lördag 22 september 2018

Tar tag i nya tag

Vilken otrolig sommar vi har haft! Och med den har det följt cykelträning som man aldrig har upplevt på våra breddgrader! Inte en enda armvärmare eller vindväst har behövts på hela sommaren. Jag har skämt bort mig själv med sällskap av cykelklubben, triklubben och andra vänner. Det har varit lunchstopp, fikastopp och till och med ett och annat dopp i blöjorna i cykelkläderna. Det är med vemod man lämnar dessa månaderna bakom sig eftersom man inser att man nog aldrig får uppleva en sån här sommar igen.

Men nu börjar hösten göra sitt intrång och man har accepterat läget. Löpningen börjar nu kännas mer lockande än cykeln.
För springa det kan man göra alltid, överallt och i alla väder!
Så nu är det nya tag och nya krafter. Ännu lägger jag nämligen inte ner jakten på mjölksyra och sekunder ….











/Peace Love and Löparskor



torsdag 30 augusti 2018

Guld till en medelålders, medelmåtta på medeldistansen....

Tenson Tjörn Triathlon 11.3 har varit mitt stora mål denna säsongen och det blev en fullträff, ett SM guld i min åldersklass på medeldistansen (1900m sim, 9 mil cykel, 21 km löpning). Överst på pallen och en seger, inte minst över diskbråcket. Jag kan nästan inte i ord förklara hur glad jag är. Hela säsongen har diskbråcket varit ett hot men efter träningslägret på Mallorca i maj insåg jag att hård träning gör mig bara bättre. Då vågade jag sätta ett mål som för mig kändes modigt, högt och nästan lite kaxigt. Så någonstans mitt i sommaren började jag  berätta för de som frågade, att mitt mål var topp 3 i Masters K45 på SM i medeldistans och att jag ville komma under 5 timmar. Jag fick ju hjärtklappning bara av att säga det … Topp 3 på SM i medeldistans! Lilla jag... en medelålders, medelmåtta som fortfarande inte kan simma mer än i 1:ans växel....

Här kommer en racereport:
På fredagen åkte jag och en kompis upp till Tjörn och mötte upp de andra som skulle bo i det hus vi hade hyrt. Det var skönt att komma till ett hus istället för att behöva trycka in sig i ett litet rum på ett hotell eller bed and breakfast. Det kändes nästan som det gjorde när vi bodde kollektivt på träningslägret på Öland för snart 7 år sen.

På lördagsmorgonen cyklade vi bort till starten och checkade in våra prylar. Det var lite blåsigt, kallt och regnet hängde i luften. Jag var nervös som sjutton men samtidigt kändes allt väldigt, väldigt bra. För hur mycket jag än ansträngde mig på att känna efter så hade jag inte ont någonstans... Så inte ens hypokondrin kände jag av ;-)



Starten gick kl 09:00 för SM klassen och 09:05 rullade mastersklasserna i vattnet med några minuters mellanrum. Det fanns stora röda brännmaneter inne vid strandkanten men det sas att vattnet var för varmt så maneterna höll sig på djupet, förutom de som hade blåst in på grunt vatten... Det var kallt på morgonen, både i vattnet och i luften. Havet höll ca 20 grader och det var nog inte mer än 13 i luften. Jag frös som en liten kyckling och var dörädd… Samtidigt så hade jag aldrig någonsin känt mig så väl förberedd. Jag hade tränat målmedvetet den senaste tiden, fått finfin hjälp med cykelfix, tränat hårda wattpass, och valt löparintervaller med omsorg. Inte undra på att jag längtade tills simningen var över.

Startskottet gick och vi var igång. Jag sprang ut i vattnet och hoppades på att alla maneter skulle vara bortfösta av alla de första triathleterna. Efter några hundra meter förstod jag att simningen skulle vara allt annat än bra. Mina simglasögon hade immat igen, det var trångt och i ungefär samma ögonblick som jag kände att jag hade fritt vatten att stoppa armarna i så kom nästa mastersgrupp bakifrån som bokstavligen simmade upp på min rygg.
Jag tappade allt självförtroende där i vattnet. Det kändes inte alls bra. Alla de fötter som jag försökte simma efter försvann. De sista 200 metrarna gick rakt mot vågorna och jag fick några salta kallsupar men till slut var uppstigningsrampen där och jag kunde springa till cykeln och samtidigt kränga av mig våtdräkten på ovankroppen.
Cyklingen började bra. Förutom att jag frös. Ångrade mig just då att jag inte hade tagit på mig den vindjacka som jag hade lagt fram i växelfållan. Det var vått på asfalten och jag insåg att det kanske ändå hade varit en fördel att ha simmat långsamt och därmed undvikit regnskuren på cyklingen. Ännu en fördel med min långsamma simning var att jag kunde köra om många vilket såklart förbättrade mitt självförtroende. Tittade på min klocka och såg att det gick i 38...39.... 40 km/h och tänkte att snart vänder banan och vinden kommer att vara emot och då måste jag ha tjänat tid här ute i medvinden. Så det var bara att köra på.
Cykeln gick som en klocka och tempohjälmen var otroligt tyst och skön. Solen började titta fram och den värmde skönt.
Efter drygt 2 mil vände banan och POFF...där kom motvinden. All cykel- och triathlonstil försvann direkt. Snoret rann, jag var klibbig i hela ansiktet och fick slita som ett djur i motvinden. Men med tanke på att det var en tvåvarvsbana så skulle ju medvinden komma tillbaka så det var bara att bita ihop. Varvningen av cykelbanan gick in i målområdet och stämningen där var förstås på topp. Jag hörde mitt namn och lite hejarop vilket alltid känns roligt då man inbillar sig att det finns dom som känner igen utan att läsa namnet som finns på nummerlappen ;-).
På andra varvet hade jag fått upp värmen ordentligt i hela kroppen utom i fötterna. Jag tryckte på så mycket jag vågade och funderade ett slag på om jag skulle slå ett getöga på watttalet på klockan men struntade i det. Litade helt enkelt på min känsla istället.

