På skidor i ett snöfritt landskap...

Nu är dom inköpta och inkörda. Rullskidorna alltså. Jag har varit lite orolig för att det skulle bli tråkigt att träna på rullisar eftersom jag trivs bäst i skogen där det går upp och ner, men det har faktiskt varit ganska kul hittills. Det är tyvärr inte lika lätt att hitta bra träningsrundor som funkar med skidorna. Vägen här utanför har en så ojämn beläggning så nästan fötterna domnar...men det känns ändå ganska bra att hjulen rullar lite trögt så här i början. Varför...?? Jo för att asfalten är jäkligt hård, det vet jag, för den har jag redan synat på nära håll. Inga större skador, bara lite skrapsår på ena knät. Några kilometer härifrån är det fin jämn asfalt och OJ vilken skillnad. Där går det betydligt snabbare!
Träningsvärken har inte varit farlig. Jag trodde det skulle kännas mycket mer i överkroppen. Det är ju trots allt nästan bara dubbelstakning och frånskjut i en timmes tid under passen. Kanske är det så att den dåliga tekniken gör att jag inte kan åka mycket fortare och därmed tar jag inte "i" så mycket som jag borde. Kanske är det också därför pulsen inte heller riktigt går upp i nivåer som är jämförbara med löpningen.
Sedan är ju trafiken oxå något man får ha respekt för. Men det är intressant vad bilisterna saktar ner mycket när dom ser en människa på rullisar. Dom glider mycket saktare förbi än när det är ett barn som cyklar. Är dom rädda om lacken månne.....Spetsiga stavar....
Det allra bästa med att köra rullisar jämfört med snöåkning är att man slipper BAKHALT!! OCH DET ÄR HÄRLIGT!



På "Jungfruturen"

Det blev inga Elpex Wasa 610 utan en budgetvariant som utan tvekan kommer att räcka till mig. Ett par One Way för 1900 riksdaler. Bra pris tycker jag, ungefär som ett par löparskor....

Idag har jag sprungit Yddingeloppet i Torup. När vi körde i morse var det ett typiskt "Yddingeväder" dvs dimmigt, fuktigt och ca 7-9 grader. Jag tror faktiskt inte jag kan minnas nåt annat väder på detta loppet. Jag hamnade överst på pallen idag i K35. Eller rättare sagt Linn eftersom jag redan hade lämnat "brottsplatsen" för att skjutsa Noa till handbollsmatch i Lund. Linn hade fått uppdraget att vara på prisutdelningen i mitt ställe. Hon hade varit sååå stolt när hon hade klättrat högst upp på prispallen och till och med fått säga vad hon hette i mikrofonen.

Jag tyckte att loppet kändes kanonbra. Jag sprang om en tjej som jag hittills aldrig varit före i mål och fick rygg på ytterligare en som jag aldrig har varit i närheten av. När jag kom i mål var jag helnöjd och trodde jag hade överträffat mig själv....men ack nej ...10 sekunder långsammare än förra året. Det var kanske därför känslan var så skön, det gick helt enkelt inte tillräckligt fort;-).