onsdag 8 augusti 2018

Öloppet 2018 Racereport

Jag har sagt det förut och säger det igen...Swimrun är ingen glamourös sport. Man startar instängd i en våtdräkt, med en badmössa på huvudet, simglasögon i pannan och med en fors av svett som rinner  längs med ryggraden redan innan start. Det obligatoriska första förbandet ligger någonstans innanför våtdräkten och gör sig påmind som en knutnäve mot huden. Våtdräkten känns som ett alldeles för litet skinn och paddlarna skaver mot knogarna när man har vänt dom till "running mode" uppe på handryggarna. Men så fort startskottet har gått och man har lämnat civilsationen  känns inget av det längre. Då känns det bara att man är en levande människa mitt i naturen...

Öloppet är ett Swimrun som jag har varit intresserad av att delta i ända sedan jag började hålla på med detta. Det går i Göteborgs skärgård och med det också lite varmare och saltare vatten än det bräckta vattnet jag är van vid på östsidan av Sverige.  Så i lördags var det faktiskt lite glamouröst och onekligen lite medelhavskänsla. Man kunde åka ut med färjan från Saltholmen utan att behöva tänka på att ha fleecajacka och lovikavantarna med sig. Det var varmt! Precis som resten av alla dagarna denna sommaren. Men i lördags var det faktiskt lite svalare. Åtminstone inte 35 grader och ganska blåsigt faktiskt. Ute på Styrsö där starten skulle gå bjöds det på frukost. Fin, god frukost med allt det nödvändigaste. Inte dåligt må jag säga. Man fick onekligen mycket för startavgiften på 2900. Vi var där i god tid och med tanke på det vackra vädret var det helt okey att vara där och inte stressa dit.
Jag tävlade med en ny Swimrunpartner. Vi känner varandra ganska väl i träningssammanhang och har tränat mycket cykel tillsammans i bergen på Mallorca. Men aldrig varit i ett lag tillsammans. Det var dock inget jag oroade mig för. Vi hade pratat ihop oss om vad som gällde... Tex vrister före sekunder, inte riskera något, ha kul. springa fort där vi båda är bekväma dvs på asfalt, grus och stigar och ta det lugnt i den svåra terrängen. Den planen höll vi ända in i mål.
Kul att dom fångade oss på bild in action i havet

Men för att börja från starten så inleddes tävlingen med en kort löpning på ca 450 m fram till dagens längsta simning på 1050 m. Den första simningen var givetvis ganska stökig eftersom startfältet inte hade hunnit spridas. Det hade vi förberett oss på så vi höll oss i ena kanten vilket funkade bra.  Vattnet var salt och smakade nästan Mallorca. Jag älskar den känslan av salta vatten trots att jag fortfarande har en smak av kräftor i munnen så här 3 dagar efter tävlingen. 
Vi hade valt att koppla på linan på första simningen. Dels för att det var vår allra första swimrunsimning tillsammans men också för att simningen var så lång.Vi blev ganska snabbt varse om att linan var för kort, trots noga utprovningar kvällen innan. Man slog i paddlarna i den andras skor hela tiden. Vi bestämde oss vid uppstigningen på den första simningen att strunta i linan resten av racet.

Efter första simningen var vi igång. Det kändes bra! Adrenalinet från starten och första simningen hade lagt sig och pulsen började komma ner i "det blir en lång dag mode" Det var bitvis ganska lätta löpningar på asfalt och motionsslingor vilket gjorde mig lite förvånad då jag av bilder och filmer att döma räknat med mycket mer svår klipp- och stenlöpning. Men det var en positiv överraskning, även om asfaltslöpningen var mycket varmare att springa på. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Jag var lite rädd för att min lagkamrat inte alls tyckte att det här med swimrun är lika kul som jag tycker. Jag som hade traggat så mycket om magi, ett med naturen, fantastiskt, utmanande osv...Jag funderade på att han kanske mest tyckte att det här var en plåga, och alldeles alldeles dötrist...
Men han sa inget. Varenda gång jag frågade så tyckte han att det kändes bra. Efter ca 1,5 timme lyfte vi båda ögonen och kunde konstatera att det här var alldeles magiskt vackert! Vi påminde varandra då och då att titta upp från där man satte fötterna, och njuta av utsikten och att vi faktiskt ändå startade i en Swimrun vilket från början bara var ett infall vi kom på under träningslägret på Mallorca.

Öloppets bana var både utmanande och fin. Jag tror faktiskt detta var den roligaste och finaste Swimrun jag har deltagit i (tycker att jag känner igen den frasen...Har nog sagt det förut...det är lite som Ironmanblues…)
Det var många växlingar och lagom mycket svår löpning/klättringar. Det fanns 3 lite längre löpningar på 6700m, 7900m, och 3400 m. Jag hade ju förberett mina paddlar i vanlig ordning med de olika sim.resp löpsträckorna. Det gick åt skogen redan efter ca 5 etapper. Då hade jag totalt tappat räkningen och hade ingen aning om var vi var. Sen hade jag också missat att skriva upp den längsta och kanske viktigaste etappen, nämligen löpningen på 7900 meter och det gjorde ju inte min trovärdighet bättre.....
Så när vi helt ovetande befann oss ute på den etappen var vi båda trötta och började gå slut på både energi och vätska. När vi inte kunde lista ut var vi var frågade vi tillslut ett annat lag hur långt vi hade kvar och då sa dom "-vi har väl sprungit 2 km och ska springa 7,9 så kan ni ju räkna ut själva" Vaaaaa??? 7900 meter?? Tittade febrilt på mina paddlar och kunde inte hitta den etappen någon stans. Herregud tänkte jag...Min lagkamrat kommer att döda mig... Vilken miss!!! Min lagkamrat var dock inte förvånad eftersom han hade memorerat 7900 m ifrån etappschemat på hemsidan. Jag försökte skämta bort det och sa att mig kan man aldrig lita på....