Efter 2 timmar och 36 minuter var jag inne för växling till löpning. Jag hoppades innerligt att jag inte hade bränt allt krut i benen på cyklingen. Jag hade ny Maurten energi i mina cykelflaskor och det verkade funka bra. Men jag oroade mig lite för att de 500 ml jag hade druckit var på tok för lite. Försökte växla fort men tog ändå några extra sekunder att noga hänga upp min nya fina tempohjälm som jag absolut inte ville riskera att tappa i asfalten. Fötterna var som isbitar när jag sprang ut på banan. Det kändes som att dom var runda undertill. Men man vill ju se snabb ut där det är mycket publik så som vanligt började jag alldeles för fort. Men benen var ju faktiskt pigga och efter ca 6 kilometer tinade även fötterna. Jag tittade på klockan och förstod att jag sprang ganska snabbt. Jag kom ifatt och om många men det säger ju ingenting om placeringen eftersom alla kan ha avverkat olika många varv. Jag funderade lite på om det gick för fort och om jag skulle slå av på farten.. men va fasiken. Man måste ju satsa.... Topp 3 var ju målet... Det fick bära eller brista. Löparbanan var en 4-varvsbanan, med tre stycken vändpunkter och tre rejäla men korta backar. Det innebar att man möttes och på flera ställen och såklart hälsar man och peppar alla de man känner. Det flesta av oss i kollektivet startade men tyvärr fick en bryta ca 7 km in i löpningen. En bristning i vaden och förhoppningsvis kort konvalescens då han var klok nog att stiga av direkt. Han tog det med gott mod och hängde inte läpp för det. Herregud om det hade varit jag.... Då hade inte kollektivet fått det lätt den kvällen kan jag berätta....

Varv efter varv avverkades och jag njöt i fulla drag. Jag tyckte att jag hade full kontroll på löpningen och kände min gräns tydligt. När jag gav mig ut på sista 5 kilometrarna började dock benen bli sega. Men nu var det bara att bita ihop, hålla ihop och hålla ut ända in i mål. Jag hade ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt men på sista varvet kan man vara säker på att de man springer om lägger man bakom sig i resultatlistan. Jag förstod då att krafterna och farten skulle räcka ända in i mål. Vilken känsla.... Plötsligt händer det liksom....Men när jag hade ca 300 meter kvar till mål nöp det till i vaden och jag tänkte NEEEEEJ inte kramp … SNÄÄÄÄLLLA INTE KRAMP!! Slog av på farten och försökte göra fotisättningen så avslappnad som möjligt i några steg. Och kan man tänka sig … det släppte. Det var verkligen min dag!!

Jag sprang i mål i en tunnel av regnbågsfärger och Tensonflaggor. I målfållan väntade några från kollektivet och vi skålade i den alkoholfria öl som det bjöds på. Jag var så otroligt glad över att jag hade hållit ihop hela vägen ända in i mål. Jag hade gjort allt som stod i min makt. Det fanns inte mer att hämta. Jag brydde mig inte om att ta reda på någon placering just då. Jag ville helt enkelt vara lyckligt ovetande en stund till och suga på karamellen att det ändå fanns en möjlighet att jag skulle få gå upp på pallen





Efter en stund var vi några som gick bakom hamnhusen för att bada och skölja av oss svetten.
Precis innan jag skulle hoppa i plingade telefonen...
Då fick jag läsa;
"Gratulerar Liselott
Guldmedalj....så jäkla stort
4:58 Vilken topptid du fick....måste kännas underbart"


Jag blev helt knäsvag och kände tårarna komma samtidigt som jag jublade!! Äntligen!! Den ständiga 2:an eller 4:an fick äntligen stiga överst på pallen.

Jag fick äntligen valuta för allt slit.För jag ska inte sticka under stol med att det här guldet var inget jag snöt ur näsan precis. Det har varit mycket träning under hela sommaren, ibland både två och tre pass om dagen. Jag är också otroligt tacksam för all hjälp jag har fått, framförallt med cykeln och cykelträningen. Det har varit hårda backpass, intervaller och lagtempoträningar. Och även sponsringen av den fina tempohjälmen förstås.
Så den välkända "Posttävlingsdepressionen" lär inte infinna sig hos mig denna gången kan jag berätta. Jag har alldeles för mycket att vara tacksam över. Framförallt och viktigast av allt har jag mina fina, duktiga barn som har accepterat att deras mamma har bott i blöjbyxorna (cykelbyxorna) hela sommaren och att diskbråcket jag fick den 9 september 2017 håller på att försvinna.

Tenson Tjörn Triathlon är en tävling som sorgligt nog går i graven nu. Jag kan förstå vemodet hos en del av de deltagare som har kommit dit år efter år. Det är nämligen något speciellt över Tjörn Triathlon.
Jag fick förmånen att uppleva den goda stämningen och det proffsiga arrangemanget 2 gånger och det har gett mig många roliga triathlonupplevelser.
Så stor TACK till Tenson Tjörn Triathlon för alla fina minnen jag har fått!






Och tack till vännerna som delade denna magiska helg med mig! Så kul vi hade! Den här upplevelsen stoppar jag på en alldeles speciell plats i minnesbanken!









