torsdag 14 maj 2015

Oväntat besök ....

 
 

Herre gud, vad 3000 stackars meter kan vara jobbiga....Hjärtat dunkar så att man tror att det ska
hoppa upp i halsgropen och kroppen skriker STANNA!!!!

Som mitt förra inlägg avslöjade så hade jag (eller rättare sagt Mc Run-appen) en målsättning på 11,27 på dagens DM tävling 3000 m. Det skulle betyda 3,49 tempo och 1,31 per varv. När startskottet gick kom dock tävlingsdjävulen på besök och sa "TA RYGG, TA RYGG!!" Och djävulen, han lyder man, (åtminstone om man är som jag) så jag tog en rygg som kändes rimlig och den höll jag i 3½ varv. Och ärligt talat så tänkte jag under dom tre varven; "fy fanken vad smart jag är, hon framför mig får ta vinden, här ligger jag och lurpassar och snart går jag om......" Om jag tänkte på kilometertider eller varvtider?? Nej inte ett dugg....
Jag hade nog lite otur när jag tänkte och det straffade sig efter ca 3 varv. Det hade givetvis gått för snabbt för mig och mjölksyran var väldigt nära. "Ryggen" försvann och jag fick tunnelseende och blodsmak i munnen. Jag hade inte en suck att hänga kvar...
Men då ändrades min målsättning till att släppa ryggen framför och att hålla min egen fri...Och det gick ju bra i alla fall. Ingen sprang om mig och jag fick ett DM brons.
Det är bara att konstatera att Mc Run appen hade fel. Idag gick det inte snabbare än 11,38 vilket betyder ett snittempo på 3,52 /kilometer. Men trots allt dravvel här om tider hit och dit så är jag ju sjukt nöjd och tacksam. Man kan inte vara nåt annat!

Att springa bana är fruktansvärt nervöst. Man har ingenstans att "gömma" sig och allting verkar vara så proffsigt. Man får en alldeles egen tidtagare som ropar varvtider och även hur många varv man har kvar. Det finns verkligen inte så mycket annat att fokusera på än att just flytta benen och bara bita ihop. Dock är banlopp inte min melodi egentligen. Men jag har gjort det några enstaka gånger tidigare och det är utan tvekan kul att utmana sig att springa på den berömda gränsen och få känna sig lite som en proffsig friidrottare. Och den där "djävulen" gör att man kan pressa sig långt utanför de gränser som finns under ett träningspass.

Så summan av kardemumman är; bli vän med djävulen, våga testa nya grejer och för guds skull HA KUL annars är det inget roligt!!






1 kommentar:

  1. En vän som ger en blodsmak i munnen den där tävlingdjävulen, får en ur comfortzone, men du körde hårt, nära gränsen med ett dunkande hjärta tog du dig genom tunnelseende o slutade sjukt nöjd i mål :-) Va kul det kan vara med oväntade besök, flera på en vecka :-)
    /Magnus R

    SvaraRadera