onsdag 6 september 2017

Swimrunsäsongen 2017

Jag kan inte fatta att det är ett helt år sedan jag var med i ÖtillÖ. Jag minns det som om det vore igår. Det var en skräckblandad känsla att starta i ÖtillÖ och en sanslös lycka att få springa i mål. Känslan är svår att beskriva. Årets version av ÖtillÖ var tydligen en ännu tuffare historia. På LIVE sändningen redovisade man 20 - 22 sekundmetrar vid starten i Sandhamn och det gjorde att jag med ännu större tacksamhet kände att det var 2016 som var mitt år och inte i år.

Det har trots allt blivit ett par Swimruntävlingar för mig i sommar.
Först ut var Borås Swimrun där min tänkta lagkamrat fick lämna återbud i sista sekund. Så en dag innan tävlingen fick jag en ersättare som springer som en gud men är en rookie på Swimrun. Jag hade inget att förlora så vi åkte upp och startade. Tyvärr fick vi kasta in handduken på den första långa simningen och för första gången använda den obligatoriska visselpipan. Vilket i sig var en bra övning, då det visade sig inte vara helt enkelt att få ljud i en visselpipa som är full med vatten. Vi skrattade åt det hela och fick åka motorbåt till målet istället. Det blev ju trots allt en trevlig helg i Borås och en taggad lagkamrat med hem som verkligen vill göra det igen men då vara lite bättre förberedd med mer simträning i öppet vatten.


I nästa Swimruntävling var jag den som var ersättare. Det var i 2XU Island Challenge i Karlshamn. En Swimruntävling som är 24 km lång varav 4000 m är simning.


24 km låter som en enkel match men fördelat på 25 löpningar och 25 simningar innebar det många växlingar mellan land och hav. De flesta landsträckorna var obanade med löpning på, klipphällar och över stock och sten. Det var även ofta svåra uppstigningar ur havet där man på vissa ställe fick asa sig upp på snorhala klippor. Men vi gjorde bra ifrån oss. Vi spillde ingen onödig tid i växlingarna och sprang och simmade allt vad neoprenet höll för.


2XU Island Challenge i Karlshamn var en riktigt rolig och utmanande SwimRun tävling och betydligt tuffare än den lite längre tvillingen Kustjagaren i Karlskrona


Vi sprang i mål på en 13:e plats i mixklassen och det var vi sjukt nöjda med det.
Vill man läsa mer om 2XU Callenge kan man klicka HÄR

Nästa Swimrun tävling i år var Immeln SwimRun som jag och min trogna gamla parhäst Lotta deltog i.
Vi hade en startplats tillgodo eftersom vi faktiskt vann damklassen för två år sedan. Den starten sköt vi upp 2016 då jag var på ÖtillÖ men i år hade vi bestämt oss för att starta. Det var alldeles för längesedan vi stod på startlinjen med ett rep mellan oss och nu äntligen var det dags. Vi bytte dock distans till den korta sprinten av olika anledningar men mest för att jag var sliten efter min Ironman lördagen innan.
Team 2XL8 (som för övrigt ska uttalas "Two times Lotta" och inte "Txo X late" som speakern sa när vi sprang i mål ;-)
En sprint betyder kort....men fort. Och jag var taggad till tänderna när vi startade och repet mellan oss satt på redan från start. Vi var första lag upp redan efter första simningen och jag blev ännu mer taggad. Må hända att vi varken var dom starkaste löparna eller dom snabbaste simmarna i klassen men vi är sjukt bra på att skifta mellan land och vatten. Men Immeln Swimrum är sannerligen ingen "Walk in the park". Hela sjön är full av sten och vattnet är becksvart. Det innebär att man ser inte ett iota var man sätter fötterna i vattnet. Inte heller vad man har under sig när man kastar sig på magen för att börja simma. Och bottnen är hård, stenhård för att vara exakt! Lotta fick en stor sten rakt i magen vid en istigning och man slog i både knä, fötter och armbågar. Men vi var grymma och utmed banan höll vi undan för lagen bakom oss. Jag missade snitslarna vid två tillfälle och när vi hade ca 2 km kvar till mål och vid den sista lilla felspringningen så var olyckan framme... Lotta slog i en stubbe, ramlade handlöst och stukade fotleden rejält. Jag sprang då först och märkte att hon ramlat först när det tog tvärstopp i linan. Fyy vad jag tyckte synd om henne... Hon blödde på knäet och kunde knappt stå på sin fot. 2:a och 3:e laget kom och sprang om oss där och då. Dom frågade om vi behövde hjälp och vi sa nej vi klarar oss. Det gjorde vi också men Lottas fot blev illa tilltygad. Lotta kunde linka ömsom småspringa i mål och vi var för en kort stund lite ledsna över att ha blivit snuvade på segern för att olyckan var framme. Men vi höll modet uppe och kämpade oss i mål
När vi hade korsat mållinjen så var vi lyckliga över att äntligen gjort en Swimrun tävling tillsammans igen. Vi frossade i öl och god chiligryta efteråt och var väldigt nöjda med att komma 2:a i damklassen och totalt på 3:e plats


Swimrun är verkligen inte förutbestämt. Vad som helst kan hända utmed banan. Och det är helt klart en idrottsform som är här för att stanna. Frågan är bara när den blir en erkänd sportgren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar