torsdag 30 augusti 2018

Guld till en medelålders, medelmåtta på medeldistansen....

Tenson Tjörn Triathlon 11.3 har varit mitt stora mål denna säsongen och det blev en fullträff, ett SM guld i min åldersklass på medeldistansen (1900m sim, 9 mil cykel, 21 km löpning). Överst på pallen och en seger, inte minst över diskbråcket. Jag kan nästan inte i ord förklara hur glad jag är. Hela säsongen har diskbråcket varit ett hot men efter träningslägret på Mallorca i maj insåg jag att hård träning gör mig bara bättre. Då vågade jag sätta ett mål som för mig kändes modigt, högt och nästan lite kaxigt. Så någonstans mitt i sommaren började jag  berätta för de som frågade, att mitt mål var topp 3 i Masters K45 på SM i medeldistans och att jag ville komma under 5 timmar. Jag fick ju hjärtklappning bara av att säga det … Topp 3 på SM i medeldistans! Lilla jag... en medelålders, medelmåtta som fortfarande inte kan simma mer än i 1:ans växel....

Här kommer en racereport:
På fredagen åkte jag och en kompis upp till Tjörn och mötte upp de andra som skulle bo i det hus vi hade hyrt. Det var skönt att komma till ett hus istället för att behöva trycka in sig i ett litet rum på ett hotell eller bed and breakfast. Det kändes nästan som det gjorde när vi bodde kollektivt på träningslägret på Öland för snart 7 år sen.

På lördagsmorgonen cyklade vi bort till starten och checkade in våra prylar. Det var lite blåsigt, kallt och regnet hängde i luften. Jag var nervös som sjutton men samtidigt kändes allt väldigt, väldigt bra. För hur mycket jag än ansträngde mig på att känna efter så hade jag inte ont någonstans... Så inte ens hypokondrin kände jag av ;-)



Starten gick kl 09:00 för SM klassen och 09:05 rullade mastersklasserna i vattnet med några minuters mellanrum. Det fanns stora röda brännmaneter inne vid strandkanten men det sas att vattnet var för varmt så maneterna höll sig på djupet, förutom de som hade blåst in på grunt vatten... Det var kallt på morgonen, både i vattnet och i luften. Havet höll ca 20 grader och det var nog inte mer än 13 i luften. Jag frös som en liten kyckling och var dörädd… Samtidigt så hade jag aldrig någonsin känt mig så väl förberedd. Jag hade tränat målmedvetet den senaste tiden, fått finfin hjälp med cykelfix, tränat hårda wattpass, och valt löparintervaller med omsorg. Inte undra på att jag längtade tills simningen var över.

Startskottet gick och vi var igång. Jag sprang ut i vattnet och hoppades på att alla maneter skulle vara bortfösta av alla de första triathleterna. Efter några hundra meter förstod jag att simningen skulle vara allt annat än bra. Mina simglasögon hade immat igen, det var trångt och i ungefär samma ögonblick som jag kände att jag hade fritt vatten att stoppa armarna i så kom nästa mastersgrupp bakifrån som bokstavligen simmade upp på min rygg.
Jag tappade allt självförtroende där i vattnet. Det kändes inte alls bra. Alla de fötter som jag försökte simma efter försvann. De sista 200 metrarna gick rakt mot vågorna och jag fick några salta kallsupar men till slut var uppstigningsrampen där och jag kunde springa till cykeln och samtidigt kränga av mig våtdräkten på ovankroppen.
Cyklingen började bra. Förutom att jag frös. Ångrade mig just då att jag inte hade tagit på mig den vindjacka som jag hade lagt fram i växelfållan. Det var vått på asfalten och jag insåg att det kanske ändå hade varit en fördel att ha simmat långsamt och därmed undvikit regnskuren på cyklingen. Ännu en fördel med min långsamma simning var att jag kunde köra om många vilket såklart förbättrade mitt självförtroende. Tittade på min klocka och såg att det gick i 38...39.... 40 km/h och tänkte att snart vänder banan och vinden kommer att vara emot och då måste jag ha tjänat tid här ute i medvinden. Så det var bara att köra på.
Cykeln gick som en klocka och tempohjälmen var otroligt tyst och skön. Solen började titta fram och den värmde skönt.
Efter drygt 2 mil vände banan och POFF...där kom motvinden. All cykel- och triathlonstil försvann direkt. Snoret rann, jag var klibbig i hela ansiktet och fick slita som ett djur i motvinden. Men med tanke på att det var en tvåvarvsbana så skulle ju medvinden komma tillbaka så det var bara att bita ihop. Varvningen av cykelbanan gick in i målområdet och stämningen där var förstås på topp. Jag hörde mitt namn och lite hejarop vilket alltid känns roligt då man inbillar sig att det finns dom som känner igen utan att läsa namnet som finns på nummerlappen ;-).
På andra varvet hade jag fått upp värmen ordentligt i hela kroppen utom i fötterna. Jag tryckte på så mycket jag vågade och funderade ett slag på om jag skulle slå ett getöga på watttalet på klockan men struntade i det. Litade helt enkelt på min känsla istället.

