Livet före och efter....

Jag KLARADE det!! Stockholm Maraton alltså... Det var betydligt roligare än jag hade kunnat ana. Jag hade förberett mig på smärtor men dom infann sig aldrig riktigt. Det var allvarligt talat en riktigt behaglig resa. Och hyllningarna från publikmassorna var så enorma så man nästan fick tårar i ögonen...
Vi åkte buss upp med Team Blekinge i fredags och väl uppe hämtade vi nummerlappar och gick på mässan och pastapartyt. Både jag och Petra skulle köpa "turbogel" men till vårt stora förtret var detta SLUT!! Ojojoj.... vår tilltro till detta gel är enorm och jag såg min sluttid rassla till med högre siffror. Men vi fick tänka om. Petra hade lyssnat på Rune Larsson och gick helt på hans koncept. Så hon gick till 7 eleven och köpte Wienerbröd som hon stoppade ner i vätskebältet. Jag nöjde mig med egen sportdryck och dextrosol.
Innan start på lördagen flödade kolhydraterna och jag hade laddat in så gott jag kunde. Rejäl hotellfrukost, sedan frukt, bars och en pastalunch på det. När starten gick var det absolut inget jag hade kunnat göra annorlunda och det kändes skönt. Målet var att komma under 4 timmar och jag hade bestämt mig för att gå ut lugnt. Banan var omlagd för i år. Första varvet var 16 km så när man passerade Stadion första gången var det ett varv till på 26 km. Jag hade bestämt mig för att "dela" upp loppet i tre delar (i huvudet alltså). 16 km - 16 km - 10 km. Det funkade bra. Efter Västerbron andra varvet började benen bli stumma. Då var det ca 7 - 8 km kvar och då gällde det att stoppa i sig all energi man kunde hitta vid vätskestationerna. Så sista kilometerna hade jag en pigg period så väl inne på Stockholm stadion kunde jag spurta i mål. VILKEN GLÄDJE!! Så numera har jag full förståelse för den känsla som maratonlöpare har berättat för mig om. Det vill säga att man är oslagbar och känner sig som bäst i världen!
Däremot måste jag ändå säga att min personliga uppfattning är, att Lidingöloppet är jobbigare. Där brottas man med ständiga pulshöjningar och mjölksyrakänningar. Under mitt maraton var jag "bara" trött från midjan och neråt och pulsen var på en jämn låg nivå. På lidingöloppet är man trött i hela kroppen.

Min sluttid blev 3,49,36 och placeringen 398.
Nöjd är jag även med kommentaren jag fick av min kära löparkompis Petra när vi hade återförenats efter målgång; "- Du ser ju piggare ut nu än vad du gjorde innan start!"