Det riktiga etappschemat såg ut så här. Det var med andra ord ganska många växlingar. 
ÖarCA. DISTANS (M)ENERGISTATIONERMaxtider (TID)
STARTStart Bratten 10.00
Styrsö480
Simma1050
Köpstadsö2100
Vattenpassage30
Smögholmen250
Simma290
Asperö2000Vätskestation
Simma490
Brännö2680Energistation (Galterövägen)
Bro15
Galterö1880
Vattenpassage20
St Stårholmen520
Vattenpassage20
Krokholmen650Vätskestation
Simma570
Känsö720
Simma390
Vargö1760
Simma180
Styrsö6950Energistation (Bratten)
Simma270
St. Rävholmen550
Simma190
Sjumansholmen420Energistation 4,5tim efter start*
Simma470
Kårholmen620
Simma350
Vrångö7900Energistation (Vrångö Hamn)Vrångö Hamn 6,5tim efter start
Simma350
Kårholmen640
Simma470
Sjumansholmen190Energistation
Vattenpassage + kobbe80
Simma560
Styrsö3420
MÅLBratten 19.00
Total distans39525
Total simning5700
Total löpning
33825

Vi hade bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på den längsta löpningen som enligt mina paddlar var på 6,7 km.....Det gjorde vi INTE. Vi orkade helt enkelt inte i värmen. Det är nämligen inte gjort i handvändning ska gudarna veta. Det går åt mycket tid till att både ta av och sen på en våtdräkt på en kropp som är dyngsur av svett.
Men det fläktade lite så det funkade trots allt att spring 6,7 km med våtdräkten på. Och den löpningen som var 7.9 km lång hade vi (läs jag...) ju ingen koll på, så där bara knatade vi på och såg till slut vätskestationer som hägringar i en öken.....
Efter drygt halva banan korsade vi målområdet. Där väntade Helen på oss och hon gav oss massor med energi med glada tillrop och sin härliga inställning. Hon galopperade uppför den branta backen framför oss och peppade oss och vi lämnade henne där för att ge oss ut på den södra delen av banan.

Där någonstans började det att bli tufft. Men trots det var vi vid gott mod. Hela tiden förändrades banan och man fick lite nytt att tänka på. Swimrun är lite av en längtan hela tiden. Springer man längtar man efter simning och simmar man känns det skönt att sätta fötterna på landbacken igen. Dock var det få ställen man kunde börja med att sätta föttena på land. Utan det var mer som en säl som asar sig upp på klipporna eller krypandes med bara sjögräs att hålla sig i. Det var verkligen såphalt på alla upp-och nedstigningar. Men vattnet var så klart så att man kunde faktisk hoppa eller kasta sig i där man såg att det var fritt från stenar. 

Vi avslutade tävlingen på bästa sätt. Med ca 2,5 km asfaltslöpning där vi lyckades springa med huvudet högt och ifrån de andra lagen vi hade runt oss. Efter målgång tog det inte lång tid innan min lagkamrat började spekulera om Team Nord o Syds nästa swimruntävling. Då förstod jag att det var inte bara jag som hade haft kul! Klart att vi var överens om att göra en tävling till som Nord o Syd. Nåsta gång är det min lagkamrat som har helt fria händer att välja tävling! Ska verkligen bli kul!


Nu när kräftsmaken i munnen äntligen har försvunnit och våtdräkten inte längre luktar avlopp så kan jag bara säga VILKEN DAG vi hade där ute på öarna. Jag sprang med ett leende från öra till öra ända in i mål. Tänk att den 9 september 2017 fick jag ett diskbråck som bänkade mig totalt i ca ett halvt år. Då var jag så förtvivlad att jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna springa.... Operation stod för dörren men ställdes in på grund av influensan och sen var det som att något hände. Det bara vände och blev bättre och bättre. Det gick tydligen att komma tillbaka från ett diskbråck. Det trodde jag aldrig! Diskbråcket stör mig numera bara i vila. Jag kan träna helt oberört. Och det gick att genomföra en Swimrun på 4 mil utan att det hindrade mig. Det är som om "livet" ville ge mig en tillsägning. Jag fick nånting som golvade mig totalt men som ändå gav mig möjlighet att komma tillbaka. Det har helt klart gjort mig mer ödmjuk till träning och resultat och jag har även fått en helt annorlunda träningsglädje. Kan inget annat än säga TACK LIVET för att jag får en ny chans. Denna gången ska jag vara klokare.

torsdag 26 juli 2018

East goes West

Nu är det bara en vecka kvar tills säsongens stora och kanske enda swimrun spektakel för min del i år. Det kommer att bli Öloppet i Göteborgs skärgård den 4 augusti. Jag har aldrig gjort någon swimrun på västkusten tidigare och just Öloppet verkar både populärt och respektingivande
Den totala distansen är 4 mil varav 5700 meter är simning. Ganska långt med andra ord, men mina största fasor är värmen....På flera olika sätt faktiskt. Nämligen att den värmebölja som har hållit i sig sedan i början av maj kommer att få oss kokta i våtdräkterna, att golfströmmen på västkusten inte kommer att kunna svalka våra överhettade kroppar och till råga på allt maneternas trådar som kommer att bränna oss där neoprenet inte skyddar huden. Så var vi än kommer att befinna oss så lär det vara varmt.