Efter 2 timmar och 36 minuter var jag inne för växling till löpning. Jag hoppades innerligt att jag inte hade bränt allt krut i benen på cyklingen. Jag hade ny Maurten energi i mina cykelflaskor och det verkade funka bra. Men jag oroade mig lite för att de 500 ml jag hade druckit var på tok för lite. Försökte växla fort men tog ändå några extra sekunder att noga hänga upp min nya fina tempohjälm som jag absolut inte ville riskera att tappa i asfalten. Fötterna var som isbitar när jag sprang ut på banan. Det kändes som att dom var runda undertill. Men man vill ju se snabb ut där det är mycket publik så som vanligt började jag alldeles för fort. Men benen var ju faktiskt pigga och efter ca 6 kilometer tinade även fötterna. Jag tittade på klockan och förstod att jag sprang ganska snabbt. Jag kom ifatt och om många men det säger ju ingenting om placeringen eftersom alla kan ha avverkat olika många varv. Jag funderade lite på om det gick för fort och om jag skulle slå av på farten.. men va fasiken. Man måste ju satsa.... Topp 3 var ju målet... Det fick bära eller brista. Löparbanan var en 4-varvsbanan, med tre stycken vändpunkter och tre rejäla men korta backar. Det innebar att man möttes och på flera ställen och såklart hälsar man och peppar alla de man känner. Det flesta av oss i kollektivet startade men tyvärr fick en bryta ca 7 km in i löpningen. En bristning i vaden och förhoppningsvis kort konvalescens då han var klok nog att stiga av direkt. Han tog det med gott mod och hängde inte läpp för det. Herregud om det hade varit jag.... Då hade inte kollektivet fått det lätt den kvällen kan jag berätta....

Varv efter varv avverkades och jag njöt i fulla drag. Jag tyckte att jag hade full kontroll på löpningen och kände min gräns tydligt. När jag gav mig ut på sista 5 kilometrarna började dock benen bli sega. Men nu var det bara att bita ihop, hålla ihop och hålla ut ända in i mål. Jag hade ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt men på sista varvet kan man vara säker på att de man springer om lägger man bakom sig i resultatlistan. Jag förstod då att krafterna och farten skulle räcka ända in i mål. Vilken känsla.... Plötsligt händer det liksom....Men när jag hade ca 300 meter kvar till mål nöp det till i vaden och jag tänkte NEEEEEJ inte kramp … SNÄÄÄÄLLLA INTE KRAMP!! Slog av på farten och försökte göra fotisättningen så avslappnad som möjligt i några steg. Och kan man tänka sig … det släppte. Det var verkligen min dag!!

Jag sprang i mål i en tunnel av regnbågsfärger och Tensonflaggor. I målfållan väntade några från kollektivet och vi skålade i den alkoholfria öl som det bjöds på. Jag var så otroligt glad över att jag hade hållit ihop hela vägen ända in i mål. Jag hade gjort allt som stod i min makt. Det fanns inte mer att hämta. Jag brydde mig inte om att ta reda på någon placering just då. Jag ville helt enkelt vara lyckligt ovetande en stund till och suga på karamellen att det ändå fanns en möjlighet att jag skulle få gå upp på pallen





Efter en stund var vi några som gick bakom hamnhusen för att bada och skölja av oss svetten.
Precis innan jag skulle hoppa i plingade telefonen...
Då fick jag läsa;
"Gratulerar Liselott
Guldmedalj....så jäkla stort
4:58 Vilken topptid du fick....måste kännas underbart"


Jag blev helt knäsvag och kände tårarna komma samtidigt som jag jublade!! Äntligen!! Den ständiga 2:an eller 4:an fick äntligen stiga överst på pallen.

