så den välkända "Posttävlingsdepressionen" lär inte infinna sig hos mig denna gången kan jag berätta. Jag har alldeles för mycket att vara tacksam över. Framförallt och viktigast av allt har jag mina fina, duktiga barn som har accepterat att deras mamma har bott i blöjbyxorna (cykelbyxorna) hela sommaren och att diskbråcket jag fick den 9 september 2017 håller på att försvinna.

Tenson Tjörn Triathlon är en tävling som sorgligt nog går i graven nu. Jag kan förstå vemodet hos en del av de deltagare som har kommit dit år efter år. Det är nämligen något speciellt över Tjörn Triathlon.
Jag fick förmånen att uppleva den goda stämningen och det proffsiga arrangemanget 2 gånger och det har gett mig många roliga triathlonupplevelser.
Så stor TACK till Tenson Tjörn Triathlon för alla fina minnen jag har fått!






Och tack till vännerna som delade denna magiska helg med mig! Så kul vi hade! Den här upplevelsen stoppar jag på en alldeles speciell plats i minnesbanken!









Tävlings info

Simning 00:42:25
Växling 1 00:03:01
Cykling 02:36:48
Växling 2 00:01:39
Löpning 01:34:33


Totalt

Plac. (M/K) 20
Placering (Åldersklass) 1
Plac. (Totalt) 180
Totaltid (Brutto) 04:58:24