Ett annat litet orosmoment är att min lagkamrat är snabb som en vessla både i vattnet och i löpardojjorna men jag får helt enkelt sätta min tilltro till gummibandet om jag inte lyckas hålla jämna steg med honom. Men det som känns bra är min löpning just nu. Har inte haft så smärtfri löpning på flera år faktiskt. Så smärta kommer inte att vara ett hinder och det känns fantastiskt kul! För vad gör lite tid hit eller dit när man faktiskt har fått tillbaka möjligheten att både springa, cykla och simma efter höstens smärtsamma diskbråck.
Så det är inte undra på att jag är glad över att ha kunnat tacka ja till att vara med i Öloppet. Vårt team heter Nord o Syd och på fredag åker vi från öst till väst för att ha riktigt kul i våtdräkt och löpardojjorna.

måndag 16 juli 2018

Att vara i vägen ...på vägen....

Vilken galen sommar vi har. Tror aldrig jag har varit med om nåt liknande. Man kan planera stranddagar långt i förväg och trädgårdsdynorna har legat utomhus sedan i början på maj. Det finns ingen gräsmatta kvar att klippa eftersom allt är avbränt och för en gång skull är man tacksam över att man inte beställde den där resan till solen som man längtade så efter under förra sommarens usla väder. Men eftersom vi verkligen har konstanta medelhavstemperaturer här på norra delen av jordklotet så bestämde jag och Lotta Järnviljan att cykelträna ett par dagar på den danska grannön Bornholm. Vi skulle ju just cykelträna och därför valde vi att lämna bilen kvar i Ystad . Det var ju så varmt och vackert väder!! Vi packade minimalt (!) i en rygga och skulle cykla de 2,5 milen från färjeläget i Rönne till vårt boende i Sandvig. När vi rullade ner för lastbryggan på den danska ön regnande det...Det var kallt och blåste halv kuling... Första regnet på 2 och en halv månad.  Typiskt min otur.. Vi hade ju sett framemot Mallorcanska förhållanden åtminstone vädermässigt.
Joråsatte...Solskensön… Men inte just de tre dagar vi hade valt att åka dit....

Men vi hade kommit dit för att cykla, se ön och ha lite kul tillsammans. Och det hade vi.
Dagen vi anlände så cyklade vi som sagt först med vars en ganska tung ryggsäck 2,5 mil till vårt boende. Vi hade valt att inte bo i Rönne (vilket ju hade varit det mest praktiska eftersom vi lämnade bilen hemma) utan i norra delen av ön. I en by strax utanför Allinge som heter Strandvig. Vi hade hittat ett litet pensionat som hette Sandloppen som var ett riktigt mysigt ställe. Fina rum och trevlig personal. En kyl och kaffemaskin med drycker som man kunde förse sig själv med och sedan skriva en lapp med vad man druckit och sedan sitt rumsnummer. Vi skämtade om att dricka några öl och skriva något helt annat rumsnummer vilket vi såklart inte gjorde...Däremot gjorde någon annan det!!!! På vårt rum!!Dock syntes det ganska väl att det inte var vår handstil så det ströks från vår räkning utan någon som helst diskussion.

Men nu åter till cyklingen...
Vi gav oss iväg efter lunch och cyklade söderut längs med kusten på den östra sidan. Norra delen av Bornholm är betydligt mer kuperad och vi möttes av ganska många berg-och dal backar. Det var ingen "cykelkättring" men ganska långa sega uppförsbackar. Vägarna var fina men det största problemet med cykelträning på Bornholm var att det fanns cykelvägar.....Ja, jag menar problem....Konstigt va?? Men det var smala, dåligt asfalterade och snirkliga cykelvägar som på dom flesta ställen inte alls var lämpliga att susa fram i 30 km/h. Och cykelvägarnas existens gjorde såklart att många bilister inte tyckte att man hade på vägen att göra utan tutade och pekade in på cykelvägarna trots att vi aldrig cyklade i bredd eller tog speciellt stor plats. Man kände sig helt klart i vägen både på vägen och på cykelvägen....
Dag två tog vi vägen i inlandet från Sandvig ner till Duodde. Byarna mitt på ön är nästan obefintliga utan och det är ett lantbrukslandskap med lite gårdar här och var. Nere i Duodde fick vi erkänna att det kunde nog vara en solskensö i alla fall. Men bor man i skåne och längs med östra sidan ska det vara mycket för att stränder ska imponera. Vi har ju så fina stränder hemma. Men faktum är att sanden på Duodde var helt otroligt fin. Nästan som mjöl...




Ska man åka för att cykelträna på Bornholm så kan jag rekommendera att göra det för att komma till alla mysiga små byar längs med kusten och kombinera cykelträning med sightseeing. Kanske stanna i några mysiga hamnar, ta en smörrebröd eller åka till någon fin sandstrand och äta glass. Cyklar man kustvägen runt hela ön så är det ca 11 mil. 



Finaste och mysigaste byarna är helt klart på östsidan. 
Längst ner i söder finns den otroligt stora och fina stranden Duodde och sedan ligger byarna om ett pärlband läng med kusten.



Dom fina badstränderna ligger också i denna delen och den mysiga byn Snogebaeck är bara några kilometer från Duodde.
Sedan kommer Nexö, Svaneke, Gudhjelm och Allinge som är mer hamnar och byar med shopping och restauranger. Uppe i Sandvig fanns en mindre sandstrand och naturen är helt annorlunda där än nere i söder. Mycket mera klippor och längst uppe i norr den häftiga gamla fästningen, Hammershus. Allinge och Rönne är dom två stora orterna på ön och Allinge är helt klart den charmigaste av dom två. Lite mer bohemisk med mysiga gränder och pubar.

Att Kitesurfing är populärt på Bornholm är inte svårt att förstå. Vindarna var friska och det är dom nog i princip alltid.