Jag fick äntligen valuta för allt slit.För jag ska inte sticka under stol med att det här guldet var inget jag snöt ur näsan precis. Det har varit mycket träning under hela sommaren, ibland både två och tre pass om dagen. Jag är också otroligt tacksam för all hjälp jag har fått, framförallt med cykeln och cykelträningen. Det har varit hårda backpass, intervaller och lagtempoträningar. Och även sponsringen av den fina tempohjälmen förstås.
Så den välkända "Posttävlingsdepressionen" lär inte infinna sig hos mig denna gången kan jag berätta. Jag har alldeles för mycket att vara tacksam över. Framförallt och viktigast av allt har jag mina fina, duktiga barn som har accepterat att deras mamma har bott i blöjbyxorna (cykelbyxorna) hela sommaren och att diskbråcket jag fick den 9 september 2017 håller på att försvinna.

Tenson Tjörn Triathlon är en tävling som sorgligt nog går i graven nu. Jag kan förstå vemodet hos en del av de deltagare som har kommit dit år efter år. Det är nämligen något speciellt över Tjörn Triathlon.
Jag fick förmånen att uppleva den goda stämningen och det proffsiga arrangemanget 2 gånger och det har gett mig många roliga triathlonupplevelser.
Så stor TACK till Tenson Tjörn Triathlon för alla fina minnen jag har fått!






Och tack till vännerna som delade denna magiska helg med mig! Så kul vi hade! Den här upplevelsen stoppar jag på en alldeles speciell plats i minnesbanken!









Tävlings info

Simning 00:42:25
Växling 1 00:03:01
Cykling 02:36:48
Växling 2 00:01:39
Löpning 01:34:33


Totalt

Plac. (M/K) 20
Placering (Åldersklass) 1
Plac. (Totalt) 180
Totaltid (Brutto) 04:58:24


onsdag 8 augusti 2018

Öloppet 2018 Racereport

Jag har sagt det förut och säger det igen...Swimrun är ingen glamourös sport. Man startar instängd i en våtdräkt, med en badmössa på huvudet, simglasögon i pannan och med en fors av svett som rinner  längs med ryggraden redan innan start. Det obligatoriska första förbandet ligger någonstans innanför våtdräkten och gör sig påmind som en knutnäve mot huden. Våtdräkten känns som ett alldeles för litet skinn och paddlarna skaver mot knogarna när man har vänt dom till "running mode" uppe på handryggarna. Men så fort startskottet har gått och man har lämnat civilsationen  känns inget av det längre. Då känns det bara att man är en levande människa mitt i naturen...

Öloppet är ett Swimrun som jag har varit intresserad av att delta i ända sedan jag började hålla på med detta. Det går i Göteborgs skärgård och med det också lite varmare och saltare vatten än det bräckta vattnet jag är van vid på östsidan av Sverige.  Så i lördags var det faktiskt lite glamouröst och onekligen lite medelhavskänsla. Man kunde åka ut med färjan från Saltholmen utan att behöva tänka på att ha fleecajacka och lovikavantarna med sig. Det var varmt! Precis som resten av alla dagarna denna sommaren. Men i lördags var det faktiskt lite svalare. Åtminstone inte 35 grader och ganska blåsigt faktiskt. Ute på Styrsö där starten skulle gå bjöds det på frukost. Fin, god frukost med allt det nödvändigaste. Inte dåligt må jag säga. Man fick onekligen mycket för startavgiften på 2900. Vi var där i god tid och med tanke på det vackra vädret var det helt okey att vara där och inte stressa dit.
Jag tävlade med en ny Swimrunpartner. Vi känner varandra ganska väl i träningssammanhang och har tränat mycket cykel tillsammans i bergen på Mallorca. Men aldrig varit i ett lag tillsammans. Det var dock inget jag oroade mig för. Vi hade pratat ihop oss om vad som gällde... Tex vrister före sekunder, inte riskera något, ha kul. springa fort där vi båda är bekväma dvs på asfalt, grus och stigar och ta det lugnt i den svåra terrängen. Den planen höll vi ända in i mål.
Kul att dom fångade oss på bild in action i havet