Tävlings info

Simning 00:42:25
Växling 1 00:03:01
Cykling 02:36:48
Växling 2 00:01:39
Löpning 01:34:33


Totalt

Plac. (M/K) 20
Placering (Åldersklass) 1
Plac. (Totalt) 180
Totaltid (Brutto) 04:58:24


onsdag 8 augusti 2018

Öloppet 2018 Racereport

Jag har sagt det förut och säger det igen...Swimrun är ingen glamourös sport. Man startar instängd i en våtdräkt, med en badmössa på huvudet, simglasögon i pannan och med en fors av svett som rinner  längs med ryggraden redan innan start. Det obligatoriska första förbandet ligger någonstans innanför våtdräkten och gör sig påmind som en knutnäve mot huden. Våtdräkten känns som ett alldeles för litet skinn och paddlarna skaver mot knogarna när man har vänt dom till "running mode" uppe på handryggarna. Men så fort startskottet har gått och man har lämnat civilsationen  känns inget av det längre. Då känns det bara att man är en levande människa mitt i naturen...

Öloppet är ett Swimrun som jag har varit intresserad av att delta i ända sedan jag började hålla på med detta. Det går i Göteborgs skärgård och med det också lite varmare och saltare vatten än det bräckta vattnet jag är van vid på östsidan av Sverige.  Så i lördags var det faktiskt lite glamouröst och onekligen lite medelhavskänsla. Man kunde åka ut med färjan från Saltholmen utan att behöva tänka på att ha fleecajacka och lovikavantarna med sig. Det var varmt! Precis som resten av alla dagarna denna sommaren. Men i lördags var det faktiskt lite svalare. Åtminstone inte 35 grader och ganska blåsigt faktiskt. Ute på Styrsö där starten skulle gå bjöds det på frukost. Fin, god frukost med allt det nödvändigaste. Inte dåligt må jag säga. Man fick onekligen mycket för startavgiften på 2900. Vi var där i god tid och med tanke på det vackra vädret var det helt okey att vara där och inte stressa dit.
Jag tävlade med en ny Swimrunpartner. Vi känner varandra ganska väl i träningssammanhang och har tränat mycket cykel tillsammans i bergen på Mallorca. Men aldrig varit i ett lag tillsammans. Det var dock inget jag oroade mig för. Vi hade pratat ihop oss om vad som gällde... Tex vrister före sekunder, inte riskera något, ha kul. springa fort där vi båda är bekväma dvs på asfalt, grus och stigar och ta det lugnt i den svåra terrängen. Den planen höll vi ända in i mål.
Kul att dom fångade oss på bild in action i havet

Men för att börja från starten så inleddes tävlingen med en kort löpning på ca 450 m fram till dagens längsta simning på 1050 m. Den första simningen var givetvis ganska stökig eftersom startfältet inte hade hunnit spridas. Det hade vi förberett oss på så vi höll oss i ena kanten vilket funkade bra.  Vattnet var salt och smakade nästan Mallorca. Jag älskar den känslan av salta vatten trots att jag fortfarande har en smak av kräftor i munnen så här 3 dagar efter tävlingen. 
Vi hade valt att koppla på linan på första simningen. Dels för att det var vår allra första swimrunsimning tillsammans men också för att simningen var så lång.Vi blev ganska snabbt varse om att linan var för kort, trots noga utprovningar kvällen innan. Man slog i paddlarna i den andras skor hela tiden. Vi bestämde oss vid uppstigningen på den första simningen att strunta i linan resten av racet.

Efter första simningen var vi igång. Det kändes bra! Adrenalinet från starten och första simningen hade lagt sig och pulsen började komma ner i "det blir en lång dag mode" Det var bitvis ganska lätta löpningar på asfalt och motionsslingor vilket gjorde mig lite förvånad då jag av bilder och filmer att döma räknat med mycket mer svår klipp- och stenlöpning. Men det var en positiv överraskning, även om asfaltslöpningen var mycket varmare att springa på. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Jag var lite rädd för att min lagkamrat inte alls tyckte att det här med swimrun är lika kul som jag tycker. Jag som hade traggat så mycket om magi, ett med naturen, fantastiskt, utmanande osv...Jag funderade på att han kanske mest tyckte att det här var en plåga, och alldeles alldeles dötrist...
Men han sa inget. Varenda gång jag frågade så tyckte han att det kändes bra. Efter ca 1,5 timme lyfte vi båda ögonen och kunde konstatera att det här var alldeles magiskt vackert! Vi påminde varandra då och då att titta upp från där man satte fötterna, och njuta av utsikten och att vi faktiskt ändå startade i en Swimrun vilket från början bara var ett infall vi kom på under träningslägret på Mallorca.

Öloppets bana var både utmanande och fin. Jag tror faktiskt detta var den roligaste och finaste Swimrun jag har deltagit i (tycker att jag känner igen den frasen...Har nog sagt det förut...det är lite som Ironmanblues…)
Det var många växlingar och lagom mycket svår löpning/klättringar. Det fanns 3 lite längre löpningar på 6700m, 7900m, och 3400 m. Jag hade ju förberett mina paddlar i vanlig ordning med de olika sim.resp löpsträckorna. Det gick åt skogen redan efter ca 5 etapper. Då hade jag totalt tappat räkningen och hade ingen aning om var vi var. Sen hade jag också missat att skriva upp den längsta och kanske viktigaste etappen, nämligen löpningen på 7900 meter och det gjorde ju inte min trovärdighet bättre.....
Så när vi helt ovetande befann oss ute på den etappen var vi båda trötta och började gå slut på både energi och vätska. När vi inte kunde lista ut var vi var frågade vi tillslut ett annat lag hur långt vi hade kvar och då sa dom "-vi har väl sprungit 2 km och ska springa 7,9 så kan ni ju räkna ut själva" Vaaaaa??? 7900 meter?? Tittade febrilt på mina paddlar och kunde inte hitta den etappen någon stans. Herregud tänkte jag...Min lagkamrat kommer att döda mig... Vilken miss!!! Min lagkamrat var dock inte förvånad eftersom han hade memorerat 7900 m ifrån etappschemat på hemsidan. Jag försökte skämta bort det och sa att mig kan man aldrig lita på....