Vi hade två kul dagar med mycket cykling, smörrebrö, remouladsås och en och annan havtornsöl..







måndag 9 juli 2018

Halvan i Halmstad

Som vanan är, denna säsongen, så hade jag inte särskilt lång framförhållning inför Halmstad Triathlon 11.3 heller. Men okey lite mer än 24 timmar blev det denna gången...
Det blev faktiskt 6 dagar och jag fick med mig min minst lika galna granne denna gången också och klassen var medeldistans (1900 m sim,9 mil cykel, 21 km löpning)

Det visade sig att det var mycket som var bra med denna tävlingen. Tex parkering nära växlingsområdet, tävlingcentra i en fin och lummig park och speakern, som drog igång cirkusen med en brytning som lät precis som Hasse Alfredssons Bob Lindeman... Ni vet GRÖUJNA SEJDAN OPP...
Det var minst sagt Ironstämning över det hela. Så i lördags var det precis så som man föreställer sig en triathlontävling. Soligt, varmt och riktigt bra stämning

Simningen gick i ån Nissan vilken var som gjord för triathlonsimning! Ca 1/3 motströms och 2/3 med. Vi startade i vattnet och tempen var strax under 19 grader. Lite skillnad från de 24 graderna som var i Sövde för 4 veckor sedan. För en gång skull var det masstart. Vilket faktiskt är lite ovanligt förekommande nu för tiden. Och det var trångt i början. Ända fram till första bojen fick man ducka för andras armbågar. Men sedan släppte den värsta proppen. Och min simning kändes bra!! Framför allt medströms ;-) Kanske, kanske börjar jag hitta några gasknappar som sitter på höft och rotation. Jag försöker rotera mer och brukar föreställa mig som en fisk som gör en snärt med stjärtfenan. Men framförallt måste jag tänka på det hela tiden annars faller jag tillbaka i det gamla sättet och bara plaskar fram på det enkla mindre ansträngande sättet.

Efter 1900 meter på 39 minuter kom jag upp ur vattnet ganska pigg och utan att ha så mycket sjösmak i munnen. Konstigt men vattnet smakade ingenting. Nu låter det som att jag medvetet smakar på vattnet men nix...det är högst ofrivilligt.
När jag var färdig i första växlingen och hoppat upp på cykeln så märker jag att styret sitter snett... Herregud vilken AMATÖR jag är!! Styret sitter snett...Varför kollade jag inte det? Eller var det möjligen löst....? Försökte känna efter om det gick att styra. Tänkte mig att jag skulle stanna och rätta till det så fort jag kom ut ur stan. Förbannade mig själv och retade mig på att jag är så korkad..."-Ska jag verkligen behöva stanna? Kan jag rätta till det i farten kanske ;-)". Tog några svängar ut ur stan och det kändes urknasigt att svänga med ett snett styre. När jag väl var ute på landsvägen och hade farten uppe så bedrog tävlingsinstinkten visheten...Så jag körde helt enkelt vidare...Med ett snedvridet styre. Efter några mil tänkte jag inte så mycket på det längre. Trots snett styre så gick cyklingen fort. Jag kände av diskbråcket och hade lite nervpåverkan i mitt högra ben. Det "drog" i vaden och i knävecket men vid det här laget så vet jag att jag gör ingen skada av att fortsätta. När jag kommer upp i stående position så släpper det. Jag var mer orolig för det illamående som jag kände. Tänkte där och då att det kunde komma att bli ett problem på löpningen. Men den tiden den sorgen....

Efter 2 timmar och 43 minuter var illamåendet som bortblåst. Cykelmomentet var slut och cykeln, med det sneda styret, satte jag tillbaka i fållan och gav mig ut på det första av 4 löparvarv på den avslutande halvmaran.
Och herregud vad benen kan vara tunga....Men man vill ju ändå hålla huvudet högt och låtsas som att det regnar och att det här är busenkelt...
Efter ca 1,5 km kom den omtalade backen som skulle besegras 4 gånger innan målgång. Den var egentligen varken särskilt brant eller lång men efter 9 mil triathloncykling kan en trottoarkant kännas jobbig.
Löpmomentet var en riktigt roligt 4-varvsbana som gick inne i stan, längs med uteserveringar, genom parker och längs med Nissan. Det konstigaste med triathlon är att löpningen faktiskt går lättare och lättare ju längre man har håller på. För mig tar det ca 5-6 km innan benen har ställt om sig till löpning. Men såklart finns det en gräns hur länge det går lättare, men någonstans mellan 11-17 km går det relativt lätt. Om man bara lyckas med energiintaget vill säga . Jag hade egna gel med mig och använde 2 stycken under cyklingen och två stycken under löpningen. Därutöver hade jag såklart mina Ahlgrens bilar och sportdryck.

Under mitt sista varv försökte jag hitta alla möjliga livlinor (ryggar) att följa. Hittade en pigg tjej som sprang i ett riktigt bra tempo för mig. Jag bet mig fast i hennes rygg och kunde tillslut gå om och samtidigt tacka för hjälpen. Hon hade något varv kvar..
Målgången i parken var efterlängtad och jag kände mig ordentligt trött när jag passerade mållinjen. Och det kändes förstås bra att inte ha sparat på krutet. Och dessutom att allt krut räckte till en 2:a plats i min åldersgrupp.