Men för att börja från starten så inleddes tävlingen med en kort löpning på ca 450 m fram till dagens längsta simning på 1050 m. Den första simningen var givetvis ganska stökig eftersom startfältet inte hade hunnit spridas. Det hade vi förberett oss på så vi höll oss i ena kanten vilket funkade bra.  Vattnet var salt och smakade nästan Mallorca. Jag älskar den känslan av salta vatten trots att jag fortfarande har en smak av kräftor i munnen så här 3 dagar efter tävlingen. 
Vi hade valt att koppla på linan på första simningen. Dels för att det var vår allra första swimrunsimning tillsammans men också för att simningen var så lång.Vi blev ganska snabbt varse om att linan var för kort, trots noga utprovningar kvällen innan. Man slog i paddlarna i den andras skor hela tiden. Vi bestämde oss vid uppstigningen på den första simningen att strunta i linan resten av racet.

Efter första simningen var vi igång. Det kändes bra! Adrenalinet från starten och första simningen hade lagt sig och pulsen började komma ner i "det blir en lång dag mode" Det var bitvis ganska lätta löpningar på asfalt och motionsslingor vilket gjorde mig lite förvånad då jag av bilder och filmer att döma räknat med mycket mer svår klipp- och stenlöpning. Men det var en positiv överraskning, även om asfaltslöpningen var mycket varmare att springa på. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Jag var lite rädd för att min lagkamrat inte alls tyckte att det här med swimrun är lika kul som jag tycker. Jag som hade traggat så mycket om magi, ett med naturen, fantastiskt, utmanande osv...Jag funderade på att han kanske mest tyckte att det här var en plåga, och alldeles alldeles dötrist...
Men han sa inget. Varenda gång jag frågade så tyckte han att det kändes bra. Efter ca 1,5 timme lyfte vi båda ögonen och kunde konstatera att det här var alldeles magiskt vackert! Vi påminde varandra då och då att titta upp från där man satte fötterna, och njuta av utsikten och att vi faktiskt ändå startade i en Swimrun vilket från början bara var ett infall vi kom på under träningslägret på Mallorca.

Öloppets bana var både utmanande och fin. Jag tror faktiskt detta var den roligaste och finaste Swimrun jag har deltagit i (tycker att jag känner igen den frasen...Har nog sagt det förut...det är lite som Ironmanblues…)
Det var många växlingar och lagom mycket svår löpning/klättringar. Det fanns 3 lite längre löpningar på 6700m, 7900m, och 3400 m. Jag hade ju förberett mina paddlar i vanlig ordning med de olika sim.resp löpsträckorna. Det gick åt skogen redan efter ca 5 etapper. Då hade jag totalt tappat räkningen och hade ingen aning om var vi var. Sen hade jag också missat att skriva upp den längsta och kanske viktigaste etappen, nämligen löpningen på 7900 meter och det gjorde ju inte min trovärdighet bättre.....
Så när vi helt ovetande befann oss ute på den etappen var vi båda trötta och började gå slut på både energi och vätska. När vi inte kunde lista ut var vi var frågade vi tillslut ett annat lag hur långt vi hade kvar och då sa dom "-vi har väl sprungit 2 km och ska springa 7,9 så kan ni ju räkna ut själva" Vaaaaa??? 7900 meter?? Tittade febrilt på mina paddlar och kunde inte hitta den etappen någon stans. Herregud tänkte jag...Min lagkamrat kommer att döda mig... Vilken miss!!! Min lagkamrat var dock inte förvånad eftersom han hade memorerat 7900 m ifrån etappschemat på hemsidan. Jag försökte skämta bort det och sa att mig kan man aldrig lita på....