Det riktiga etappschemat såg ut så här. Det var med andra ord ganska många växlingar. 
ÖarCA. DISTANS (M)ENERGISTATIONERMaxtider (TID)
STARTStart Bratten 10.00
Styrsö480
Simma1050
Köpstadsö2100
Vattenpassage30
Smögholmen250
Simma290
Asperö2000Vätskestation
Simma490
Brännö2680Energistation (Galterövägen)
Bro15
Galterö1880
Vattenpassage20
St Stårholmen520
Vattenpassage20
Krokholmen650Vätskestation
Simma570
Känsö720
Simma390
Vargö1760
Simma180
Styrsö6950Energistation (Bratten)
Simma270
St. Rävholmen550
Simma190
Sjumansholmen420Energistation 4,5tim efter start*
Simma470
Kårholmen620
Simma350
Vrångö7900Energistation (Vrångö Hamn)Vrångö Hamn 6,5tim efter start
Simma350
Kårholmen640
Simma470
Sjumansholmen190Energistation
Vattenpassage + kobbe80
Simma560
Styrsö3420
MÅLBratten 19.00
Total distans39525
Total simning5700
Total löpning
33825

Vi hade bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på den längsta löpningen som enligt mina paddlar var på 6,7 km.....Det gjorde vi INTE. Vi orkade helt enkelt inte i värmen. Det är nämligen inte gjort i handvändning ska gudarna veta. Det går åt mycket tid till att både ta av och sen på en våtdräkt på en kropp som är dyngsur av svett.
Men det fläktade lite så det funkade trots allt att spring 6,7 km med våtdräkten på. Och den löpningen som var 7.9 km lång hade vi (läs jag...) ju ingen koll på, så där bara knatade vi på och såg till slut vätskestationer som hägringar i en öken.....
Efter drygt halva banan korsade vi målområdet. Där väntade Helen på oss och hon gav oss massor med energi med glada tillrop och sin härliga inställning. Hon galopperade uppför den branta backen framför oss och peppade oss och vi lämnade henne där för att ge oss ut på den södra delen av banan.

Där någonstans började det att bli tufft. Men trots det var vi vid gott mod. Hela tiden förändrades banan och man fick lite nytt att tänka på. Swimrun är lite av en längtan hela tiden. Springer man längtar man efter simning och simmar man känns det skönt att sätta fötterna på landbacken igen. Dock var det få ställen man kunde börja med att sätta föttena på land. Utan det var mer som en säl som asar sig upp på klipporna eller krypandes med bara sjögräs att hålla sig i. Det var verkligen såphalt på alla upp-och nedstigningar. Men vattnet var så klart så att man kunde faktisk hoppa eller kasta sig i där man såg att det var fritt från stenar. 

Vi avslutade tävlingen på bästa sätt. Med ca 2,5 km asfaltslöpning där vi lyckades springa med huvudet högt och ifrån de andra lagen vi hade runt oss. Efter målgång tog det inte lång tid innan min lagkamrat började spekulera om Team Nord o Syds nästa swimruntävling. Då förstod jag att det var inte bara jag som hade haft kul! Klart att vi var överens om att göra en tävling till som Nord o Syd. Nåsta gång är det min lagkamrat som har helt fria händer att välja tävling! Ska verkligen bli kul!


Nu när kräftsmaken i munnen äntligen har försvunnit och våtdräkten inte längre luktar avlopp så kan jag bara säga VILKEN DAG vi hade där ute på öarna. Jag sprang med ett leende från öra till öra ända in i mål. Tänk att den 9 september 2017 fick jag ett diskbråck som bänkade mig totalt i ca ett halvt år. Då var jag så förtvivlad och trodde att jag aldrig mer skulle kunna springa.... Operation stod för dörren men ställdes in på grund av influensan och sen var det som att något hände. Det bara vände och blev bättre och bättre. Det gick tydligen att komma tillbaka från ett diskbråck. Det trodde jag aldrig! Diskbråcket stör mig numera bara i vila. Jag kan träna helt oberört. Och det gick att genomföra en Swimrun på 4 mil utan att det hindrade mig. Det är som om "livet" ville ge mig en tillsägning. Jag fick nånting som golvade mig totalt men som ändå gav mig möjlighet att komma tillbaka. Det har helt klart gjort mig mer ödmjuk till träning och resultat och jag har även fått en helt annorlunda träningsglädje. Kan inget annat än säga TACK LIVET för att jag får en ny chans. Denna gången ska jag vara klokare.

torsdag 26 juli 2018

East goes West

Nu är det bara en vecka kvar tills säsongens stora och kanske enda swimrun spektakel för min del i år. Det kommer att bli Öloppet i Göteborgs skärgård den 4 augusti. Jag har aldrig gjort någon swimrun på västkusten tidigare och just Öloppet verkar både populärt och respektingivande
Den totala distansen är 4 mil varav 5700 meter är simning. Ganska långt med andra ord, men mina största fasor är värmen....På flera olika sätt faktiskt. Nämligen att den värmebölja som har hållit i sig sedan i början av maj kommer att få oss kokta i våtdräkterna, att golfströmmen på västkusten inte kommer att kunna svalka våra överhettade kroppar och till råga på allt maneternas trådar som kommer att bränna oss där neoprenet inte skyddar huden. Så var vi än kommer att befinna oss så lär det vara varmt.