Tävlingen i Halmstad var riktigt rolig. Jag träffade flera triathlonvänner som jag lärt känna ute på tävlingar under åren. Triathleter är ett förbaskat trevligt folk. Och sedan är det också så fantastiskt skönt att få känna att det "bara" är orken som hindrar mig! Jag brukar tänka på det när det är så där apjobbigt, och man känner hjärtat dunka i bröstkorgen, mjölksyran bubbla i tänderna och bara irritation över att det inte går fort tillräckligt. Då är mitt nya mantra; " -Jag är inte trött....jag kan springa.... ;-)"

Nu blir det inte fler halvor (medeldistanser) innan årets stora mål, Masters SM på Tjörn den 28/8.
Då gäller det...Pallplats är mitt mål och tills dess måste det hända lite med löpningen. Då räcker inte mitt mantra att vara tacksam och

smärtfri....

söndag 17 juni 2018

Sociala medier

Vad gör sociala medier med oss och framför allt vad gör vi med sociala medier....? Det är ju faktiskt ett ganska konstigt fenomen det här med bloggar, Facebook, Instagram, Twitter etc etc.
Hur ska man förhålla sig till sociala medier och hur ska man framställa sig själv?  Och varför har vissa ett behov av att berätta sin story eller visa sina bilder?  Vad är rätt och vad är fel... Och finns det överhuvudtaget något som är rätt eller fel?
Ja, det är klart att det finns rätt och fel men det tror jag skiljer sig från person till person. Det jag tycker är fel tycker någon annan är rätt osv. Det är antagligen därför som sociala medier har blivit så stort. Man bestämmer helt enkelt själv. Man kan välja att följa det man bli inspirerad av eller är intresserad av att läsa om. För sociala medier är definitivt långt större än att se vad en avlägsen släkting äter till frukost....
Men det är också kul. Sociala medier är som en HÄNT I VECKAN tidning kan man säga, fast med människor som man känner, eller åtminstone känner till. Och man bestämmer själv om man vill visa det bästa jaget, dom bästa barnen och allt annat som ser ut att vara det bästa....
För glöm för allt i världen inte att det finns saker som"ser ut att vara". Och om man får ett litet sting av avund när man ser hur fint vissa har det och hur mycket spännande saker människor fyller sina liv med, så tänk då på att det kanske är grannens trädgård som man har lagt ut i sitt Instagramflöde….Eller så är det gamla bilder från resan man gjorde för 5 år sedan som man lägger upp på nytt på sin tidslinje...

Personligen gillar jag dom inläggen som speglar verkligheten. Den nakna sanna verkligheten. Utan krusiduller, inga filter och utan försköningar.
Så om just du också gillar det, så vet i sjutton om du inte läser fel blogg...…
För i detta bloggträsket gör jag oftast min verklighet lite skönare, lite bättre och lite roligare :-)


torsdag 14 juni 2018

Vittskövlemilen

Ikväll har jag kört Vittskövlemilen. Ett anrikt, charmigt och nära 40 år gammalt tempolopp som arrangeras av Degeberga CK. Det är samma sträcka, samma gamla nummerlappar och samma eldsjälar som står vid slottet en gång i månaden under sommarsäsongen. Sträckan är relativt platt med en vändpunkt efter ca 5 km. Startlinje och vändpunkt är noga markerade i asfalten sedan många år, allt för att sträckan ska bli exakt lika lång varje gång.
Det är mycket prestige i detta tempolopp men också en rolig grej där cyklisterna  antingen tävlar mot sig själva eller mot den mycket imponerande historiska resultatlistan där "all time high" resultaten ligger. Undertecknad finns inte på den... Inte än åtminstone ( Kräver snitttempo på över 40 km /h för att platsa där :-)
Att delta är gratis vilket för mig egentligen är en gåta... Det finns INGET som är gratis längre! Förutom då Vittskövlemilen…


Vittskövle Slott
Tack Degeberga CK för detta kulturmärkta, prestigefyllda, roliga tempolopp!

I´ll be back och då jäklar ska jag putsa på mitt eget rekord...





fredag 8 juni 2018

Tillbaka till brottsplatsen

Trots att diskbråcket ligger där och lurar så har träningen fungerat riktigt bra sedan i mitten på april. Faktum är att det är just under träning som jag är helt smärtfri i mitt ben. Stillasittande under lång tid är däremot inget bra för disk-nerv förhållandet. Så därför var det ju egentligen inte så konstigt att jag gick och funderade på Sövde Triathlon hela förra veckan. 
Men för en triathlontävling har jag egentligen på tok för lite simträning i bagaget och definitivt ingen fart i löpningen men va fasen....Det kan väl kvitta... Jag har ju en rygg som tillåter mig att göra det jag brinner för och lite minutrar hit eller dit kan väl kvitta.
Jag slängde ut frågan till en gammal löparkompis om att hänga med. Allt för att slippa ta beslutet själv om att starta eller inte. På lördagsmorgonen, 24 timmar innan start var det ett faktum. Jag skulle efteranmäla mig och starta i Sövde Triathlon på söndagen. Och håller man på med triathlon så är ju det här med material och prylar ett gissel. Så att packa alla tusentals grejor för mindre än medeldistansen kändes inte lönt. Så de fick det bli. 1900 meter simning, 9 mil cykling och 21 km löpning. 

När det gäller triathlon så är värme något man vill ha. I Sverige är annars kyla, regn och blåst ett mycket mer förekommande problem för triathlon men just denna söndag var det hettan som ställde till det. När jag efteranmälde mig sa sekreteriatet att det var 24.4 grader i vattnet. Gränsen för att få  använda våtdräkt är 24,6....Som tävlingsarrangör så vill man nog inte gärna förbjuda våtdräkt på en medeldistans där flertalet deltagare är vanliga motionärer …  Så jag tror att dom hade stoppat ner den där termometern på "rätt" (läs skuggigt) ställe i sjön.
Men 24,4 grader var jag personligen väldigt glad för eftersom jag fick behålla våtdräkten och därmed lite bättre vattenläge. Jag behöver nämligen alla hjälpmedel jag får lov att ha i simningen..

