Vätternrundan, hörselceller och öronlappar

 Jag cyklade vätternrundan i lördags. Det var13 år sedan sist och det har runnit mycket vatten under cykelbroarna skulle man kunna säga. 2011 hade jag inte mycket koll på cykelsporten  och då hade jag tränat exakt 100 mil innan jag stod på startlinjen...https://liselott-ommig.blogspot.com/2011/06/jag-cyklade-vatternrundan-mellan.html

Men det gick bra 2011 och det gick även bra 2024.  Men till skillnad från 2011 så startade jag med en grupp denna gången. Vi var 22 stycken (19 killar och 3 tjejer) och det mesta var planerat i minsta detalj.  På Prerace mötet kvällen innan gick vi igenom det sista men vi fick nya instruktioner om hur vi skulle cykla... Alla blev lite förvånade och men ingen ifrågasatte utan vi litade på de två rutinerade lagkaptenerna.

Vi startade 05:58 och började i ett tempo som skulle motsvara subtid 9 timmar. Planen var att hålla det tempot ner till Jönköping och där lagkaptenerna skulle utvärdera gruppen. Vi gjorde som vi var tillsagda dvs körde två olika rotationer i gruppen (belgisk kedja). Man låg i den första rotationen så länge man kände sig pigg. Sedan backade man ner i den andra rotationen när man ville vila sig lite för att sedan ansluta till förstagruppen när man var återhämtad. Allra längst bak cyklade man om man ville besöka "fikavagnen", dvs äta och dricka i lugn och ro eller vila sig från rotationerna.

Det gick fort och de två rotationsklungorna fungerade  bra men det var svårt med kommunikationen  när man ville rotera fram den från andra klungan till den första. Det hade fungerat bättre om vi bara hade pratat igenom detta lite mer noggrant innan det var dags.

Ner till Jönköping hade vi bra fart. Och eftersom vi hade en tid och passa var även depåstoppen noga tidplanerade. Det innebar att vi hade ett MYCKET KORT kissestopp vid 56 km. Det gick snabbt, kanske 1 min. Jag klev inte ens av cykeln. Ja jag kissade inte heller för den delen... ;-)

Det första av två depåstopp hade vi vid 110km. Varje depåstopp fick ta 3 minuter!!

Vi hade egna depåer vilket förstås innebär att man måste ha någon som sköter markservicen. En snäll fru till någon hjäpte oss. Så våra personliga lådor stod uppradade när vi kom och då gick det undan vill jag lova. Snabbt snabbt snabbt.....Kissa någonstans i det fria, på med cykeltröjatröjan igen, (ja, den måste av eftersom man har hängslor på cykelbyxorna.... korkat ja jag vet...), byta flaskor på cykeln. och hade jag haft några sekundrar över så hade jag tryckt i mig en vaniljbulle eller något annat gott som jag lagt ner i min låda , 

Med handen halvvägs ner i bullpåsen skriker Aron. "-Tiden är ute, nu kör vi" . Så det blev ingen bulle. Upp på hojjen och iväg.

Och det rullar på igen. Men nu är vinden lite jobbigare. Vi har den rakt från sidan vilket innebär att det är fler positioner i klungan som har det jobbigt än de längst fram. Under någon timme tyckte jag att det var lättare att rotera i den främsta gruppen. För det kändes som att man hade mindre tid i den jobbiga sidovinden där än i den andra rotationen. 

När vi vänt norrut på den västra sidan av Vättern körde vi om cyklister nästan hela tiden. Men det gick bra. Vägen var bred och det funkade utmärkt. Förutom på ett ställe där det var frästa djupa "intesomnavidratten-räfflor". Jag var tvungen att korsa mittlinjen vid en omkörning och det skakade så löständerna höll på att hoppa ur.... och POFF DÄR FLÖG MIN GARMIN!! 

H-VETEs J-A S-T!!! Min nya fina och dyra klocka!!

Grämde mig och var förbannad en stund. Men plötsligt från ingenstans faller en lagkamrat. Det blir ett fasansfullt ljud av carbon mot asfalten, rop, och skivbromsar som skriker. Jag lyckas undvika gå omkull och hinner tänka mycket under dom sekundrar som går innan jag får stopp på cykeln och springer tillbaka. Det är tack o lov bara en som ligger på asfalten. Jag och en till tar hand om honom, någon ringer ambulans och en tredje varnar och dirigerar andra cyklisetr.. Det var två till som gick i backen men inget allvarligt för dem. Vi tog hand om vår lagkamrat tills ambulansen kom och sedan rullade gruppen iväg med lite skakiga ben. Vi tog det väldigt lugnt i 30-40 minuter. Vår måltid skulle vi inte klara ändå och allt det där kändes oviktigt.

Men efter en stund började vi rotera igen och vi fick tillbaka glädjen över att köra fort.

Vid 210 km hade vi vårt andra  och sista depåstopp. Av naturliga skäl var vi inte lika disciplinerade och stressade med tidschemat så jag hann både äta och bjuda på mina vaniljbullar. 

De sista milen efter Askersund var kuperade.Jag hde en liten förnimmelse om kramp men det höll sig i schack. 

Efter det tråkiga fallet så vara alla eniga om att det viktigaste målet för oss var att köra över mållinjen tillsammans. 

Trots att det nog fanns några som hade lite mer krut benen så höll vi ihop klungan så höll vi ihop. Alla glada men samtidigt ledsna över vår lagkamrats olycka. Men någon ringde upp honom på sjukhuset och fick besked om att han var okej och vi skålade i målölen ! 

Vätternrundan i all ära... men är det värt det? Just nu känns det inte som att jag är särskilt sugen på att ta risken igen. Sen å andra sidan är det stora risker med att leva... Man kan ju dö ;-)

Mina olika invecklade tider var:

Rulltid (totaltid utan depåstoppen inräknade) : 09:07

Officiellt resultat : 09:52

Sannolikt resultat om olyckan inte hade hänt: 08:59 ;-)

Som sagt så har det runnit mycket vatten under cykelbroarna. Det har även troligen försvunnit en hel del hörselceller till följd av åtskilliga mil med vindbrus i öronen. Troligtvis svarar jag helt uppåt väggarna när vi pratar i klungan eftersom jag fick ett par öronmuffar av några cykelvänner....

Och skit också.... Hur ska jag komma undan detta...Dom ligger fortfarande kvar i förpackningen

KLÄDKOD VS HÖRSELCELLER......

To be continued...