Ett annat litet orosmoment är att min lagkamrat är snabb som en vessla både i vattnet och i löpardojjorna men jag får helt enkelt sätta min tilltro till gummibandet om jag inte lyckas hålla jämna steg med honom. Men det som känns bra är min löpning just nu. Har inte haft så smärtfri löpning på flera år faktiskt. Så smärta kommer inte att vara ett hinder och det känns fantastiskt kul! För vad gör lite tid hit eller dit när man faktiskt har fått tillbaka möjligheten att både springa, cykla och simma efter höstens smärtsamma diskbråck.
Så det är inte undra på att jag är glad över att ha kunnat tacka ja till att vara med i Öloppet. Vårt team heter Nord o Syd och på fredag åker vi från öst till väst för att ha riktigt kul i våtdräkt och löpardojjorna.

måndag 16 juli 2018

Att vara i vägen ...på vägen....

Vilken galen sommar vi har. Tror aldrig jag har varit med om nåt liknande. Man kan planera stranddagar långt i förväg och trädgårdsdynorna har legat utomhus sedan i början på maj. Det finns ingen gräsmatta kvar att klippa eftersom allt är avbränt och för en gång skull är man tacksam över att man inte beställde den där resan till solen som man längtade så efter under förra sommarens usla väder. Men eftersom vi verkligen har konstanta medelhavstemperaturer här på norra delen av jordklotet så bestämde jag och Lotta Järnviljan att cykelträna ett par dagar på den danska grannön Bornholm. Vi skulle ju just cykelträna och därför valde vi att lämna bilen kvar i Ystad . Det var ju så varmt och vackert väder!! Vi packade minimalt (!) i en rygga och skulle cykla de 2,5 milen från färjeläget i Rönne till vårt boende i Sandvig. När vi rullade ner för lastbryggan på den danska ön regnande det...Det var kallt och blåste halv kuling... Första regnet på 2 och en halv månad.  Typiskt min otur.. Vi hade ju sett framemot Mallorcanska förhållanden åtminstone vädermässigt.
Joråsatte...Solskensön… Men inte just de tre dagar vi hade valt att åka dit....

Men vi hade kommit dit för att cykla, se ön och ha lite kul tillsammans. Och det hade vi.
Dagen vi anlände så cyklade vi som sagt först med vars en ganska tung ryggsäck 2,5 mil till vårt boende. Vi hade valt att inte bo i Rönne (vilket ju hade varit det mest praktiska eftersom vi lämnade bilen hemma) utan i norra delen av ön. I en by strax utanför Allinge som heter Strandvig. Vi hade hittat ett litet pensionat som hette Sandloppen som var ett riktigt mysigt ställe. Fina rum och trevlig personal. En kyl och kaffemaskin med drycker som man kunde förse sig själv med och sedan skriva en lapp med vad man druckit och sedan sitt rumsnummer. Vi skämtade om att dricka några öl och skriva något helt annat rumsnummer vilket vi såklart inte gjorde...Däremot gjorde någon annan det!!!! På vårt rum!!Dock syntes det ganska väl att det inte var vår handstil så det ströks från vår räkning utan någon som helst diskussion.

Men nu åter till cyklingen...
Vi gav oss iväg efter lunch och cyklade söderut längs med kusten på den östra sidan. Norra delen av Bornholm är betydligt mer kuperad och vi möttes av ganska många berg-och dal backar. Det var ingen "cykelkättring" men ganska långa sega uppförsbackar. Vägarna var fina men det största problemet med cykelträning på Bornholm var att det fanns cykelvägar.....Ja, jag menar problem....Konstigt va?? Men det var smala, dåligt asfalterade och snirkliga cykelvägar som på dom flesta ställen inte alls var lämpliga att susa fram i 30 km/h. Och cykelvägarnas existens gjorde såklart att många bilister inte tyckte att man hade på vägen att göra utan tutade och pekade in på cykelvägarna trots att vi aldrig cyklade i bredd eller tog speciellt stor plats. Man kände sig helt klart i vägen både på vägen och på cykelvägen....
Dag två tog vi vägen i inlandet från Sandvig ner till Duodde. Byarna mitt på ön är nästan obefintliga utan och det är ett lantbrukslandskap med lite gårdar här och var. Nere i Duodde fick vi erkänna att det kunde nog vara en solskensö i alla fall. Men bor man i skåne och längs med östra sidan ska det vara mycket för att stränder ska imponera. Vi har ju så fina stränder hemma. Men faktum är att sanden på Duodde var helt otroligt fin. Nästan som mjöl...




Ska man åka för att cykelträna på Bornholm så kan jag rekommendera att göra det för att komma till alla mysiga små byar längs med kusten och kombinera cykelträning med sightseeing. Kanske stanna i några mysiga hamnar, ta en smörrebröd eller åka till någon fin sandstrand och äta glass. Cyklar man kustvägen runt hela ön så är det ca 11 mil. 



Finaste och mysigaste byarna är helt klart på östsidan. 
Längst ner i söder finns den otroligt stora och fina stranden Duodde och sedan ligger byarna om ett pärlband läng med kusten.



Dom fina badstränderna ligger också i denna delen och den mysiga byn Snogebaeck är bara några kilometer från Duodde.
Sedan kommer Nexö, Svaneke, Gudhjelm och Allinge som är mer hamnar och byar med shopping och restauranger. Uppe i Sandvig fanns en mindre sandstrand och naturen är helt annorlunda där än nere i söder. Mycket mera klippor och längst uppe i norr den häftiga gamla fästningen, Hammershus. Allinge och Rönne är dom två stora orterna på ön och Allinge är helt klart den charmigaste av dom två. Lite mer bohemisk med mysiga gränder och pubar.

Att Kitesurfing är populärt på Bornholm är inte svårt att förstå. Vindarna var friska och det är dom nog i princip alltid.