Sövdesjön var som en spegel på morgonen...Och nytt var också att dom hade en rullande start. 4 stycken släpptes i vattnet typ var 5:e sekund.
Nu var det tyvärr inte jättemånga deltagare i medeldistansen så det var kanske lite överambitiöst att inte släppa hela startfältet samtidigt. Men inte mig emot att slippa störas av andras armbågar och fötter. Och simningen kändes superbra.
Konstigt nog....Jag har ju inte simtränat en enda meter på hela vintern! Simningen i Sövde blev dryga minuten bättre än vad jag nånsin simmat den banan på. Så det är tydligt att simträning för mig är utan betydelse...Jag har bara en växel och i den går det inte särskilt fort
Men faktum var att när jag kom upp ur vattnet och in i växlingsområdet så fanns det ju faktiskt några där som höll på att växla. Med andra ord...Jag var inte sist .. (kan såklart också ha att göra med den rullande start jag precis beskrev fast det låtsas jag inte om :-)


Cyklingen
9 mil cykling i strålande solsken och ingen vind eller njae..nästan ingen vind. För den lilla vind som fanns var emot oss precis där berg- och dalbanan går nerför och där det fanns en chans att snygga till kilometertiderna. Jag fegade också lite på cyklingen. Jag ville så gärna att jag skulle få en bra känsla till löpningen
Jag saknade mitt obligatoriska godis på cykeln. Den otroligt korta uppladdningen och förberedelsetiden på 24 timmar hade gjort att jag totalt glömt bort att packa ner en liten "Goodie Bag" med Ahlgrens Bilar och Gott o Blandat i ryggfickan. Men jag hade iallfall ett dubbel Twisterchoklad som jag hade hittat längst in i skafferiet på morgonen. Det kunde jag typ suga i mig...För det var ju fullständigt flytande i hettan. Försökte att tvätta bort chokladet från mungipor, haka och händer med vattenflaskan. Ville ju se någorlunda anständig ut när jag gav mig ut på mitt favoritmoment, löpningen..

Löpningen
Växlade till löpning på 1 minut och 43 sekunder. Och innan jag lämnade min fålla så tog jag en klunk av den vätskeersättning som jag hade lagt där, mitt i solen. Och jag lovar...jag brände mig nästan . Den var stekhet och smakade skit...
Härifrån var det 21 kilometer löpning kvar på en 4-varvsbana i 35 graders hetta. Och den tuffa skogs- och traillöpningen som irriterat mig tidigare om åren var nu räddningen. I skogen var det fortfarande hett men man kom åtminstone från den gassande solen. Löpningen var verkligen jobbig. Den gick otroligt långsamt, men det gick åtminstone. Och jag var så tacksam! Jag sprang och tänkte på hur glad jag var över att det "bara" var tröttheten som hindrade mig, och inte smärta. Så det var bara att bita ihop och kämpa, meter efter meter, kilometer efter kilometer.
4:e och sista varvet var konstigt nog inte jobbigast. Då var det bara ren och skär glädje över att inse att jag har vunnit över diskbråcket. För 8 månader sedan, när nervsmärtorna var som värst, så trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till det jag brinner för.

Så att "komma tillbaka" på Sövde Triathlon och inse att jag får lov att leka triathlet några år till kändes väldigt speciellt. Det var faktiskt på just Sövde Triathlon 2012 allting började. Där gjorde jag min första långa triathlontävling, och det var där jag förstod att en hel Ironman inte skulle vara omöjlig. 
Så i söndags var jag tillbaka på brottsplatsen kan man säga... Och i söndags blev jag dömd till att få vara lite lagom kriminell en stund till i livet....






Mina tider på Sövde Medeldistans 2018:
Sim: 41:08
T1:2:57:59
Cykel:2:57:47
T2:1:43
Löpning:1:57:47
Totaltid: 5:42:31











torsdag 24 maj 2018

Våga vägra Strava

Jag har medvetet hållit mig borta från STRAVA. Vågat vägra STRAVA helt enkelt. Denna världsomspännande och på ett sätt spännande plattform i cyberspace. Där segment (sträckor) är skapade för att tävla på. Tävla med andra eller tävla med sig själv. En GPS klocka, ett STRAVA-konto och allt sköter sig själv. Man hamnar automatiskt på en lista och desto snabbare man är, desto högre upp på listan hamnar man. När man cyklar en träningsrunda så kan man plötsligt hamna i ett segment som GPS:en känner av och då är det bara att tuta och köra. Oftast är det på sträckor som är lite annorlunda, kanske långa branta backar uppför eller för den delen utför, eller bara helt vanliga vägar som är möjliga att cykla snabbt på. Dom här segmenten får man sedan memorera eller välja ha synliga på sin cykeldator...Och nästa gång man kommer på segmentet så håller man ut lite längre och  klarar lite mer mjölksyra, allt för att snygga till sitt eget STRAVA-resultat.
Eller så bara struntar man i det....
För träning ska inte vara stress! Det ska vara kul! Det är då man fortsätter att träna trots att man inte presterar personliga rekord hela tiden. För rekorden kommer att utebli, tro mig...Man blir äldre och kurvan kan inte hela tiden peka uppåt. Och vad spelar det för roll i längden? Det som spelar roll är att man investerar i sitt eget hälsokonto. För man mår bra av att röra sig, både kroppsligen men även i sinnet. Sedan spelar det ingen roll HUR man rör sig utan bara ATT man rör sig.

Nej, ta alla såna där träningsdagböcker med en klackspark. Känner man stress över att det ska se bra ut i träningsloggen eller att alla andra tränar så mycket mer så logga ut och stäng ner...Eller så stoppar du bara GPS-klockan i ryggfickan på en av dom snabbare cyklisterna i grupp 1....Det blir garanterat ett snyggt och snabbt STRAVA segment i din logg ;-)

Som sagt har jag medvetet hållit mig borta från STRAVA ….fram tills nu...