Det riktiga etappschemat såg ut så här. Det var med andra ord ganska många växlingar. 
ÖarCA. DISTANS (M)ENERGISTATIONERMaxtider (TID)
STARTStart Bratten 10.00
Styrsö480
Simma1050
Köpstadsö2100
Vattenpassage30
Smögholmen250
Simma290
Asperö2000Vätskestation
Simma490
Brännö2680Energistation (Galterövägen)
Bro15
Galterö1880
Vattenpassage20
St Stårholmen520
Vattenpassage20
Krokholmen650Vätskestation
Simma570
Känsö720
Simma390
Vargö1760
Simma180
Styrsö6950Energistation (Bratten)
Simma270
St. Rävholmen550
Simma190
Sjumansholmen420Energistation 4,5tim efter start*
Simma470
Kårholmen620
Simma350
Vrångö7900Energistation (Vrångö Hamn)Vrångö Hamn 6,5tim efter start
Simma350
Kårholmen640
Simma470
Sjumansholmen190Energistation
Vattenpassage + kobbe80
Simma560
Styrsö3420
MÅLBratten 19.00
Total distans39525
Total simning5700
Total löpning
33825

Vi hade bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på den längsta löpningen som enligt mina paddlar var på 6,7 km.....Det gjorde vi INTE. Vi orkade helt enkelt inte i värmen. Det är nämligen inte gjort i handvändning ska gudarna veta. Det går åt mycket tid till att både ta av och sen på en våtdräkt på en kropp som är dyngsur av svett.
Men det fläktade lite så det funkade trots allt att spring 6,7 km med våtdräkten på. Och den löpningen som var 7.9 km lång hade vi (läs jag...) ju ingen koll på, så där bara knatade vi på och såg till slut vätskestationer som hägringar i en öken.....
Efter drygt halva banan korsade vi målområdet. Där väntade Helen på oss och hon gav oss massor med energi med glada tillrop och sin härliga inställning. Hon galopperade uppför den branta backen framför oss och peppade oss och vi lämnade henne där för att ge oss ut på den södra delen av banan.

Där någonstans började det att bli tufft. Men trots det var vi vid gott mod. Hela tiden förändrades banan och man fick lite nytt att tänka på. Swimrun är lite av en längtan hela tiden. Springer man längtar man efter simning och simmar man känns det skönt att sätta fötterna på landbacken igen. Dock var det få ställen man kunde börja med att sätta föttena på land. Utan det var mer som en säl som asar sig upp på klipporna eller krypandes med bara sjögräs att hålla sig i. Det var verkligen såphalt på alla upp-och nedstigningar. Men vattnet var så klart så att man kunde faktisk hoppa eller kasta sig i där man såg att det var fritt från stenar. 

Vi avslutade tävlingen på bästa sätt. Med ca 2,5 km asfaltslöpning där vi lyckades springa med huvudet högt och ifrån de andra lagen vi hade runt oss. Efter målgång tog det inte lång tid innan min lagkamrat började spekulera om Team Nord o Syds nästa swimruntävling. Då förstod jag att det var inte bara jag som hade haft kul! Klart att vi var överens om att göra en tävling till som Nord o Syd. Nåsta gång är det min lagkamrat som har helt fria händer att välja tävling! Ska verkligen bli kul!


Nu när kräftsmaken i munnen äntligen har försvunnit och våtdräkten inte längre luktar avlopp så kan jag bara säga VILKEN DAG vi hade där ute på öarna. Jag sprang med ett leende från öra till öra ända in i mål. Tänk att den 9 september 2017 fick jag ett diskbråck som bänkade mig totalt i ca ett halvt år. Då var jag så förtvivlad och trodde att jag aldrig mer skulle kunna springa.... Operation stod för dörren men ställdes in på grund av influensan och sen var det som att något hände. Det bara vände och blev bättre och bättre. Det gick tydligen att komma tillbaka från ett diskbråck. Det trodde jag aldrig! Diskbråcket stör mig numera bara i vila. Jag kan träna helt oberört. Och det gick att genomföra en Swimrun på 4 mil utan att det hindrade mig. Det är som om "livet" ville ge mig en tillsägning. Jag fick nånting som golvade mig totalt men som ändå gav mig möjlighet att komma tillbaka. Det har helt klart gjort mig mer ödmjuk till träning och resultat och jag har även fått en helt annorlunda träningsglädje. Kan inget annat än säga TACK LIVET för att jag får en ny chans. Denna gången ska jag vara klokare.