Vi hade två kul dagar med mycket cykling, smörrebrö, remouladsås och en och annan havtornsöl..







måndag 9 juli 2018

Halvan i Halmstad

Som vanan är, denna säsongen, så hade jag inte särskilt lång framförhållning inför Halmstad Triathlon 11.3 heller. Men okey lite mer än 24 timmar blev det denna gången...
Det blev faktiskt 6 dagar och jag fick med mig min minst lika galna granne denna gången också och klassen var medeldistans (1900 m sim,9 mil cykel, 21 km löpning)

Det visade sig att det var mycket som var bra med denna tävlingen. Tex parkering nära växlingsområdet, tävlingcentra i en fin och lummig park och speakern, som drog igång cirkusen med en brytning som lät precis som Hasse Alfredssons Bob Lindeman... Ni vet GRÖUJNA SEJDAN OPP...
Det var minst sagt Ironstämning över det hela. Så i lördags var det precis så som man föreställer sig en triathlontävling. Soligt, varmt och riktigt bra stämning

Simningen gick i ån Nissan vilken var som gjord för triathlonsimning! Ca 1/3 motströms och 2/3 med. Vi startade i vattnet och tempen var strax under 19 grader. Lite skillnad från de 24 graderna som var i Sövde för 4 veckor sedan. För en gång skull var det masstart. Vilket faktiskt är lite ovanligt förekommande nu för tiden. Och det var trångt i början. Ända fram till första bojen fick man ducka för andras armbågar. Men sedan släppte den värsta proppen. Och min simning kändes bra!! Framför allt medströms ;-) Kanske, kanske börjar jag hitta några gasknappar som sitter på höft och rotation. Jag försöker rotera mer och brukar föreställa mig som en fisk som gör en snärt med stjärtfenan. Men framförallt måste jag tänka på det hela tiden annars faller jag tillbaka i det gamla sättet och bara plaskar fram på det enkla mindre ansträngande sättet.

Efter 1900 meter på 39 minuter kom jag upp ur vattnet ganska pigg och utan att ha så mycket sjösmak i munnen. Konstigt men vattnet smakade ingenting. Nu låter det som att jag medvetet smakar på vattnet men nix...det är högst ofrivilligt.
När jag var färdig i första växlingen och hoppat upp på cykeln så märker jag att styret sitter snett... Herregud vilken AMATÖR jag är!! Styret sitter snett...Varför kollade jag inte det? Eller var det möjligen löst....? Försökte känna efter om det gick att styra. Tänkte mig att jag skulle stanna och rätta till det så fort jag kom ut ur stan. Förbannade mig själv och retade mig på att jag är så korkad..."-Ska jag verkligen behöva stanna? Kan jag rätta till det i farten kanske ;-)". Tog några svängar ut ur stan och det kändes urknasigt att svänga med ett snett styre. När jag väl var ute på landsvägen och hade farten uppe så bedrog tävlingsinstinkten visheten...Så jag körde helt enkelt vidare...Med ett snedvridet styre. Efter några mil tänkte jag inte så mycket på det längre. Trots snett styre så gick cyklingen fort. Jag kände av diskbråcket och hade lite nervpåverkan i mitt högra ben. Det "drog" i vaden och i knävecket men vid det här laget så vet jag att jag gör ingen skada av att fortsätta. När jag kommer upp i stående position så släpper det. Jag var mer orolig för det illamående som jag kände. Tänkte där och då att det kunde komma att bli ett problem på löpningen. Men den tiden den sorgen....

Efter 2 timmar och 43 minuter var illamåendet som bortblåst. Cykelmomentet var slut och cykeln, med det sneda styret, satte jag tillbaka i fållan och gav mig ut på det första av 4 löparvarv på den avslutande halvmaran.
Och herregud vad benen kan vara tunga....Men man vill ju ändå hålla huvudet högt och låtsas som att det regnar och att det här är busenkelt...
Efter ca 1,5 km kom den omtalade backen som skulle besegras 4 gånger innan målgång. Den var egentligen varken särskilt brant eller lång men efter 9 mil triathloncykling kan en trottoarkant kännas jobbig.
Löpmomentet var en riktigt roligt 4-varvsbana som gick inne i stan, längs med uteserveringar, genom parker och längs med Nissan. Det konstigaste med triathlon är att löpningen faktiskt går lättare och lättare ju längre man har håller på. För mig tar det ca 5-6 km innan benen har ställt om sig till löpning. Men såklart finns det en gräns hur länge det går lättare, men någonstans mellan 11-17 km går det relativt lätt. Om man bara lyckas med energiintaget vill säga . Jag hade egna gel med mig och använde 2 stycken under cyklingen och två stycken under löpningen. Därutöver hade jag såklart mina Ahlgrens bilar och sportdryck.

Under mitt sista varv försökte jag hitta alla möjliga livlinor (ryggar) att följa. Hittade en pigg tjej som sprang i ett riktigt bra tempo för mig. Jag bet mig fast i hennes rygg och kunde tillslut gå om och samtidigt tacka för hjälpen. Hon hade något varv kvar..
Målgången i parken var efterlängtad och jag kände mig ordentligt trött när jag passerade mållinjen. Och det kändes förstås bra att inte ha sparat på krutet. Och dessutom att allt krut räckte till en 2:a plats i min åldersgrupp.