Sa Calobra, ett  skräckinjagande STRAVA segment på Mallorca


onsdag 9 maj 2018

Söta cyklister

Jag har precis kommit hem från Imorns cykelläger på Mallorca och inser att en sockerdetox är ett måste. För det finns nog inga andra idrottare som vräker i sig så mycket socker som just cyklister. Kanske var det därför jag till slut fastnade för cyklingen (även om det satt långt inne....)
För socker är gott och det ger ett konstigt men skönt välbefinnande.
På varenda café på Mallorca finns dom största och mest inbjudande bakverk man kan tänka sig. Och vad väljer man när man stannar för depå i cykelbrallorna?? Ja inte är det en banan inte.... Nix den största chokladbakelsen, en god Cappucino och naturligtvis minst en Coca-Cola till det. Och det är inga problem. Kalorierna rinner av en som ett vattenfall. Men problemet kommer när man kommer hem från en veckas träningsläger. Då byter man plötsligt ut 6-7 timmars daglig cykling mot 8 timmars arbetsdag. Huvudet har vant sig att få sin sockerboost och man funderar starkt på att stoppa ett par wienerbröd i matlådan istället för lunchsalladen eller kanske ett par Snickers i bakfickorna på "Florence Nightinagale kostymen" när arbetspasset börjar kl 06:45.
Fast det går ju inte....Back to verkligheten. No more sugar honey.....

torsdag 26 april 2018

På diskbråcksfronten intet nytt

Den 20 mars var jag inplanerad för en diskbråcksoperation och hade tagit prover och varit på narkosbedömning en vecka tidigare. 3 dagar innan jag skulle opereras fick jag influensan från helvetet och låg pall i 6 dagar. Såklart blev det ingen operation. Jag tappade all glöd och när jag dessutom fick reda på att Aleris skulle avsluta sitt ryggkirurgiuppdrag i Skåne samma vecka, var det som sista spiken i kistan var satt. Efter det har jag inte hört ett ljud om någon operation. Nu har det gått 8 månader sedan diskbråcket kom och jag har bestämt mig för att inte operera mig i sommar. Jag kan ju trots allt träna skapligt och jag behöver inte ta några smärtstillande. Jag har testat köra ganska hårt på cykeln och se om det förvärrar det men det gör det inte. Löpningen är faktiskt mer smärtfri än vad den har varit de senaste två åren.

Så dskbråck till trots åker jag ändå till Mallorca för att vara ledare på Imorns cykelläger. I värsta fall får jag väl "kvasta" som vi så lustigt brukar säga. Det vill säga ligga sist i cykelklungan och se till att ingen kommer på efterkälken.

Haj och godbaj!

onsdag 21 februari 2018

Jag är helt mållös....

Jag har börjat springa....Lyssna bara; JAG... HAR... BÖRJAT.... SPRINGA! Och nu ska jag säga något som kanske låter som en klyscha..."-Det är fanimaj magiskt" på ren skånska!
Men diskbråcket då? Jodå det finns där och gör sig till känna varenda dag. Speciellt när jag har suttit mycket eller varit stilla. Löpningen, däremot, gör mig bättre. Och jag är sjukt sugen på att sätta en nummerlapp på magen och känna den blodsmak i munnen som bara en tävling kan ge. 
Men jag är absolut inte där än. Och det känns så himla skönt att slippa känna känslan av att "jag måste" och istället bara ge mig ut och springa kravlöst. För första gången på länge känner jag att bara "kunna" springa är en seger i sig. Från att under många år nästan alltid tycka att jag sprang för kort, eller för sakta, inte cyklade tillräckligt länge eller att jag borde träna nåt annat än just det jag tränade så kan jag nu bara njuta av att kunna springa. Jag bryr mig inte ett dugg om tider, sträckor eller intervaller. 
Okey ....just nu är det så....Men förmodligen (och förhoppningsvis) så kommer jag att jaga igen. Jaga ryggar, tider och prestationer. För trots allt så gillar jag att utvecklas och ligga på gränsen.

Med hopp om en säsong som ändå ska ge lite svett, mjölksyra och blodsmak får jag ändå skynda långsamt. Så fram tills dess tränar jag utan mål och i mellanmjölkens land och trivs alldeles förträffligt med det.

/Peace, Love and Löparskor



söndag 11 februari 2018

Alldeles för närgånget förhållande

I måndags var jag på Aleris Ryggklinik här i Skåne. Första tanken när jag fick kallelsen var "Äntligen" men sedan blev jag fruktansvärt nervös. Nervös över att de skulle döma ut L-5 och S-1 kotorna helt och hållet och säga att steloperation skulle vara den enda utvägen. Det sa dem inte.... Istället sa läkaren att det här kan vi ganska enkelt hjälpa dig med. Men han sa också "- det här kan läka ut av sig själv. Det kan ta ett år det kan ta två år eller i värsta fall läker det aldrig helt och hållet".

Jag är ju trots allt mycket bättre än vad jag var i höstas. Den smärtan går inte att jämföra med den molande värken jag har nu i mitt ben. Jag kan springa, jag kan cykla skapligt och det kan gå flera timmar då jag faktiskt är helt smärtfri. Så det är inte utan, att jag funderar en hel del på att jag tackade ja till operation. För visst kan man stå ut med mycket smärta och ett diskbråck är ju inte särskilt farligt mer än för välbefinnandet och möjligen för levern då det krävs en hel del smärtstillande i början...Men vem vill gå och ha ont alltid? Inte jag i alla fall.

Och så är med facit i hand har bensmärtorna som har kommit och gått de senaste åren garanterat berott på min disk som är alldeles för närgången mot mina nerver som går ner i benen. Så om inte smärtorna i mitt ben har gått över tills jag får tid för operation så får det bli kniven som får göra slut på det mycket smärtsamma disk-nerv förhållandet.

söndag 7 januari 2018

Årets bra...vader och dåliga vader

Jag måste ju också på nåt vis sammanfatta 2017, trots att det på träning- och tävlingsfronten är ett år som jag helst vill glömma. Året har kantats av skador och en sjuhelvetes dålig självinsikt. Redan i början av året så var hälsenan och vaden ett ständigt återkommande problem. Smärtorna kom och gick och jag kunde inte för mitt liv förstå vad jag gjorde för fel. Men jag körde ner huvudet i mellan axlarna och körde på som jag alltid gjort. Ont ska med ont fördrivas....eller....??

