Vad är det egentligen som får en att ge sig ut i snålblåst, mörker, kyla en kväll som ikväll.......det frågar jag mig ständigt när jag ännu en gång ger mig ut för att löpträna. Varv efter varv på en ellusslinga där jag kan varenda backe, alla hålor, alla svängar och så vidare. Är det meditionen man längtar efter? Driften att bli bättre, snabbare? Eller är det egentligen "bara" endorfinerna man är ute efter?? I själva verket tror jag att det välbefinnandet som infinner sig när man har svettats och låtit kroppen jobba som är den stora drivkraften.

Nåja nog filosoferat om detta....Idag var det tungt i backarna efter att ha jobbat natt med minus i mat- och sömnkontot. Apropå sömn.....sängen kallar....

Gonatt