Tävlingen i Halmstad var riktigt rolig. Jag träffade flera triathlonvänner som jag lärt känna ute på tävlingar under åren. Triathleter är ett förbaskat trevligt folk. Och sedan är det också så fantastiskt skönt att få känna att det "bara" är orken som hindrar mig! Jag brukar tänka på det när det är så där apjobbigt, och man känner hjärtat dunka i bröstkorgen, mjölksyran bubbla i tänderna och bara irritation över att det inte går fort tillräckligt. Då är mitt nya mantra; " -Jag är inte trött....jag kan springa.... ;-)"

Nu blir det inte fler halvor (medeldistanser) innan årets stora mål, Masters SM på Tjörn den 28/8.
Då gäller det...Pallplats är mitt mål och tills dess måste det hända lite med löpningen. Då räcker inte mitt mantra att vara tacksam och

smärtfri....

söndag 17 juni 2018

Sociala medier

Vad gör sociala medier med oss och framför allt vad gör vi med sociala medier....? Det är ju faktiskt ett ganska konstigt fenomen det här med bloggar, Facebook, Instagram, Twitter etc etc.
Hur ska man förhålla sig till sociala medier och hur ska man framställa sig själv?  Och varför har vissa ett behov av att berätta sin story eller visa sina bilder?  Vad är rätt och vad är fel... Och finns det överhuvudtaget något som är rätt eller fel?
Ja, det är klart att det finns rätt och fel men det tror jag skiljer sig från person till person. Det jag tycker är fel tycker någon annan är rätt osv. Det är antagligen därför som sociala medier har blivit så stort. Man bestämmer helt enkelt själv. Man kan välja att följa det man bli inspirerad av eller är intresserad av att läsa om. För sociala medier är definitivt långt större än att se vad en avlägsen släkting äter till frukost....
Men det är också kul. Sociala medier är som en HÄNT I VECKAN tidning kan man säga, fast med människor som man känner, eller åtminstone känner till. Och man bestämmer själv om man vill visa det bästa jaget, dom bästa barnen och allt annat som ser ut att vara det bästa....
För glöm för allt i världen inte att det finns saker som"ser ut att vara". Och om man får ett litet sting av avund när man ser hur fint vissa har det och hur mycket spännande saker människor fyller sina liv med, så tänk då på att det kanske är grannens trädgård som man har lagt ut i sitt Instagramflöde….Eller så är det gamla bilder från resan man gjorde för 5 år sedan som man lägger upp på nytt på sin tidslinje...

Personligen gillar jag dom inläggen som speglar verkligheten. Den nakna sanna verkligheten. Utan krusiduller, inga filter och utan försköningar.
Så om just du också gillar det, så vet i sjutton om du inte läser fel blogg...…
För i detta bloggträsket gör jag oftast min verklighet lite skönare, lite bättre och lite roligare :-)


torsdag 14 juni 2018

Vittskövlemilen

Ikväll har jag kört Vittskövlemilen. Ett anrikt, charmigt och nära 40 år gammalt tempolopp som arrangeras av Degeberga CK. Det är samma sträcka, samma gamla nummerlappar och samma eldsjälar som står vid slottet en gång i månaden under sommarsäsongen. Sträckan är relativt platt med en vändpunkt efter ca 5 km. Startlinje och vändpunkt är noga markerade i asfalten sedan många år, allt för att sträckan ska bli exakt lika lång varje gång.
Det är mycket prestige i detta tempolopp men också en rolig grej där cyklisterna  antingen tävlar mot sig själva eller mot den mycket imponerande historiska resultatlistan där "all time high" resultaten ligger. Undertecknad finns inte på den... Inte än åtminstone ( Kräver snitttempo på över 40 km /h för att platsa där :-)
Att delta är gratis vilket för mig egentligen är en gåta... Det finns INGET som är gratis längre! Förutom då Vittskövlemilen…


Vittskövle Slott
Tack Degeberga CK för detta kulturmärkta, prestigefyllda, roliga tempolopp!

I´ll be back och då jäklar ska jag putsa på mitt eget rekord...





fredag 8 juni 2018

Tillbaka till brottsplatsen

Trots att diskbråcket ligger där och lurar så har träningen fungerat riktigt bra sedan i mitten på april. Faktum är att det är just under träning som jag är helt smärtfri i mitt ben. Stillasittande under lång tid är däremot inget bra för disk-nerv förhållandet. Så därför var det ju egentligen inte så konstigt att jag gick och funderade på Sövde Triathlon hela förra veckan. 
Men för en triathlontävling har jag egentligen på tok för lite simträning i bagaget och definitivt ingen fart i löpningen men va fasen....Det kan väl kvitta... Jag har ju en rygg som tillåter mig att göra det jag brinner för och lite minutrar hit eller dit kan väl kvitta.
Jag slängde ut frågan till en gammal löparkompis om att hänga med. Allt för att slippa ta beslutet själv om att starta eller inte. På lördagsmorgonen, 24 timmar innan start var det ett faktum. Jag skulle efteranmäla mig och starta i Sövde Triathlon på söndagen. Och håller man på med triathlon så är ju det här med material och prylar ett gissel. Så att packa alla tusentals grejor för mindre än medeldistansen kändes inte lönt. Så de fick det bli. 1900 meter simning, 9 mil cykling och 21 km löpning. 

När det gäller triathlon så är värme något man vill ha. I Sverige är annars kyla, regn och blåst ett mycket mer förekommande problem för triathlon men just denna söndag var det hettan som ställde till det. När jag efteranmälde mig sa sekreteriatet att det var 24.4 grader i vattnet. Gränsen för att få  använda våtdräkt är 24,6....Som tävlingsarrangör så vill man nog inte gärna förbjuda våtdräkt på en medeldistans där flertalet deltagare är vanliga motionärer …  Så jag tror att dom hade stoppat ner den där termometern på "rätt" (läs skuggigt) ställe i sjön.
Men 24,4 grader var jag personligen väldigt glad för eftersom jag fick behålla våtdräkten och därmed lite bättre vattenläge. Jag behöver nämligen alla hjälpmedel jag får lov att ha i simningen..