I maj var det så dags för en av årets stora höjdpunkter. Ironman 70.3 Mallorca. En tävling som jag velat genomföra sedan länge och i år var det äntligen dags. Vi stannade kvar i Puerto Pollenca en vecka efter Imorns träningsläger och en dag efter att lägret var slut kom en förkylning som hette duga...Var helt kass och starten på lördagen var ju förstås väldigt tveksam. Jag var sur och gnällig och tyckte att det var mest synd om mig på hela Mallis...Jag som hade längtat så, släpat alla tusentals triathlonprylar till Mallorca, cyklat Coll de Femenia massor med gånger och hade koll på varenda höjdmeter på cykelbanan. Skit också...
Men med min dåliga insikt på vad som är bra och vad som är obra så startade jag i Alcudia på lördagsmorgonen. Trots en riktigt dålig hosta och massor med snor. Men jag tänkte "- jag simmar och cyklar för pengarna och sen kan jag strunta i löpningen och bryta tävlingen...."
Men har jag nånsin brutit en tävling? Tyvärr inte och så blev det inte denna gången heller. Löpningen var en katastrof men medaljen blev min.

Sviterna av erövrandet av den medaljerna gjorde troligtvis att hela sommarens träning blev lidande. Nästa virus attack kom när jag skulle starta i Ironman 70,3 i Jönköping i juni. Där fick jag lämna DNS och lyckligtvis betalade Folksams försäkring startklar ut startavgiften till mig.

Sommaren var den blåsigaste och regnigaste sommaren på länge. Cyklingen var inte särskilt rolig och smärtorna i vaden/hälsenan kom och gick. Jag tror att mitt längsta löppass var ca 25 kilometer.....
Men EN löptävling i somras gick riktigt bra. Nämligen Hörby marknadslopp där jag slog mitt personbästa med nära en minut. Vad hände...? Jag var helt chockad och i extas...Men morgonen därefter kunde jag knappt gå...

Så det är klart att jag hade lite blandade känslor inför att starta i Ironman Kalmar i augusti. 3800 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning kan göra ont och ta väldigt, väldigt lång tid om man inte har lyckats göra hemläxan ordentligt.
Hela tävlingen blev en blåsig historia (ungefär som hela året) och jag minns att jag tänkte att jag ville bara ha det överstökat. Jag ville nästan lägga det bakom mig redan innan jag hade startat. Jag hade dock den bästa supporten man kunde tänka sig men det kändes bara som att inget funkade. Det fanns ingen motor och inga tändstift i mig. Och om jag ska berätta en hemlis så gick jag faktiskt in på apoteket i Kalmar en dag innan starten och köpte munlösliga Alvedon. Det är egentligen mot mina principer.... AJAJABAJA ingen tävling med smärtstillande piller i kroppen. Till min stora förvåning sa apotekaren att det var många triathleter som hade varit inne och köpt just munlösliga Alvedon eftersom dom var så lätta att ta under tävlingen......Hmmmm mina fördomar besannades... Ironman gör ont på dom allra flesta! Inte undra på att det står "NO PAIN, NO GAIN" i rondellen i Kalmar efter 12 mils cykling..

Nåja, Ironman blev, som befarat, en smärtsam resa. Och nu kan ju dom allra flesta (inklusive mig själv..) skaka på huvudet och tänka varför i helsike starta? Varför utsätta sig för detta? Varför riskera kroppen? Och jag har inga kloka svar på det ....

Jag kom i alla fall i mål och på den sämsta tiden jag nånsin haft på en Ironman. Det spelade dock ingen roll . Jag var bara glad att det var över. Nu skulle jag äntligen få vila länge länge...

Och lång tid blev det....Närmare bestämt hela hösten
För den 9:e september, i samband med ett kylskåpsbyte kraschade en disk i ryggen. Det var inget som däckade mig på momangen utan smärtan utvecklade sig under löpturen senare på kvällen. Och smärtan satt inte i ryggen utan i benet. Hela benet gjorde så ont så att jag till och med tänkte att om det skulle bli bara lite värre så skulle en rullstol komma att bli den enda utvägen. Som tur var så hittade jag ganska snabbt strategier hur jag skulle kunna fungera. Och såklart fulldos av Diklofenak och Alvedon.
I mitten på oktober fick jag diskbråcket konstaterat på magnetröntgen. Och det låter kanske konstigt men det var en otrolig lättnad. Det var bara ett diskbråck!! I mina tankar fanns ju både rullstol, tumörer och ett fortsatt liv i smärta (om jag överhuvudtaget skulle överleva...)

Nu har 4 månader förflutit och min disk har börjat läka. Jag har ett trist år bakom mig men jag har också ett år framför mig! Och hela hösten har jag fått insikter i hur viktigt det är att ta vara på tiden. Och hur viktigt det är att uppskatta det man kan, och inte bara sörja över det man inte kan eller får. Man får helt enkelt hitta nya vägar och nya glädjeämnen under en tid. För man ska vara tacksam att man åtminstone får tid...
Någon månad innan jul kom det till min kännedom att en gammal kollega har drabbats av ALS. Den värsta tänkbara sjukdomen... Den går inte att överleva... Hur sjutton klarar man att ta ett sådant besked.
Jag startar detta året med att vara otroligt tacksam. Tacksam över att jag och min familj har tid framför oss och att jag får lov att finnas till ett tag till.

 "Ta vara på tiden, ingenting varar för evigt"

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!