Sövdesjön var som en spegel på morgonen...Och nytt var också att dom hade en rullande start. 4 stycken släpptes i vattnet typ var 5:e sekund.
Nu var det tyvärr inte jättemånga deltagare i medeldistansen så det var kanske lite överambitiöst att inte släppa hela startfältet samtidigt. Men inte mig emot att slippa störas av andras armbågar och fötter. Och simningen kändes superbra.
Konstigt nog....Jag har ju inte simtränat en enda meter på hela vintern! Simningen i Sövde blev dryga minuten bättre än vad jag nånsin simmat den banan på. Så det är tydligt att simträning för mig är utan betydelse...Jag har bara en växel och i den går det inte särskilt fort
Men faktum var att när jag kom upp ur vattnet och in i växlingsområdet så fanns det ju faktiskt några där som höll på att växla. Med andra ord...Jag var inte sist .. (kan såklart också ha att göra med den rullande start jag precis beskrev fast det låtsas jag inte om :-)


Cyklingen
9 mil cykling i strålande solsken och ingen vind eller njae..nästan ingen vind. För den lilla vind som fanns var emot oss precis där berg- och dalbanan går nerför och där det fanns en chans att snygga till kilometertiderna. Jag fegade också lite på cyklingen. Jag ville så gärna att jag skulle få en bra känsla till löpningen
Jag saknade mitt obligatoriska godis på cykeln. Den otroligt korta uppladdningen och förberedelsetiden på 24 timmar hade gjort att jag totalt glömt bort att packa ner en liten "Goodie Bag" med Ahlgrens Bilar och Gott o Blandat i ryggfickan. Men jag hade iallfall ett dubbel Twisterchoklad som jag hade hittat längst in i skafferiet på morgonen. Det kunde jag typ suga i mig...För det var ju fullständigt flytande i hettan. Försökte att tvätta bort chokladet från mungipor, haka och händer med vattenflaskan. Ville ju se någorlunda anständig ut när jag gav mig ut på mitt favoritmoment, löpningen..

Löpningen
Växlade till löpning på 1 minut och 43 sekunder. Och innan jag lämnade min fålla så tog jag en klunk av den vätskeersättning som jag hade lagt där, mitt i solen. Och jag lovar...jag brände mig nästan . Den var stekhet och smakade skit...
Härifrån var det 21 kilometer löpning kvar på en 4-varvsbana i 35 graders hetta. Och den tuffa skogs- och traillöpningen som irriterat mig tidigare om åren var nu räddningen. I skogen var det fortfarande hett men man kom åtminstone från den gassande solen. Löpningen var verkligen jobbig. Den gick otroligt långsamt, men det gick åtminstone. Och jag var så tacksam! Jag sprang och tänkte på hur glad jag var över att det "bara" var tröttheten som hindrade mig, och inte smärta. Så det var bara att bita ihop och kämpa, meter efter meter, kilometer efter kilometer.
4:e och sista varvet var konstigt nog inte jobbigast. Då var det bara ren och skär glädje över att inse att jag har vunnit över diskbråcket. För 8 månader sedan, när nervsmärtorna var som värst, så trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till det jag brinner för.

Så att "komma tillbaka" på Sövde Triathlon och inse att jag får lov att leka triathlet några år till kändes väldigt speciellt. Det var faktiskt på just Sövde Triathlon 2012 allting började. Där gjorde jag min första långa triathlontävling, och det var där jag förstod att en hel Ironman inte skulle vara omöjlig. 
Så i söndags var jag tillbaka på brottsplatsen kan man säga... Och i söndags blev jag dömd till att få vara lite lagom kriminell en stund till i livet....






Mina tider på Sövde Medeldistans 2018:
Sim: 41:08
T1:2:57:59
Cykel:2:57:47
T2:1:43
Löpning:1:57:47
Totaltid: 5:42:31











torsdag 24 maj 2018

Våga vägra Strava

Jag har medvetet hållit mig borta från STRAVA. Vågat vägra STRAVA helt enkelt. Denna världsomspännande och på ett sätt spännande plattform i cyberspace. Där segment (sträckor) är skapade för att tävla på. Tävla med andra eller tävla med sig själv. En GPS klocka, ett STRAVA-konto och allt sköter sig själv. Man hamnar automatiskt på en lista och desto snabbare man är, desto högre upp på listan hamnar man. När man cyklar en träningsrunda så kan man plötsligt hamna i ett segment som GPS:en känner av och då är det bara att tuta och köra. Oftast är det på sträckor som är lite annorlunda, kanske långa branta backar uppför eller för den delen utför, eller bara helt vanliga vägar som är möjliga att cykla snabbt på. Dom här segmenten får man sedan memorera eller välja ha synliga på sin cykeldator...Och nästa gång man kommer på segmentet så håller man ut lite längre och  klarar lite mer mjölksyra, allt för att snygga till sitt eget STRAVA-resultat.
Eller så bara struntar man i det....
För träning ska inte vara stress! Det ska vara kul! Det är då man fortsätter att träna trots att man inte presterar personliga rekord hela tiden. För rekorden kommer att utebli, tro mig...Man blir äldre och kurvan kan inte hela tiden peka uppåt. Och vad spelar det för roll i längden? Det som spelar roll är att man investerar i sitt eget hälsokonto. För man mår bra av att röra sig, både kroppsligen men även i sinnet. Sedan spelar det ingen roll HUR man rör sig utan bara ATT man rör sig.

Nej, ta alla såna där träningsdagböcker med en klackspark. Känner man stress över att det ska se bra ut i träningsloggen eller att alla andra tränar så mycket mer så logga ut och stäng ner...Eller så stoppar du bara GPS-klockan i ryggfickan på en av dom snabbare cyklisterna i grupp 1....Det blir garanterat ett snyggt och snabbt STRAVA segment i din logg ;-)

Som sagt har jag medvetet hållit mig borta från STRAVA ….fram tills nu...



Sa Calobra, ett  skräckinjagande STRAVA segment på Mallorca